Kärlek och poesi
Essän ”Kärlek, svartsjuka och poesi” om en brevväxling mellan Ingeborg Bachmann och Paul Celan (publicerad i nätupplaga 13.1.2014) var enligt min mening ett dåligt försök. Jag ska förklara mig.
Essäisten framhåller visserligen att han själv äger en ”litteraturhistorisk blick”, men lyckas ändå förbise sina författare och deras verk. Vad Bachmann och Celan har skrivit utöver sina kärleksbrev till varandra och varför läsaren förutsätts ha infogat dem i sin litterära kanon förblir i det närmaste osagt. Eller är det meningen att Ny Tid (tidningen där artikeln stod) ska vara en tidning enbart för akademiska litteraturstuderande?
”Under loppet av några hundra sidor får jag lära känna två människor som har viktiga, desperata och trösterika ärenden till varandra”, påstår skribenten. Men vilka belägg ger han för sitt påstående? Läsaren söker förgäves efter en pärla eller pudelns kärna. Såvida nu inte följande är tänkt att utgöra behållningen:
”Vilken princip finner jag i breven? Vad är det som får fungera som det kitt som håller textflödet sammansatt?
Det är kärleken och poesin.”
Så kan det väl i princip hänga ihop när en manlig och en kvinnlig poet håller kontakt via posten. Men den läsare som har vadat genom textflödet på ett helt mittuppslag hade väl rätt att vänta sig lite mer?
Lite mer av vadå? Tja, kanske lite mer litteratur?
Åtminstone i detta fall är väl Jaevig inte speciellt jävig. Och säkert inte heller ensam om sin kritik.
För övrigt tycker jag att tigerbloggen är ett ypperligt forum för kritik av och diskussion kring Ny Tids innehåll och linje.