Byn och världen
Byn är mitt ”fädernesland”. Som fortsättning på det jag skrev om nationalism så kan man se på lokalpatriotismen. Vilket är den naturliga region som vi känner som ”hemma” ? Inte bara rent geografiskt utan rent allmänt. Om vi för ett tag glömmer de gränser som skapats av krig och maktspråk så finns det nog ”länder” inom vårt huvud.
Ernst Mecke skrev i en kommentar till min artikel om nationalismen att det mest är fråga om psykologi men jag skulle hellre se det som socialpsykologi. Där behandlas individen i växelverkan med omgivningen (samfundet) och det låter ganska logiskt i mina öron. Och jag är logiker, inte humanist.
Vad är då den naturliga region som en människa ser som sin egen, sitt ”land” ? Det kan vara den egna byn eller Svensk-Finland eller så hela världen. Ernst har helt rätt i att det i hög grad är människans egen upplevelse som bestämmer det. Jag är född och lever i en liten by och arbetar på min ärvda gård som mina förfäder odlade upp för omkring tusen år sedan (+- 300 år). Det är klart att det sätter sina spår i mitt tänkande.
Men som elvaåring började jag lyssna på kortvåg och upptäckte hela världen ända ut till Japan och Equador. Därefter var jag fascinerad av allting på jordklotet som var utanför det välbekanta. Bland annat läste jag allt jag kunde hitta om Antarktis – på grund av en fin bok som jag såg i bokhandeln. Intresset för elektronik vaknade redan då och senare utbildade jag mej också till elektronikingenjör.
Det fanns inget Internet på den tiden men det fanns radio (men ännu ingen TV). Vi lyssnade på Sveriges radio och Radio Luxemburg på mellanvåg men också på längre bort belägna sändare på kortvåg. Problemet var att jag inte kunde annat än svenska på den tiden. Vilket inte alls hindrade intresset för världen att växa.
Senare blev jag forskare och reste runt hela jordklotet eftersom det inte fanns nån annan i det här landet som sysslade med samma saker. Så det blev alldeles nödvändigt och normalt med internationellt samarbete. Nationalismen sågs enbart som en kvarleva från 1800-talet och ett hinder för samarbetet. Frankrike hörde till den kategorin eftersom fransmännen alltid försökte tala franska vilket ledde till att speciellt amerikanerna gick ut då en fransman skulle tala på en konferens (på franska trots att konferensspråket var engelska).
Språk blev ett av mina stora intressen eftersom jag ville kommunicera med hela världen och med vanliga bönder. Så det blev både stora språk och små (turkiska och rumänska). Intressant var då jag i Turkiet besökte en by utanför Ankara tillsammans med en turkisk student som jag lärt känna. Vi satt i hans fars hus och en granne kom på besök. Omgivningen var väldigt olik vår egen by men då gubbarna satt och diskuterade veteskörden så fick jag en känsla av att det var precis som i min hemby.
För tio år sedan lämnade jag forskarjobbet. Det hade närmast varit extraknäck för under alla åren hade jag arbetat på gården och bara missat en vårsådd – då jag var i Dragsvik. Vi har ett väldigt bra samarbete inom byn och helt utan möten och protokoll så kommer vi överens om vem som gör vad. De tusen år gamla traditionerna hjälper förstås till.
I alla fall så är byn och världen lika viktiga regioner. Men var kommer ”landet” in ? Egentligen ingenstans. Man är förstås tvungen att betala skatt till staten men ur subjektiv synvinkel har jag ingen speciell känsla för ”landet”. Och inte heller någon förståelse för nationalismen som jag närmast upplever som idioti och förtryck.
Och Sverige ? Vi har ett gammalt hus i Sverige och tillbringar en hel del tid där. Visst är det trevligt att kunna tala svenska överallt (fast det gör jag också hemma i byn). Men inte har jag någon känsla för Sverige som ”land”. Tvärtom stör det mej att svenskarna viftar med flaggor överallt vilket verkar fånigt.
Men det är inte bara fråga om geografi. Jag känner mera samhörighet med en finsk bonde från östra Finland än en finlandssvensk ekonom från Helsingfors. Fast det är mera fråga om människan än om gruppen hon hör till. Politik, språk, religion och annat har inte så mycket att göra med om en person är sympatisk eller inte. Grupptänkandet kan vara en kvarleva från de tider då människan måste hålla ihop gruppen för att överleva men i dagens samhälle är det ibland en negativ faktor.
