Var är Rysslandskritiken
Det här är nog mera en dagboksanteckning än ett politiskt ställningstagande. Alltså det att jag undrar var ”vänsterns” kritik av Ryssland nu är i krimfrågan.
På den här bloggsajten: Inte ett ord av kritik. Vänstertidningar läser jag inte – ja förutom Ny Tid, men inte har där heller förekommit Rysslandskritik. Tvärtom så verkar vänsteråsikterna i Krimfrågan mer handla om att ta fasta på en del av den ryska propagandan om fascisterna i Kiev och sen kräva svar på dessa frågor. Och bra så, visst skall Svobodas roll tas fram i dagljuset. Men i övrigt verkar alla vara finlandiserade. Man måste förstå riskerna för det ekonomiska samarbetet, man måste förstå hur mycket Rosatom kommer att skapa arbeten – under decennier dessutom om bygget av Pyhäjoki drar ut på tiden lika länge som Olkiluoto trean.
Man får inte provocera östgrannen. Man måste tänka på historien, på vår långa gemensamma gräns, på alla våra pågående gemensamma projekt (t ex reningen av östersjön !!!???). Man måste tänka på att Krimborna ju till största delen ville ansluta sig. Och på att Nato och USA ju har provocerat minst lika mycket de senaste åren som Ryssland nu gör. Och på att inga fredsförhandlingar hade förts om kriget i Syrien utan Rysslands insats (jo, också det har jag hört på finlandssvenskt vänsterhåll).
Varför har det blivit så här ? Tror vi att Ryssland fortfarande är socialistiskt och att Putin representerar SUKP ? Eller på att ryssarna innerst inne är djupare humanister än västländernas människor – egentligen – och att allt därför får sitt berättigande via det ?
Det går verkligen en rysningen genom min kropp fortfarande då jag tänker på vårt svansande för Sovjetunionen på 1970-talet. Det var nog på vippen att vi också hade marscherat under rysk flagg genom gatorna i Helsingfors på den tiden. Jag minns ibland möten och seminarier där vi också hissade Sovjetunionens flagga vid sidan av den finska och kommunistpartiets. Och vilken stolthet man då kände i bröstet. Och hjälp bad vi ju om, nästan dagligen. Det var sjukt. Vi var galna och indoktrinerade och att komma ifrån allt det där var lika svårt som att stiga ut ur en sekt. Nog ute ur denna ”sekt” nu, så drar jag mig för att försöka ”förstå” Rysslands agerande i krimkrisen.
Nisse kommenterar ju nog i sitt inlägg ’Nationalism och andra ismer’ Rysslands agerande.
Mjaa, jag har aldrig haft problem med Ryssland, dvs. det går bra att både förstå och att kritisera. Men så har jag också en relativt god uppfattning om det verkliga Ryssland (även om jag jobbade på fabrik i Kiev). Om man jämför med rikssvenskarnas uppfattning som närmast påminner om synen på människor från Mars (ifråga om ryssar). Finländare har en mer balanserad uppfattning men också här finns det litet underliga åsikter.
Ryssarna är som alla andra människor men har en barlast av traditionen med tsarer och imperiet. Där finns fina humanister men också helt vansinniga nationalister som verkligen är nazister. Det är ingen orsak att klumpa ihop och slå ihjäl ryssarna. En del (som Putin & Co) är skitstövlar men hela Ryssland bör inte få lida för det.
Det är riktigt att en del vänstermänniskor på något sätt fastnat i tänkesättet att Ryssland hör till ”de goda” men utvecklingen har fört Putin allt mer mot den gamla imperielinjen. Märk väl att många hyggliga ryssar också är oroade över västliga åtgärder och det ger Putin stöd. Så jag anser också att man bör ha is i mössan.
Det är inte fråga om att ”välja sida”. Tvärtom tycker jag att man inte kan välja sida utan att det liknar ett val mellan pest och kolera (fast det rent medicinskt inte är så svårt att göra det valet :-). Vad vi har är två nationalistiska linjer som båda är väldigt dåliga. Och så finns det ännu en tredje som inte syns så bra och det är panslavismen som inte är ett dyft bättre än de två förstnämnda.
