Blogguppvärmningen fortsätter

För att komma in i det här med bloggskrivande skall jag idag göra en ny övning med litet andra ämnden. Kanske kunde jag säga några ord om min konstnärliga “smak”.

Jag är själv en skrivande person, har älskat att skriva och formulera mig via ord redan från 10-årsåldern. Jag har kvar dagboksfragment från slutet av 1950-talet – då började mina tonår. Uppsatsskrivande och modersmålet var det enda jag var riktigt bra på i skolan. Jag skrev känsliga “fria” uppsatser och fick dem vanligvis upplästa inför klassen och publicerade i konventtidningen i Broban. Min dröm var Soc. och Koms journalistlinje men jag satsade på inträdesproven till statsvetenskapliga vid Helsingfors Universitet, åren vid decennieskiftet 1960-70 då fakulteten hade flest sökande under sin historia. Läste sen 2 somrar statsvetenskap vid sommaruni och fortsatte studierna vid Hanken. På gott och ont – åtminstone lärde jag mig fundraising och bokföring för revolutionen – något som jag sen utövade resten av mitt förvärvsliv – fast revolutionen böts ut mot kulturen i början av 1980-talet.

Jag har förverkligat alla mina yrken och jobb  utgående från två kunskapsområden: Det ekonomiska kunnandet och skrivkunnandet. Det förstnämnda lärde jag mig, det sistnämnda tycks ha funnits i mina gener.

Under mina “politiska år” – dvs 1970-talet kunde det hända att jag skrev och höll flera hundra föredrag i året. De flesta av dem slutade sedan som artiklar i vänstertidningarna Mest i Enhet och Tiedonantaja och Kommunisti och Soihdunkantaja och Soihtu under den mest polariserade politiska perioden. Och så skrev jag mötesprotokoll från nästan alla finlandssvenska kommunistiska organisationers möten och från tryckeriet Kursiivis möten. Och i medlet av 1970-talet var jag vad man idag kallar för “ekonomist” vid FKP och skrev utkast till partiprogram och handlingsprogram. Allt det här donerade jag på 2000-talet till de stora arkiven, totalt 130 mappar och 20 billass med böcker, broschyrer m.m.

Efter det kunde jag igen gå in i garaget på landet utan att få andningsproblem. Nu är det eftervärldens forskare som drabbas av andingsproblemen då de tar itu med mina papper.

Sen skrev jag mig igenom några decennier med arbete inom kulturen: På Skolteatern/Unga teatern och såklart inom alla teaterorganisationer som stod till buds och fortsatte ännu ett decennium som utbildare för de första generationerna av kulturproducenter i Finland – varje år lämnade jag efter mig minst 3-4 fulla mappar med skriverier och minst tre tjocka dagböcker per år.

Tills jag körde in i möglet vid Finns Folkhögskola, där jag i slutet av 1990-talet hade startat kulturproducentutbildningen inom Yrkeshögskolan Sydväst/Novia. Alla byggnader på Finns var genommögliga och de flesta av oss reagerade men jag invalidiserades: 2002 kunde jag inte mer andas ett andetag där. Höll mina sista föreläsningar i kulturpolitik på gården. Och våren 2003 övergick mögelöverkänsligheten och totalallergin i elöverkänslighet. Till det här kommer jag att återkomma tusentals med gånger. För nån måste ta lärdom av vad vi var med om och hur det sen gick och hur jag lurades av den totala läkarkåren i Finland och Arbetshälsoinstitutet. Och alla mögelsjuka luras fortfarande av läkarna i Finland – fast man nuförtiden börjat erkänna mögelskador på byggnaderna (inte på människorna).

Det kanske märks nu ren att teatern kom att bli mitt andra andningshåll vid sidan av litteraturen. Jag gick på Pikku Lillans alla pjäser redan på 1960-talet, på KOM-teaterns pjäser på 1970-talet och började jobba på heltid i augusti 1982 vid Skolteatern, senare Unga Teatern, som ekonomichef, producent mm. Under elöverkänslighetens mest akuta tid 2003-2008 kunde jag inte gå på teater alls pgs dimmersapparaterna och ljus- och ljudanläggningarna. Men jag började gå på teater igen småningom, oftas så att mina vänner inom teatervärlden “släckte ner” tekniken till ett minimum då jag besökte föreställningarna. Idag stänger inte publiken mer sina mobiltelefoner, de sätter dem på ljudlöst och de fortsätter att stråla föreställningarna igenom. De får skylla sig själva i slutändan då cancern drabbar dem, såsom det gick för mig 2009.

Men idag är det litteraturen som kanske betyder mest för mig. Förra året levde jag Karl Ove Knausgårds intensiva liv via hans Min Kampböcker, alla sex delar. Jag fortsatte med hans Ute av verden på norska (egentligen samma tema som Min Kamp del 4, fascinerade ! Speciellt då samma tema ytterligare en gång lyfts fram i del sex av Min Kamp) och hans otroliga änglabok En tid för allt. Det förvånar mig att Knausgård delar publiken så skarpt. Rescensionerna i Ny Tid har varit minst sagt ljumma och ganska oförstående speciellt då det gällde Hitlerhistorien mitt i del sex av Min Kamp. Knausgårds böcker är så mycket mer än “verk”, de är någon slags realityskrivprocess, men inte i kommersiell form, såsom realitysprogram oftast förstås. De är ett sökande efter verkligheten med alla medel som litteraturen erbjuder.

En annan av mina storfavoriter har varit Imre Kertezc. Jag har alla hans verk som kommit ut på svenska och läser dem på nytt hela tiden. För tillfället fördjupar jag mig i Péter Nádas Parallella historier – en magisk blandninga av Kafka, Kertezc och  Elfride Jelinek. Nádas språk i den svenska översättningen är något obeskrivbart vackert. På ett skrämmande sätt beskriver Nádas också dagens Europa, den europeiska civilisationen som snart går till EU-val med resultatet av de schweiziska valen  i söndags i röstarnas “facit” som ingår i deras “europeernas politiska handbok”.

This entry was posted in Bloggar, Christian. Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.