Varför kroppsarbetare inte skriver …

Den så kallade arbetarlitteraturen är vanligen skriven av intellektuella. Inget fel på det – de kan vara före detta kroppsarbetare. Och finns det kroppsarbetare mera ?

Jodå, jag är bonde och sysslar just nu i högsta grad med kroppsarbete i form av skogsarbete. Det är en gammalmodig form för jag har inte nån stor processor att fixa kalhyggen vilket det har varit lag på ända fram till januari i år. Med en motorsåg fäller, kvistar och kapar jag allt från kvastskaft till 30 meters jätteträd som är 70 cm i diameter. Men det är roligt även om det är svettigt.

Men på kvällen ligger gubben utslagen på soffan och orkar inte ens se på TV. Visst har jag försökt skriva litet på kvällarna men då man somnar över tangentbordet så blir det inte mycket av det. De korta dagarna måste användas till skogsarbetet för att man skall få ihop litet pengar till kaffepaketet.

Men det blir litet slagsida i det skrivna eftersom de som aktivt arbetar med kroppen inte syns så mycket. Och det är skillnad mellan det liv som intellektuella och kroppsarbetare lever. Det märks också på tänkandet. Jag anser mej ha rätt att påstå det eftersom jag levt 35 år som intellektuell arbetare (forskare på Tekniska högskolan) och före, under och efter det som bonde. Bonde av den gamla sorten som sysslar med naturahushållning och gör det mesta själv även om det ibland blir litet high-tech naturahushållning.

Jag minns hur man gnällde på ”kommunalarbetarna” som stod och ”hängde på spadskaftet”. Herrar och fröknar kritiker borde svinga en spade själva och se hur länge de orkar – det räcker inte länge innan tanken på att vila sej litet verkar vara en god idé.

Det är fråga om två skilda världar. En Dan Andersson kunde skriva utifrån egen erfarenhet mer eller mindre direkt från kolmilan men han var ett undantag. Bland ”vanligt folk” är misstron mot ”strutjibyxherrar” (herrar med välstrukna byxor) stor. Inte utan orsak. Även vänsterintellektuella som ställer sej positiva till det arbetande folket har ofta rätt så romantiska (och felaktiga) uppfattningar om detta.

Problemet är bara det att ”det arbetande folket” ligger på rygg på soffan och försöker samla krafter för att orka med nästa arbetsdag så det är nödvändigt att någon som är ledig skriver om dem som arbetar. Det behövs också tid och talang för att skriva bra så någon ids läsa det. Men mest av allt lyhördhet och förmåga att sätta sej in i det vanliga folkets vardagsvärld.

Jag sitter på två stolar eftersom jag uppskattar den intellektuella debatten men samtidigt fnyser åt de löjliga skenproblem som endel intellektuella sätter ned sin tid på. Flum kallades det på 60-talet. Kanske det är min bondebakgrund där tusen år av hårt arbete för att få ihop den dagliga brödbiten skalat bort allt utom det nödvändiga. I motsats till prästsläktets funderande på allt möjligt andligt.

Visst saknar man ibland skarp intellektuell diskussion i skogen. Jag minns att Moshe Dayans dotter i tiderna beskrev de intellektuella som satt på kaféerna och diskuterade – en diskussion som blev som en drog för dem. Men i det stora hela är det bara roligt att arbeta hårt i skogen – man sover så gott då man på kvällen får räta ut sej på soffan.