Jag håller nog i det stora hela med dig Nisse. Jag har också under hela mitt vuxna liv försökt förstå och tycka om Ryssland och ”ryssarna”, men där finns en blind punkt i deras ledares politik, en punkt som är livsfarlig för bland annat oss i Finland. Det som jag däremot närmast försökte säga i min bloggtext handlade om självkritik. Kritik mot min egen blåögdhet på 70-talet, då vi inom FKP verkligen svansade för Sovjetunionen och deras kommunistparti. Och då handlade det verkligen inte om att vi inte ”hade problem” med ryssarna. Vi var i kontakt med dem, som om de hade varit vår ”mamma” eller nån alldeles nära anhörig, och vi ville höra deras åsikter om och om igen beträffande vår politik och om vi var tillräckligt marxist-leninistiska, om vi dög för dem. Alla i vår rörelse höll ju givetvis inte på med sådant, men det gjorde våra ledare. Och jag är säker på att politikerna på Krim och i östra Ukraina idag håller på med samma sak. Det är det som skrämmer mig: Tänk om den internationella politiska vinden hade vänt i slutet av 70-talet och våra vänner på andra sidan gränsen verkligen hade hörsammat oss. Till all lycka förlorade vi. Till all lycka vann Solidaritetsrörelsen i Polen efter 1981, fast det sen visade sig att den samlingen idag kanske skulle ha motsvarats av Majdangruppen.
Problemet är ganska universellt. Folk är kritiska mot det egna systemet och tar stöd av diverse krafter som har sin egen agenda. Om regeringen i Kiev hade varit förnuftig så hade Krim knappast börjat fundera över anslutning till Ryssland. Man kan säja att nationalisterna i Ukraina själva sett till att landet splittras. Därmed vill jag inte påstå att Krim gjorde ett i alla hänseenden lyckat val då de kastade sej i händerna på Putin. Inte för att de hade mycket val heller – det är det sorgliga. Putin såg sin chans och tog den.
Tyvärr har vi inte sett det sista än. Det är inte bara fråga om nationalitet. Jag misstänker att marknadstalibanerna driver stora grupper av befolkningen till desperation som tyvärr tar sej nationalistiska uttryck fastän orsakerna är ekonomiska. Då avser jag Grekland och de EU-kritiska (och nationalistiska) rörelserna inom EU. Eliten har drivit på EU-projektet och samtidigt drivit en marknadsextrem politik som lett till nedmontering av välfärden varvid förstås EU får skulden. Vänstern är numera helt tandlös så folk vänder sej till nationalistiska populister i stället.
Det är (och har alltid varit) alldeles normalt att politiska krafter tar stöd utifrån. Högern bodde nästan på amerikanska ambassaden. Jag läser Herman Lindqvists historik och Finland i Sverige och på 1700-talet så satsade Ryssland, Frankrike och andra länder så stora summor på svenska politiker att de märktes i nationalinkomsten … I och för sej så anser jag som internationalist inte att det är så fruktansvärt men det är all orsak för rörelser att vara litet kritiska till stöd BÅDE från när och fjärran.
Falskfinnarna består delvis av besvikna vänsterväljare som (alldeles riktigt) är förbannade på den nuvarande politiken och politiska eliten dit också SFP:s ledning hör. Men det var ett katastrofalt misstag att tillåta rena rasister, nazister och andra skitstövlar komma med i partiet. Soini har öppnat dörren på vid gavel för sådant skit som hör hemma på historiens avfallshög.
Du kanske inte behöver vara så självkritisk att du tar på dej ansvaret för allting. Ungdomar går lätt till överdrifter då vindarna blåser åt något håll. Det är bra att lära av historien men det gäller att leva i nuet och se framåt. Här och nu har vi problem alldeles tillräckligt.
Well, yes … . Why does nobody of the Swedish-Finnish Left criticize Russia (or Putin)?
To give some small impression of my own history first: during 1968 and a very few years after I was, one after another, pushed out of three political student groups, every time by representatives of the same political branch whose members ended up believing in ”the five classics” (meaning Marx, Engels, Lenin, Stalin and Mao). And my crime was that I remained somewhat critical of Eastern European Socialism. That I also remained critical of Western actions did not help …
I am still critical of human political behaviour all over the globe, but my interest for psychology has had the effect that I think I understand the doings of really rather many political actors, among them W. Putin. In Hbl of Ons 19.03., p.6, there is a quote from his great speech on occasion of his successful grab for the Krim: ”Vi vill ha dialog och goda relationer till väst, men vi accepterar inte den dubbelmoral och cynism som man tvingar på oss”.
In some recent issue of the weekly Stern (which is not any very Left paper) there was a column which reminded of some events from pretty recent history: When Michail Gorbachov sat with the West German Foreign minister Genscher, discussing the re-unification of Germany, Genscher assured him that Germany were very well aware that it was a problem for the Soviet Union that NATO should now establish itself up to the eastern border of the united Germany, and he also made it very clear, that NATO would not reach out ”an inch” further towards the East. – Well, we know what happened: the Baltic states, Poland, Romania and Bulgaria are all in the NATO, Georgia had very nearly become a member, Germany (as far as I remember) gave large numbers of modern tanks to Poland free of charge … . In other words, what we (and Russia) are witnessing is a further and still further going incorporation of Europe into NATO (and never mind what Genscher ever said about this topic …).