Som Ernst påpekade så är det mycket svårt att bli av med människans territoriella tänkande och också grupptänkandet (”vi” och ”de”). Inte heller bör man försöka låtsas att det inte finns. Jag misstänker att EU-byggarna gjorde och gör det stora misstaget att inte beakta de nationella särdragen och det leder till allvarliga bakslag. Till exempel inom jordbruket leder samma regler för norra Finland som i Grekland till rena vansinnet eftersom förhållandena är olika. Och detsamma gäller inom en mängd områden.
Intressant nog leder EU till att regionerna blir viktigare. Och sammanslagning av kommuner leder till att byarna blir viktigare. Då beslutsfattarna försvinner från närområdet så uppkommer det nya strukturer och det är egentligen en bra sak. Däremot tror jag inte alls på de byråkratiska ”byaföreningar” som sitter och slösar tiden på möten och protokoll i stället för att göra nånting.
Personligen anser jag att vi behöver både ”byn” och världen. Med ”by” avser jag då närområde och inte bara i geografisk bemärkelse. Vi byggde optisk fibernät för över tio år sedan i vår by och det ledde till att byabor överallt i världen (Australien, USA och Sverige) på nytt kommit med i byagemenskapen.
Internet gör sammanslutningar inom livets alla områden möjliga oberoende av var vi befinner oss geografiskt vilket är en fundamentalt ny sak i mänsklighetens historia. Förr hade jag inte kunnat delta i den här bloggen. Det hade inte heller funnits någon blogg alls. Så vi har verkligt goda möjligheter att komma förbi 1800-talets nationalism och knutpatriotism i negativ bemärkelse.
Visst är jag knutpatriot i den meningen att Hindersby är världens centrum för mej men det betyder inte att jag ser ned på andra ”byar” på annat håll i världen. Tvärtom. Andra ”byar” intresserar fortfarande och nu finns det möjlighet att (via nätet) samarbeta och hålla kontakt på ett sätt som förr ingen ens kunde föreställa sej.
Det är helt fel att försöka kväva människans ”knutpatriotism” och kräva att hon offrar sin egen ”by” för något större kollektiv. Här använder jag förstås orden i icke-geografisk bemärkelse. Tvärtom borde vi på frivillig väg få folk i ”byarna” att samarbeta med andra ”byar”. Och då är utbildningen i centrum. Det behövs kunskap i språk men också i användning av det nya mediet Internet – en sorts ”nätkunskap” i analogi med 1800-talets folkskola som utvecklade ”läskunskap”.
Så genom att befrämja ”byarnas”, ”ländernas” särdrag i stället för att undertrycka dem så kan vi få en positiv inställning till unionerna och i förlängningen till hela världen. Hoppas jag. Vägen dit är minsann lång men alternativet är nationalism som är inkrökt i sej själv och då får vi en värld lik Afganistan i stället.
Min ’by’ består nog mest av mitt eller mina språk och min(a) kultur(er). Och värderingar och intressen. Men den är nog inte speciellt geografiskt förankrad, trots att Åbo och östra Nyland ju är trevliga. Förutom Hfors förstås, där man ju slagit ganska mycket rot. Men också i Singapore bodde vi tillräckligt länge – två år – för att små rötter skulle börja utvecklas och fortfarande emellanåt t.o.m framkalla en viss ’hemlängtan’, dit alltså.
Just vad jag avsåg med ”by”. Vi har alla våra ”byar” och allt mer på nätet. Vilket ju inte är något fel. Poängen är att jag ifrågasätter nationalismen och att just precis de geografiska gränserna skulle ha så stor betydelse. Internet har tagit bort gränserna i många sammanhang och det tycker jag bara är positivt.
I think that Nisse has written a very pleasant piece indeed, which also triggers quite some memories in my mind. But still I shall try to follow my habit and be somewhat scientific/systematic about it – hoping that it won’t disturb anybody too badly …
My own ”by” is the nature around my (small and really not very remarkable) home town; especially I think of spring and summer meadows in the valleys of shallow, sandy and gently flowing rivers – in fact it has once happened to me that I passed by bike through a cloud of a scent which was a mixture of river mud and freshly cut grass, which resulted then in a very similar experience to that which Proust was describing as ”the incidence of madeleine” and also a similar incident which was indeed well put into pictures in the very recommendable film ”Ratatouille” (I hope I remember the spelling correctly). What happens in such a situation is that some specific smell or taste is triggering a whole avalanche of (mostly pleasant?) childhood memories.
