Presentation 2: Rätt plats

I mitt första blogginlägg presenterade jag mig genom att placera mig i tiden. Det självcenterarade bloggandet fortsätter här med platsen – också den en förmånsrätt.

Plats

Till invånarnas stora förvåning har Finland ofta rankats som ett av världens bästa länder att leva i. Tillsammans med de andra nordiska länderna har landet klarat sig bra i så gott som alla slags jämförelser. Det visades igen i den så kallade Himanen-rapporten “Kestävän kasvun malli”, i vilken länderna jämförs med hjälp av ett “dignity”- eller värdighetsindex. Indexet sammanför data från tre fält: informationell, mänsklig och kulturell utveckling. Trots att Finland hör till de allra högst rankade i alla fält, är det inget land som fullt klarar kriteriet för hållbarhet. Bland annat är vårt koldioxidutsläpp alldeles för högt och vår beredskap att ta emot inflyttare för låg.

Men det är framför allt beträffande utbildning som Finland framstått som ett mönsterland. Hit har man vallfärdat från när och fjärran för att finna förklaringen till de goda PISA-resultaten.

Den engelska kindergarten som jag fördes till på eftermiddagarna fanns ett kvarter från vårt hem i centrum av Åbo. Cygnaeus folkskola låg på andra sidan torget, Åbo svenska samskola fanns tre kvarter upp på backen och Åbo akademi låg på tio minuters avstånd på andra sidan ån. Det enda jag i efterhand kan klaga på att allt var så självklart och enkelt. Hur privilegierad jag hade varit förstod jag först när jag gjorde min värnplikt och det framkom att bara ett fåtal var studenter i det kompani som jag placerades i. Utan att anstränga mig sattes jag i underofficersskolan i Dragsvik och sedan i reservofficersskolan i Fredrikshamn.

Finland är också känt som det land som först gav kvinnorna inte bara rösträtt utan också valbarhet till parlamentet – lantdagen 1906. Det kejserliga universitetet i Helsingfors var det enda i det ryska riket som tog emot kvinnliga studerande, vilket till exempel fick Lenins syster Olga att söka om inträde.  Den tecknade serien Viivi och Wagner älskas av det finska folket, men har mötts av oförstånd och feministisk kritik i Sverige. Den skötsamma och kloka Viivi sambor med den uppfinningsrika, men oansvariga mansgrisen Wagner, en relation som inte är helt ovanlig i ett land där kvinnorna länge varit mer utbildade än männen och också satsat på karriär och heltidsarbete.

Min mor var tandläkare – majoriteten av tandläkarna var kvinnor redan i hennes generation – och hon förtjänade mer än min far. Samtidigt var det hon som styrde i hemmet, medan min far fick ta hand om sina skötebarn, museifartyget Sigyn, tidskrifterna Budkavlen och Finsk Tidskrift och Svenska Folkpartiets regionala distrikt. Tidsschemat i familjen följde Anne-Maries mottagningstider. Vi hade en ostkupa av glas som var så viktig för henne, att hon hotade att den som slog sönder den måste lämna hemmet. När pappa tappade den så att den gick i kras trodde min bror och jag att han verkligen skulle förvisas. Så vitt jag minns grälade inte mina föräldrar med varandra, inte heller den här gången. På deras gravsten önskade mamma devisen “I vänskap de levde”.

Utbildning och jämställdhet i all ära, men någonstans har det börjat brista på ett oroväckande sätt. Det är inte brist på entreprenörskap, vilket ofta påstås. Det visas av skogsindustrins huvudlösa satsningar i USA, evighetsbygget i Olkiluoto och gruvföretaget Talvivaara. Vi kunde faktiskt klara oss med lite mindre av den sorten. Det tycks heller inte finnas några gränser för hur högt uppsatta chefer lyckas skaffa sig bonusar, förmåner och skattesmitningsmöjligheter. Ofta med hänvisning till att så gör man ju i den stora världen också. Ett uselt och föga nationellt argument.

Mer än av ett statsfinasiellt hållbarhetsgap lider vi av ett medkänslo- eller solidaritetsgap, nationellt såväl som internationellt.

Om Åbo kan sägas att det är en lagom stor stad, som kan erbjuda alla slags aktiviteter och underkulturer. När jag var ung fanns det fyra segelsällskap, ASS för svenskspråkiga högborgare, ÅSK för svenskspråkiga lägre tjänstemän, TPS för finskspråkiga borgare och TTPS för arbetare. ASS och ÅSK har gått samman. Men man kan ännu välja om man vill segla, sjunga eller sparka fotboll som svenskspråkig, finskspråkig borgare eller finskspråkig arbetare.

I Åbo har jag kunnat leva ett rikhaltigt liv utan att behöva en egen bil. Till fots och med cykel – eller om det kniper med buss eller taxi – kan man nå det mesta som en stad överhuvud kan bjuda på. Läget mellan Helsingfors och Stockholm gör att det finns två metropoler inom nära räckhåll. Dessutom har staden aktiva vänortskontakter till Sankt Petersburg och Göteborg. Jag föreställer mig ibland att mitt naturliga revir ligger på bågen Petersburg-Göteborg.

Det hör till att man i det övriga Finland driver med den gamla ”kulturvaggan”, men det finns tillräckligt med kultur, utbildningar och idrott, för att hitta vad man än kan söka. När stadens ekonomi lett till nedskärningar och förflackningar sympatiserar jag med dem som tycker att det nu borde vara nog med kranskommunernas surfande på de aboensiska satsningarna. Visst borde St Karins, Reso, Nådendal och  de många andra grannkommunerna delta mera i finansieringen av helheten. Av regionens 350 000 invånare bor bara hälften i själva Åbo, och där finns det överlägset mest åldringar, studenter, invandrare och utslagna.

År 2011 var Åbo Europas kulturhuvudstad och jag upplever att den så kallade åbosjukan (grynderinitierat rivande av gamla byggnader) i och med det lindrades en aning. Hur det blir med parkeringsgrottan under salutorget är tyvärr ännu öppet, trots att en stor majoritet av åboborna motsätter sig projektet.

Tack vare sina många gamla parker och kulturlandskapet längs Aura å från Runsala till Hallis passade det bra att Åbo också utsågs till ”European City of Trees” för år 2011. På finska blev staden Europas ”puupääkaupunki”, som betyder träskallehuvudstad, men inte fungerar lika vitsigt på andra språk.

Som barn kunde jag promenera till skolorna i centrum. Nu bor jag i Raunistula, en tidgare beryktad arbetarstadsdel. Därifrån kan jag på tio minuter promenera till Åbo akademi, där jag fortfarande har ett arbetsrum. Så länge vädret tillåter väljer jag emellertid att cykla först norrut längs ån till Hallis och sedan söderut på åns andra sida till akademikvarteren. Den cirka åtta kilometer långa vägen genom det gamla kulturlandskapet är inte bara storslagen, den är också helt bilfri.

This entry was posted in Bloggar, Jotto. Bookmark the permalink.

One Response to Presentation 2: Rätt plats

  1. Bert says:

    På tal om den tecknade serien Viivi och Wagner så heter min mansgrupp ‘Wagner’ just av den anledningen – vårt motto är ‘vi inser att vi är svin, men ser det inte nödvändigtvis som ett problem’. Välkommen med, Jotto ;-)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.