Well, should Russia be afraid of this development? According to the experiences from the re-unification of Germany it certainly should: at that time Western enterprise rolled into the ex-DDR like a conquering army, closing down or selling off for 1 Euro DDR factories, leaving indeed little in the possession of the inhabitants of what had been the DDR. The former DDR citizens did not like this at all, but West Germany was anyway calming down their feelings by an indeed generous financial support (which Russia is certainly realistic enough NOT to expect in case it should join the Western system). – This is a point which the Ukrainians should also take to heart: the one asset of high technology which they have is Antonov’s airplane factory (building, among others, the world’s biggest transport planes): IF Ukraina should join the EU, one can be sure that Airbus Industries will use its not inconsiderable political influence to drive Antonov to bankruptcy and take over whatever share of any market it has.
Altogether: Europe would have good uses for a partnership with Russia (not only because of Russia’s gas and oil), and it absolutely needs the Russian nuclear arsenal as a counterweight to the US arsenal (it is obvious what would happen without that), but as long as Europe insists on behaving like a submissive US colony, just trying to make ”the world safe for Western enterprise”, a partnership is out of the question.
In this situation Putin has turned to proving that he is as good at lying and grabbing as the West. And if there do not even NOW come about serious efforts to establish some type of acceptable partnership (which will anyway be difficult enough considering all the lies of the past), he may even apply US methods of ”destabilization” (which we know from Latin America) in the Eastern Ukraina.
And who am I to blame him?
Det var litet det här jag var rädd för: Om man reducerar händelserna i Ukraina och på Krim till enbart stormaktspolitik och stormakternas revirkamp så är det klart att man kan resonera som Ernst och säga att Putin har samma rättigheter som ”väst”. Men i fallet Ukraina, liksom under de senaste åren i arabländerna, så ställer jag mig på de ”upproriskas” sida. Det är folkets sak att lösa krisen i Ukraina – och borde ha varit det också på Krim men där osidosattes ”folket” av de ryska trupperna och propagandan från Ryssland. Det som nu händer i Ukraina hände för några år sen i alla andra östeuropeiska länder inklusive de baltiska staterna. I Ukraina har man bara varit tvungen att upprepa revolutionen ett antal gånger för att få till stånd ett mer hållbart resultat. Och vi är för tillfället mitt uppe i en ny revolution i landet. Under upproren och revolutionerna i Arabländerna för ett fåtal år sedan märkte jag gång på gång att jag hamnade att ta upproren i försvar, egentligen villkorslöst. För många av mina vänsterbekanta framhöll än att araberna inte är mogna som ”folk”, som man uttryckte saken, att ta det politiska ansvaret i sina egna länder och än att man av ”stormaktspolitiska” hänsyn inte kunde godkänna upproren. Och det är inte långt ifrån att samma argument nu skulle tillämpas på läget i Ukraina. ”Folket är inte moget” så det är bäst att de stannar under Rysslands ”beskydd”. Och tänk vilket besvär det skulle bli med Antonov-fabrikerna, som i framtiden eventuellt inte mer kunde foga ihop ryska flygplan. Är alla medvetna om att Finland är en stor producent av Mercedes A-seriebilar ? Den globala industrins sammanställningsfabriker flyttar lätt på några veckor vid behov från land till land.
Nej, jag tror att vi måste försöka bedöma situationen i Ukraina utgående från ukrainaras synvinkel och vi måste kunna ge vårt villkorslösa stöd åt dem. Hur svårt det än må vara med alla fascister och andra extremgrupper med i leden i västra Ukraina och ryska eller ”ryskspråkiga” soldatgrupperingar i östra Ukraina.
Jag kan hålla med om att det är folkets sak men det där med ”villkorslöst” stöd kan jag inte hålla med om. Tvärtom så kommer jag att ha riktigt hårda villkor då nån sorts nazister är inblandade.
Det är problematiskt med uppror eftersom slutresultatet kan vara riktigt illa. I Egypten gick det inte så bra och Libyen har ännu stora problem. För att inte tala om Syrien där det är fråga om huruvida extremisterna på den upproriska sidan är värre än regimen. Men förstås har folk rätt att göra uppror. I något skede måste i alla fall upproret övergå till normalt liv och det kan vara problematiskt. En bra upprorsledare kan vara helt kass i det vardagliga livet. Mugabe är ju ett skräckexempel.