Being a biologist, I ascribe these things to the phenomenon of ”imprinting” (psychoanalysts seem to prefer the term ”internalizing”): a pretty intensely emotional experience is by the brain taken as a signal to store this experience (or elements of it) especially solidly. This seems to happen especially at a young age. The stored information is afterwards used for estimates what to expect from new impressions/situations (it seems, e.g., that one is falling easily in love with faces which one has been imprinted on in childhood). And it also seems to me that one’s ”by” is what one was imprinted on during situations when one ”did not have a care in the world” (i.e. was relaxed and well). Based on these stored impressions one will later on feel ”at home” (= not threatened, comfortable and familiar) in situations which are similar to those which one was imprinted on, in fact the more the stronger the similarity.
All this has also SOME consequences for one’s national (or regional) identity. Myself I feel I am a Northern German, which is different from being somebody from the Rhine area and also different from being a Bavarian; the differences are mainly in the ways of talking, in the number of words one is using, and in how far one can rely on what was said. But that is nothing for which one would shoot at each other.
In contrast to all this, what we know as traditional forms of nationalism seems to be a very artificial thing: it is aroused by resounding speeches, the sound of brass bands and the promise of brass medails, the media (who tend to be very aware that national fervour sells extremely well) tend to add to the matter by bringing up old injustices which (they claim) the nation has been suffering at the hand of the enemy, by celebrating heroic deeds of the past and during present actions (and if there are no fitting facts available one can still convince oneself that for the good of the nation even ”fitting” lies are adequate and even honourable – in war the truth is always the first casualty …). The role which is nowadays played by the media was in ancient times played by orators (thus, the phenomenon is old), and even before that our still-furry ancestors may already have felt that some alpha individuals have more ”charisma” than others. In Darwinian terms one could suspect that the ability to rouse and get aroused to ”national fervour” (= preparedness to aggressive action against others who just happen to be members of some ”enemy” group) was in fact an advantage in the fights between groups for resources. And afterwards, the experience of having fought ”side by side” (perhaps even up to victory) was at least good for the group’s social cohesion.
Altogether, however much national fervour may have been celebrated by ancient Greeks and Romans (which some ”educated” people take as a reason to think it good), it could well be MUCH older, and is anyway VERY dangerous. And as there does not seem to be any way in our system to restrain the demagogy of the private and/or official media, we should AT THE VERY LEAST teach these basics of psychology at school, so that people later on can at least recognize what is going on and are perhaps a bit less easily roused to national fervour …
”Världen” finns i allt högre grad. Men det fattas en världsregering. ”Byn” finns i allt mindre grad och till och med kommunen hotas av fem ERVA-storheter. Nationer och stater finns i de mest varierande former; det finns också statslösa nationer (kurder, skottar, katalaner) och mångnationella stater (Sovjet var och EU hoppas bli en sådan).
Var och en av oss har sina naturliga områden. Som åbobo sträcker sig mina vardagstentakler från Stockholm till Helsingfors. Jag skulle helst betrakta mig som en nordbo om jag måste specificera en nationalitet. Men jag lever i Finland och EU. Det avgör i hög grad hur jag kan handla som medborgare oberoende av om jag vill det eller inte.
Jag har märkt att jag inte är kapabel att leva annorlunda än lokalt, som en lokal varelse. Överallt i världen, det sluter jag mig till analogt av det lilla jag har sett av världen. Jag tror att människan är en lokal varelse. För mig innebär hemkänsla ifall jag tillvinner mig en sådan att jag aktivt fördjupar min insikter i hemortens historia. Det kan jag genom att ”bygga in mig” på ett nytt ställe som på min första adress i Karis år 2003. Jag formligen erövrade den ganska oskötta tomten till en egnahemshus, en frontmannavilla, där de tidigare invånarna som också var de första i huset var eller hade varit i olika grad offentliga personer. En mental gemenskap uppstod med lätthet.
Jag vill lära känna den levda historien på orten. En åttioårig dam som bodde ensam i en stor villa som hennes pappa konduktören 1915 hade låtit uppföra blev min första interlokutör (det ordet kom för mig, måste slå upp det i SAOL: samtalspartner – visst, betydande att jag egentligen gjorde, bandade, s.k. djupintervjuer där man alltså också lägger sig själv i blöt). Behållningen var att jag fick pusselbitar av ett barns upplevda Karis under tidigt 1920-tal. Allt var för henne kvarhållet och nästan oförändrat. Ändå skulle jag inte säga att hon gick i barndomen som man kunde tro. Och inte vill jag få någon att tro att jag inbillade mig kunna krypa in under hennes skinn, leva mig in i hennes värld genom inlevelse.
