Är jag efter min tid, när jag lever i minnen?

Är jag efter min tid, när jag upptäckt att vinterns jackmode är de smalbandade täckjackorna?De finns överallt. Var och varannan har dem i olika färger och olika varianter. Istället för Michelin-gubben, stramar jackan åt kring midjan och ger välbefinnande framför spegeln.

Jag har inte anpassat mig till modet, när jag vid 11-tiden plockar upp senaste numret av Folket i Bild – www.fib.se utanför Smedjan i Luleå. Redan från början, vet jag att det ska bli motigt att stå här som ensamvarg och när Jan, som brukar sälja Proletären kommer fram och säger att jag slipper konkurrens idag, eftersom han sålde slut sina tidningar innan julen, då jag ännu inte ens hade hunnit få tidskriften.

Människorna som går förbi är en ny generation som aldrig hört talas om FiB och de äldre verkar inte bry sig längre om en äldre man, som försöker prångla ut något.

Jag tänker på några ord från senaste FiB-styrelsemötet:  ”Du sitter fast i 1970-talet”. Jag ville visa motsatsen, trots att jag inser att nästan 50 år gått.
Skulle någon av oss 1968 gått ut på gatan på samma sätt som 1918? Är det så, att jag ”gått i barndom” och lever enbart på gamla minnen, när jag går till Kulturens hus och nynnar på den av Fria Pro-teaterns sånger, som råkar falla på läpparna?

Jag anser att vi kan ta vara på våra minnen och kunskaper. Vi är lika mycket värda, som de yngre även om vi bara når vår egen generation och möts i de diskussioner vi ännu inte avslutat.

På Kulturens Hus möter jag

(1) en danslärare, som mina barn haft. Hon har en av dessa moderna täckjackor med firmamärket Fjällräven. Då berättar hon, att nästan alla i Kina bär sådana vinterjackor! Jag berättar om vad mina söner gör och att den yngste nu läser mandarin=kinesiska med goda resultat på gymnasiet. Hon berättar, att hon för ett år sedan reste några veckor i Kina med sin dotter och blev helt fascinerad, även om Kina nog är världens mest kapitalistiska land, säger hon. Båda har vi dock ett stort Kina-intresse och vi pratar om att försöka ordna möten om Kina på gott och ont. På fiket sätter jag mig ned med

(2) en musiklärare jag känner, som ofta sitter på detta fik hon kallar för sitt dagis. Vi fortsätter samtala om bland annat Kina, där hon aldrig varit. Hon vill bjuda på kaffe. Jag tackar nej och äter en apelsin (ett äpple från Kina) jag har med mig. Kina-samtalet gör henne plötsligt hungrig och hon bestämmer sig för att gå och äta på Walldorf, som är hennes stamställe. På väg därifrån möter jag

(3)två vänner jag varit jultomte hos, för minst 30 år sedan. Jag tänker hur svårt det är att beskriva människor man känner. Hon är konstnär, han historiker. Vi har många gemensamma vänner, bland annat FiB-aktivister i Stockholm. De nämner några namn, när jag berättar, att jag varit ute och försökt sälja FiB och de köper julnumret, för första gången på många år. När vi pratar kommer

(4) en omtyckt läkare, som berättar hur nöjd han blev, när han lyckades få tag på den gamla barnbok han beställde av mig via bokbörsen – www.bokborsen.se Vi hinner inte prata desto mer. På fotstegen ser jag att han är på språng, när han önskar Gott Nytt År.

Under denna tur har jag även mött andra människor, som bär på sin livshistoria. En del prenumererar på min tidskrift Krattan: www.krattan.se andra har sett mig på teatern eller vid filminspelningen i onsdags förra veckan. Några har någon gång även prenumererat på FiB eller varit aktiva i någon av de organisationer jag varit med i. Av 5 tidningar har jag nu sålt två, de återstående blir nog sålda de resterande dagarna innan nästa nummer kommer ut.