Mycket kan man inte göra men jag tänker fortsätta att vara kallsining både till Ukrainas regering och Putins gäng.
Då jag använde/använder ordet ”villkorslöst” så menar jag att vi i första hand måste godta upproret/upproren som kalla fakta och inte ställa oss på den forna regimens, ofta mer eller mindre diktaturer, sida in i det sista. Det är självklart att man skall ställa villkor sedan på hur utvecklingen går framåt inom landet ifråga. Lika självklart är att vi i fallet Ukraina inte skall stöda Putin krav på hävdvunnen rätt till Ukraina eller Krim (och i förlängningen ett tiotal andra länder). För att ännu prescisera: Vi kan inte ta ett steg tillbaka i spelet och nu ställa oss på Janukovisz sida eftersom motståndet mot honom var så brokigt. Vi måste godta det faktum att makten togs av Janukovsz och att man nu skall sköta följande fas i utvecklingen väl.
Inte kan vi heller i efterskott komma och säga att revolutionerna i Libyen eller Egypten eller Tunisien eller många andra länder var ”fel” för att de islamsistiska grupperingarna blev så starka efter det. Eller, som sagt, såsom min vänner på vänsterkanten säger: Araberna var inte mogna som folk att ta över makten och handskas med den. Analogt var väl inte det finska folket heller moget att tag över makten i Finland under slutet av 1910-talet, eftersom allting blev så ”råddigt” efter det.
Folk mognar då det börjar hända. det kommer de att göra i Ukraina också bara vi tror på dem och stöder dem.
OK. Då är vi av samma åsikt. Förresten gör det detsamma vad vi tycker och säjer om revolutionerna. De är ett faktum och folket i de länderna besluter själva. Om de misslyckas så är det en sorglig sak förstås. Vi kan i alla fall hoppas på att demokratin får så strakt fäste att folk inte måste göra uppror för att byta ledning. Inte skulle det vara roligt om vi skulle vara tvungna att slå läger på Senatstorget och slåss med polisen varje gång vi byter president … Demokratin har sin sidor men det går smidigare att byta ledning åtminstone.
Sorry, this comes a bit late as a reply to Christian’s piece of 19 mars, but I had things on my mind …
But: If I wrote that Putin has been demonstrating that he is ”as good at lying and grabbing” as the West, then I did not mean to concede him a ”rättighet”. I just meant that we have landed in an extremely difficult situation in which there is no trust whatsoever left on any side. There were sometimes pre-civilized times when contracts were sealed by the exchange of hostages, and to something similar one would have to return in the present no-trust situation. But what form would such actually take nowadays? – As it is, the opponents can only try to outguess each other while agreeing that no side trusts the other one, but the problem is that even if they could agree on something , get it on paper and sign it, no side will feel a strong inclination to stick to the agreement, because the assumption is that the opponent will cheat anyway on the first likely occasion.
Apart from this: to my knowledge, Antonov airplanes are a genuine Ukrainian product, i.e. it is an Ukrainian firm which holds the patents. To us Westerners they just seem Russian because no Western country has bought the firm’s products (although they in fact seem to charter them not so rarely). If Ukraina would join the EU, the Western competitors would certainly try to kill Antonov, though presumably in ways which would not let the firm/the firm’s patents get easily into Russian hands.
As to Ukrainian democracy, I am presumably a bit biassed by having read the ”Maghrebinische Geschichten” of Gregor von Rezzori. The author was born in an Ukrainian town which some spell Tsernovtsy, and he seems to be very good at re-telling the stories which are circulating among the people of the region. After having read the book one is not a bit surprised to learn that Ukraina is in fact still more corrupt than Russia, and the idea of introducing a Western-style democracy there seems, mildly said, not very promising – at least one should wish for a clear idea how.
As to the recent ”victory of the people”, I think I remember an analysis of the reasons for the success of the Orange Revolution. In a number of ways the recent events remind very strongly of the first (”Orange”) revolution, and I see the possibility that this way of changing a government might become simply a habit of the Ukrainians. Thus, if it should turn out that the new government is not able to stop the corruption (not even among its own members) and also otherwise is not able to correspond to the high expectations of the people, then we might soon have again a revolution (one which Putin might be tempted to promote by US-style ”destabilization measures” and try to steer in Russia’s interest). Possible attempts by the West to prevent such a development by, say, something like a Marshal plan might not be so very easy for three reasons: (a) Ukraina is a pretty big country; (b) money which simply would be pumped into the country could well land in quite a number of very deep pockets (remember Russia under Jeltzin!) instead of more productive applications; (c) the West is under the rule of an ideology (i.e. neoliberal ideas about economy) which will not leave much money to Western governments to work with (e.g. for an investment into a Marshal plan) – because according to the ideology money is best left in the hands of people who gamble with it in ever-new bubbles.