Jag blev 2004 initiativtagare till en förening som åtog sig att utveckla ett sätt att skildra en ort utifrån individuella upplevelser av denna och olika tiders lokala skeenden. I stadgarna fick det heta att vi ville skapa ett lokalhistoriskt utvecklingscentrum och gudarna skall veta att det inte har varit särskilt lätt heller för oss själva att ge den ståtliga målsättningen konkret innehåll. Idag har vi ett inte alldeles litet hus i två våningar och på promenadavstånd ett ordentligt lokalarkiv (bara privat och personligt material) i det gamla polishäktet, båda verksamhetspunkterna helt centralt belägna.
Jag tror att det är fråga om att levandegöra även människor, vanligtvis bortgångna. De ger mig samhörighetskänsla. För mig är människorna inkörsporten till min känsla av att vara delaktig i ännu en orts alldeles egna historia. Utan utblickar går det inte men de är inte det primära. Vi arbetar just nu på en skildring ”Vi bygger Karis” till senhösten 2015. Karis stationssamhälle som det är fråga om är som en historielektion i hur man bygger upp ett samhälle från egentligen ingenting och det på knappa 100 år.
Jag kanske får lust att försöka utveckla tankegångarna i ett blogginlägg så småningom. Nisses tankar inspirerar mig.
Varje människa har sin egen ”by” – inte nödvändigtvis geografisk. Även den mest rastlösa känner en samhörighet med andra rastlösa. Och kommer knappast någonsin att kunna glömma sina rötter eftersom barndomen är full av starka intryck. Det intressanta är växelverkan mellan byn och världen. Det ena utesluter inte det andra. Tvärtom tror jag att den som rest omkring mycket uppskattar sin ”by” desto mer. Man har med egna ögon sett att alla byar är på många sätt likadana till sin karaktär. Eftersom de bebos av människor som inte är så olika även om de talar olika språk och har olika traditioner. Det speciella med den egna byn är att man har starka historiska band till den. Annars är den varken bättre eller sämre i det stora hela.
För 14 år sedan köpte vi ett gammalt bergslagshus i Sverige för att ha en fast punkt där. Och det var en lyckträff för det var Kalle Nornbergs gamla hus i det historiska Midhakir som var den mittersta tredjedelen av Akirs härad och bebott i tusentals år. Kalle var grundande medlem i Medåkers hembygdsförening och vi har satt oss in i hans bakgrund ända från medeltiden. Så på sätt och vis är det vår nya ”by” och vi har lärt oss massor om Bergslagens historia eftersom bönderna i socknen fraktade hö till de tusentals gruvorna och hämtade järn till hamnen i Arboga (en kopia av järnvågen finns nu på Järntorget därstädes).
Det är intressant att jämföra vår egen by som är tusen år gammal med en ännu äldre by som i mycket liknar vår. Och komma ihåg att det över hela världen finns liknande ”byar” och då menar jag inte bara på landsbygden.
Världen inverkar allt mer på byarna överallt som Jan-Otto påpekade. Men det betyder inte att byarna viljelöst följer efter i de globala svängarna. Tvärtom uppkommer det egna organisationer (en del väldigt informella) som samlar byarnas folk till egen aktivitet. Också de som varit tvungna att flytta långt bort för att försörja sej återvänder ofta till sin by. Ny teknik och nya idéer kommer med dem och det är inte alls så illa.
Så gör vi då visiter och svarsvisiter i varandras mentala byar.
Jag berättade här tidigare att jag till en början, nyinflyttad på en för mig helt okänd ort (Karis), upplevde att jag ”byggde in” mig i frontmannahuset i Karis. Kanske likt dig i huset i Medåker. Den som lät uppföra frontmannahuset var en lokal ”kändis” Erkki Taberman (”järnvägare” som så många andra) och en av sönerna, Tommy Taberman, välkänd poet. Ett sätt för mig att ”bygga in” mig var att som en nutidsarkeolog gräva ur komposten (bort med kapsyler, kotlettben, järntrådar, jordgetingbon…) och ta tillvara god svart jord. Ett annat att följa hembygdsaktivisten Lars Nyberg över åsens sydsluttning och över egen gårdsplan där han sade sig ha spårat en forntida stig ner till den innersta vikbottnen nedanför gravrösena på Hönsåkerskullen och det berömda båtdraget upp till Svartån/Karisån där tavasterna tog sig ut till havet i hedenhös. Både gravrösen, fakta om den gamla havsviken här uppe på fastlandet och spåren av båtdraget (”Grabbes kanal”) är hur konkreta som helst. Det var mitt romantiska skede. Det vidkänns jag. Det ger mig alltjämt en djup klangbotten för senare upplevelser och forskning på orten, denna anspråkslösa ort som härigenom får en hisnande, både tilldragande och frånstötande, effekt på mig. Precis som religionsvetaren och filologen Rudolf Otto beskrev det i sin bok om det heliga. Jag både njuter och värjer mig.