Altogether, sorry for serving a rather pessimistic outlook. And let’s hope that somebody will soon have some constructive idea (Henry Kissinger had one, but it was not taken up by our diplomats …).
Hej igen Ernst
Jag har varit en tid i norra Lappland och skidat och njutit av Sveriges Radio P1. En vecka med P1 varje morgon och alla kvällar och halva natten ger ett litet annat perspektiv på saker och ting – bl.a. Ryssland. egentligen borde jag skriva ett separat blogginlägg om P1 och om hur skön kanalen känns eftersom den tar upp allt mellan himmel och jord så demokratiskt och fräscht. Och redaktörena är skarpa och låter inte folkjet säga vad som helst på kanalen, såsom det sker i Finlands Yles Kansanradio, eller egentligen i hela Radio Suomi och till stor del i Radio Vega. Men en gång tittade jag på finska TV:n i Lappland och då sändes en dokumentär om Atnovfirman i Ukraina. det stämmer att den verkar vara ukrainsk. Ägd av en oligark. Bara 10-15 av deras produktion exporteras till Ryssland nu mera. En stor del går redan nu till väst. Så varför skulle den firman nu i första hand måsta läggas ned. Eller säljas ut. Månne inte Antonov ockdå hamnar att gå igenom samma rutt som t ex Finnair hos oss innan den är tillräckligt trimmad för utförsäljning. Så det är inte där problemet ligger. Problemet ligger i att Ryssland kapade Krim och stängde av all västerländs masskommunikation (inklusive Ukrainas radio/tv) och nu sitter e där och värmer upp sina tanks bakom gränsen och funderar på nästa mål, antagligen något område i Moldavien där ”folkomröstningen” redan skett. men innan dess kommer all diplomati och ”stormaktspolitik” och dess procedurer som måste skötas.
och att säga att ukraina är så korrumperat att där är nästan värre än Ryssland betyder ingenting: Där om nånstans har vi en orsak att låta folket ta över och slänga ut de korrupta ledarna, såsom nu skett.
Tyvärr, Ernst, jag anar ännu litet för mycket ”förståelse” hos dig för Ryssland. En gammaldags vänsteruppfattning om att Ryssland kanske ändå är mest ”vänster” av alla länder fortfarande. Jag är själv så förbannad på ryssarna för att de lyckades lura mig personligen på 1970-talet att tro på dem och försöka göra om vårt eget land till en likandant land som Sovjet. Och det har räckt nästan 50 år för mig att inse detta och fatta vad jag själv höll på med. Därför ser jag nu med blixtrande klar syn vad som pågår igen. Samma gamla ramsa som på 70-talet. Nu är det bara ukrainarna och modoverna m fl som är inlurade i denna fälla. Det må vara så att vi själva nu är inlurade i en än mer sofistikerad ”västerländsk indoktrinering”, men hellre det. Tänk att det gick nästan 50 år för mig att kunna säga dessa få ord: ”Hellre det”. Jag har kommit fram till denna åsikt främst genom min historieforskning i Finland. Förra veckan satte jag mig in i samernas historia i västra Lappland och i meänkielisituationen och Laestadiusrörelsen (skrivs det så ?)i västra Lappland. historien är verklugen ”relativ” och levande och fantastisk. Så också i Ukraina.
Kan man lita på de stora finländska medierna. Har börjat läsa lite i ”Der Spiegel” som inte är direkt vänster (oder was meinst du, Ernst?) och kommit till en mer balanserad uppfattning om Krim. I början av krisen kunde jag i en nyhetssändning här se hur den nyvalda (av ett parlament som valts med valfusk, bl.a. köpte oligarkerna röster) permiärministern förkunnade: ”Krim har alltid varit, är, och kommer alltid att förbli ukrainskt”. Såg nån annan det? Pointen är inte om han ljög eller bara inte visste, pointen är, såg nån det eller läste nån det i nån tidning här. HS cencuredade det. Sen läste jag i Der Spiegel, att det första regeringen (som man kan vara av olika mening om, men som minst sagt är tvivelaktig), förkunnade att hela Ukraina är enspråkigt. Har nån hört eller sett nån kommentera dethär som ett brott mot internationella avtal. Paragraf 12 i ”Krimavtalet” ubderteckanat efter långa förhandlingar 1997.
Kommentar till valet på Krim: det regionala parlamentet beslöt att anordna ett val (referendum) om Krims framtid efter de beska besluten i Kiev. I Maj, samtidigt med det ukrainska presidentvalet. Kiev kriminaliserade förehavandet. Det kunde ha skett med fria TV-kanaler och internationella övervakare (OSCE). Om hot om påtryckingar på såväl Kiev som Moskva i det skedet hade utövats, kunde allt ha gått väl. Som med Tseckoslovakien. Sen sket det sej ju, men är det enbart Putins fel? Det värsta är, att vi i Finland inte har kritisk journalism. I synnerhet HS vill ju ha in oss i Nato, och det färgar tyvärr av sig.
”Kata”
Sorry for being, again, somewhat slow in answering. I was busy writing a comment on Markus Drake’s piece in Ny Tid (which also was about Ukraina) plus a comment on Fredrik Sonck’s ledare plus a longish letter to the authors of two pieces in Hbl of Sö 30.03. (on pages 14 and 15) which seemed to me rather blatant pieces of propaganda … . Anyway:
I agree that ”Der Spiegel” is not any Left paper. It sometimes has critical articles, but by and large it is mainstream. Similar things could be said about ”Stern”, where the ”Zwischenruf aus Berlin” is often quite worth reading. Myself I read the ”Guardian Weekly”, which keeps a rather critical profile (it is no mere accident that Edward Snowden gave his material just to ”Spiegel” and ”Guardian”). Of the Finnish media I just keep Hbl, and about the Ukraina question I do feel ANYTHING BUT well-informed (e.g. I have no memory of Hbl ever having mentioned that Putin had in the beginning suggested a compromise about the Krim – which Western diplomacy had not bothered to take up …).
As an answer to Christian perhaps this:
If you think you have to choose between the West and Russia, and arrive at the decision ”hellre det” (= the West) than Russia, I might even agree with you, but only IF THAT WERE THE CHOICE. Because, rather I think that Europe and Russia should somehow get together and find a way out of the East-West split in its present form.
I often think of Orwell’s ”1984” where the world was described as consisting of three great powers (Oceania – consisting of Britain, USA, Canada; Australia, New Zealand, South Africa; Eurasia – consisting of the Eurasian landmass except East Asia and India; and East Asia – without India; while Africa, India, South America are just battlefields; – all this just from memory …). Meanwhile South Africa is not any more a part of Oceania, but otherwise Oceania appears to me as having a special, own culture, about which mainland Europeans could say that Oceanian ideas of what ”conservative” means (at least in terms of human rights, the environment, and perhaps also race) are identical with what would be called ”criminal” in mainland Europe. Politically, we anyway are aware of Britain’s ”special relation” with the USA and Britain’s hesitation to commit fully to the EU. Perhaps Orwell had a point … . Mainland Europe (except Russia), though, behaves at the moment like a very submissive colony of the USA, where a large part of the US power is exerted by supra-national economical institutions, in which the USA have a VERY strong position and whose aim is to make the whole Earth ”safe for Western enterprise” (at other times one would have called it ”imperialism”).
As somebody with a background in biology, chemistry, plus some smattering of other science, I think this rule of ”Western enterprise” (or of any other free entreprise) simply disastrous – to later generations we will leave an Earth which has been gnawed clean. And I do have some appreciation for the classical Chinese system (some principles of which seem still to be alive in China), in which political decisions always had precedence over the wishes of money makers and where it was an accepted principle that whenever there was a serious problem affecting the population it was the government’s job to do something about it.
Thus, my wish is that Europe could free itself from the US rule (seeing that Britain well might opt to remain a part of Oceania), develop a political and business culture which were more friendly to Earth (and future generations), get Russia to join (where already now politics has precedence over business – as, I think, should be), and then try to use the established Eurasian leverage to spread the Earth-friendly policy also more widely. – And please consider that this hope would be completely in vain if there were not the Russian nuclear arsenal (without which the USA would feel free to take over by ANY means – consider further that every four years there is the danger that the US arsenal can get under the command of a US president who by European standards could be considered mentally sick).
Thus, I do NOT join in your ”hellre det” decision, while not either opting for Russia as it is right now. Psychologically, I should like to add a small warning against the ”Saulus-Paulus phenomenon”, i.e. the tendency to become an especially eager fighter for THE ALTERNATIVE to the ideas which one has at some time found to be wrong. – In Swedish-Finland there is in matters of 9/11 a rather extreme example of this phenomenon in the shape of (if I remember correctly) Rabbe Sandelin …
One detail: the reason why I am sceptical about the future of Antonov airplanes in the EU is that Antonov is not an airline (as Finnair) but a builder of airplanes, thus a competitor to well-established Airbus Industries. And in free enterprise competitors are just bothersome people whom one has to drive from the market (by bankrupting them or by buying them up and closing them down – look at the dealings of US car builders with the Swedish car industry).