Jag förstår precis. Det är mycket intressant att höra historier som grannarna berättar om Kalle Nornberg (som var bondeson men också elektriker och byggde radioapparater liksom jag själv sen 11 års ålder). Vi har på väggen inramat ett fotografi från 1911 där Kalle är 4 år och föräldrarna Karl-Gustav med stor mustasch står bredbent tillsammans med hustrun Emma samt farfar korpral Nornberg skyldrar räfsa med gumman Lovisa bredvid. Ett helt fantastiskt fotografi som är en bild av en hel epok. Vi är utbölingar men uppskattar i hög grad traktens historia med häradets tingsplats. Sveakungarna stannade också där på sin Eriksgata.
Historia har jag varit intresserad av sedan jag började i mellanskolan och satt på biblioteket och läste igenom tjocka luntor därför att historieböckerna i skolan var för kortfattade. Jag har också plöjt igenom de isländska sagorna där norska och svenska kungar seglade längs Finska vikens kust och kung Olav gjorde ett besök hos en bekant i Lojotrakten. Ju mer man läser desto närmare kommer man den tid (800-talet) då vikingarna bodde i Aldeigjuborg i Ladoga och handlade med Konstantinopel. Kanske mina förfäder då redan odlat upp den första åkerplätten i Hindersby ?
Det är intressant att få kontakt med en tekniskt högt skolad person som är så humanistiskt lagd! Själv är jag humanist till byxor och tröja.
Har du läst den första essän i Hesaris nya spalt för vetenskapligt skrivande? Den ingick i onsdagens tidning. Jani Kaari har bekantat sig med ursprungsbefolkingars livs- och världssyn och gjort det experimentet att han föreställer sig hur en indian med indianens mystika eller animistiska, djupt respektfulla upplevelse av omvärlden, naturen och andra människor, skulle uppleva honom, denna Jani Kaari. Svaret är ganska dräpande. Svaret är: som en laboratorieråtta, en råtta som bara existerar och handlar, utgående från tillfredsställelse, belöning och bekräftelse. Laboratorieråtta!
Vi uttrycker oss i metaforer, det är ofta enda uttryckssättet.
Jag upptäckte i något sammanhang, jag tror det var i John Wikströms publicerade tal vid bl.a. vid Georg Henrik von Wrights begravning, tänkvärda funderingar kring metaforens, liknelsens, det symboliska språkets roll också i vetenskapliga sammanhang. Inte bara i religionen och konsten alltså. Också en vetenskaplig text som eftersträvar precision verkar vara tvungen att ty sig till metaforer för att alls kunna kommunicera sitt ärende. JW kommer hoppeligen nästa gång att kunna medverka i vårt nästa forskarforum för fritidsforskare i november i Karis. Jag håller i trådarna för det på Västra Nylands folkhögskola.
Jag sympatiserar starkt med Jani Kaaro.
Får jag kanske nämna en av orsakerna. Jag skrev alltså att jag sympatiserar starkt med Jani Kaaro. Jag känner honom inte. Men jag skrev en gång om mina försök att skapa mig insikt i aboriginernas levnadsvisdom i en lokalhistorisk tidskrift som heter ”Ta Plats (i Raseborg”, numera är den öppet öppen för stoff från hela Västnyland, i regionalt perspektiv alltså). Jag borde f.ö. skriva öppen för hela världen, eftersom det jag skrev om gällde aboriginerna. Det var i Ta Plats 4. Artikeln hette ”Perspektiv på hembygdskänslan, 60000-åriga rötter hos aboriginerna”.
En av de verkligt starka upplevelserna gällande metaforer och språkets fängsel fick jag i DN-litteraturkritikern Åsa Beckmans bok (2002) om 10 kvinnliga poeter ”Jag själv ett hus av ljus” (citat av Eva-Stina Byggmästar, en av de avhandlade). Gemensamt för dessa författare var ett slags revolution mot det manliga språket som också de hade svårt att slita sig ur. Det var en revolt och jag kände att det var mycket befriande och ofrånkomligt.
Men jag förirrar mig nu i semiotiska resonemang och som alltid känner jag att nu gäller det att värja sig. Men frågorna är oerhört intressanta, bara svaren kan hålla sig på marken.