Hej igen Ernst
Diskussion fortsätter, liksom Krimkrisen. Sitter här ute i Viitasaaris ödemark – nu på lokalbiblioteken – och funderar på de här sakerna. Upprustningen i Baltikum ökar. Skrämmande. En gudalycka att vi inte är medlemmar av Nato, och utanför skall vi också förbli.
Har läst om kvällarna framför brasan en fin bok: Ian Mc Ewans Sweet Tooth, en politisk thriller, eller vad man skall kalla den. Den bahandlar kulturspionage och -indoktrinering på ett härligt vis. Känner igen mig själv på 1970-talet i hela boken. Brittiska M15-spionavdelningen finansierade då liksom tidigare och senare vissa kulturprojekt och understödde kända författare som de ville att skrulle skriva skit om Sovjet. En sån författare var Georg Orwell och hans bok Djurfarmen var en sådan produkt som direkt arrangerades av M15. Jag tror att en hel del av dagens propagandakrig är arrangerat påp liknande vis. Läs boken, den är härlig och visar att propagandakriget idag skall ses med en nypa salt.
Men jag tror att jag måste göra ännu ett försök att precisera det där med att ”välja sida”. Jag menar inte att vi då skall ta steget ut och bli Natoanhängare, utan det handlar nog mera om att se Finland i ett jättelångt historiskt perspektiv och se hur väst har varit viktigt för oss under hundratals med år. Det västliga inflytandet kom att avgöra hur hela samhället danades sedan mdeletiden, och också under medeltiden. Här fanns byaråd och fria bönder för över 500 år sedan. Och storskifet gick att arrangera redan från slutet av 1700-talet. Tills törsta delen dock under 1800-talet. I Ryssland är storskiftet inte ännu i denna dag ens ordnat ! Storskiftet kan ses som en liten fråga men den är det inte. Den innebär att man kunde komma överens om vem marken tillhörde på ett legitimt vis redan på 1700-talet. Och det var utgångspunkten för all kommande bebyggelse och senare markhandel (från 1864 då marklagen kom). Västlig lagstiftning pumpades in i Finland hela tiden börjande från medeltiden. Stora ofreden var den enda epok då denna lagstiftning var satt ur bruk. Under autonoma tiden under Ryssland gällde verkligen hela tiden i första hand Sveriges lagar fortfarande och sen under slutet av 1860-talet fick Finland egen lagstiftning gradvis baserad på den nordiska fortfarande !!!
Det är alltså på detta djup jag inser att jag tillhör väst. Och det är inte något litet det. Sen kommer stoirmaktspolitiken och USA:s roll efter andra världskriget in såklart och ändrar litet på vad ”väst” i sista hand kan komma att betyda. Men inget ändras på djupet. Där hör vi till den västliga kultursfären – och inte till Ryssland !!!!!!! Vi må se ha älskat Sovjet hur mycket som helst då vi var kommunister och blåögda på 70-talet och må veta att den ryska kulturen har sina fina sidor. Men på djupet kommer vi aldrig att kunna höra till den ryska sfären. Det här måste man också ibland våga säga ut nu då det spärper till sig. Man hamnar att ta ställning ibland. Och vad gäller det stora propagandakriget just nu så hänvisar jag till Ian Mc Ewan.
I min nyaste forskning har jag funnit en ganska personlig kontakt till det förra Krimkriget i medlet av 1800-talet. En ägare till ett av hemmnanen på Sommaröarna i Esbo skärgård hette då BB Brenner. Han ägde också Melkö utanför Drumsö och var en viktig borgare i Helsingfors, var med bakom Ulrikaborgs badinrättnbing bl.a. (den tidens Guggenheim). Efter Krimkriget tog han på sig ett ackord (urakka) som gick ut på att lyfta två sänkta ryska krigsskepp i vattnen mellan Sommaröarna och Sveaborg. Om han lyckades med det skulle han belönas furstligt, om han misslyckades per en deadline skulle han straffas med böter som kunde föra honom i konkurs. Hela Helsingfors följde med hans bärgningsarbete som först gick mycket illa. Till sist lyckades han bärja skeppen i sista sekund innan dead-linen gick ut. Och alla hurrade i Brunnsparken i Helsingfors och raketer sköts i höjden.
Få se om vi skall bli tvungna att bärga krigsskepp i Helsingforsvattnen efter den här Krimkrisen också ? Jag läste just att den tyska flottan seglar just nu mot Estland.
”Var är Rysslandskritiken”, frågade Christian Blom en 18 mars i början av den här Tigerdiskussionen. Under de två veckor som gått sedan dess har rätt hunnit skrivas och sägas i Ukrainakrisen. Och Rysslandskritik har vi minsann fått oss till livs i så digra portioner att J.P. Roos i ett Hbl-inlägg senaste onsdag såg sig föranlåten att tala om rena rysskräcken.
Men vad jag främst fäste mig vid under min genomläsning av Tigerdiskussionen här ovan var dels Christian Bloms historiesyn, dels Ernst Meckes åsikt om Sovjets och Rysslands nukleära arsenaler.
Att Christian Blom vill motivera sin ståndpunkt med en bred historisk analys är i och för sig inte att klaga på. Däremot kan man betvivla att den analys som han anför egentligen visar någonting mer djupgående än att kapitalismen redan under 1700-talet hade hunnit längre i sin utveckling i Sverige-Finland än i Ryssland. Ett exempel så gott som något är precis det faktum ”att man kunde komma överens om vem marken tillhörde på ett legitimt vis redan på 1700-talet” (vilket man enligt CB ännu i denna dag inte blivit kapabel till i Ryssland) och börja genomföra den jordreform som kallas storskiftet.
Vad Ernst Mecke har sagt här kan jag i flera fall hålla med om inte minst ifråga om nödvändigheten av att EU befriar sig från USA:s förmyndarskap. Men inte ska väl Europa behöva stöda sig på ”Rysslands nukleära arsenal” för att uppnå detta ändamål? Så länge vänstern i Europa överhuvudtaget godkänner någon stats kärnvapeninnehav kommer den att gå bakåt.
Certainly it is not necessary that Europe would ”stöda sig på Rysslands nukleära arsenal” in order to become more independent from the USA (the USA will presumably try to prevent European independence by economical pressure or similar, but against that one would have to fight step by step, none of the steps big enough to provoke war). But there are things which one should see:
Right now the US plans for the next budget provide huge amounts of money for an update of the US nuclear arsenal. Together with, e.g., the information I get from a book which I am just reading (”Drift – The UNMOORING of AMERICAN MILITARY POWER” by Rachel Maddow), namely that Ronald Reagan was obviously a mental case (a monomaniac, to be precise) while being very good at avoiding all the rules which demanded that he should ask Congress before going to war. And with the fact that we have since then had a criminal US president (G. W. Bush) and that there is every four years the possibility that again a mentally sick and/or criminal person becomes supreme commander of the US nuclear arsenal, I do not see any other possibility to keep some limits on the US imperialist ambition than the existence of a nuclear arsenal which is in fact able to afflict VERT serious damage on the USA (unluckily also on the rest of the world in the form of ”collateral damage”).
I fully agree that this is no good state of the world but, human (especially American) minds being as they are, I think it necessary FOR THE PRESENT.
In order to get out of this situation, I have already years ago made the suggestion that there should be an international nuclear strike force which would threaten nuclear retaliation on ANY user of nuclear arms (specifications to be developed further). And in order to set up such a force there are the two possibilities that (a) a sufficiently unselfish state would build up a nuclear force from scratch and hand it over to some fitting international gremium (this is a not very realistic scenario), or that (b) e.g. an independent Europe would offer to Russia to pay larger and growing shares of the expenses for the Russian nuclear arsenal under condition that it be step by step internationalized. Once the international force were there, its existence would discourage any single nation from spending the money for a national nuclear force. One could expect that first the national nuclear arsenals would shrink and that then all the nations would try (by some collective action/demand) to shrink also the international force (e.g. in order to decrease the danger that it would go rogue). So that, with time, the world would actually get rid of the danger of all-out nuclear war to quite some degree.
And yes, I do think my idea more realistic than, e.g., present wishes to slap an international prohibition on nuclear weapons (does anybody think that the USA, or Israel, would give up their nuclear weapons because, e.g., the UN would decide that they should?).
Det ”böökas” litet on i min historiesyn, och bra så. Därför skall jag komplettera den här. Dår jag talade om att bl.a. storskiftet genomfördes tidigt och mycket pedantiskt i Finland så sade jag inte att kapitalismen föddes tidigt. Bakgrunden till storskiftet var dels behovet av modernisering inom jordbruket (solskiftet var komplicerat och det var svårt att fö större skördar med denna metod) och dels behovet att kolonisera en växande befolkning. Men dessutom grundade sig storskiftet också på en växande och tilltagande rättsuppfattning hos befolkningen. Storskiftet var alltså ett led i den demokratiska utvecklingen, som kunde leda till kapitalism eller socialism (såsom man sedan 100 år senare skulle inse). Det är mycklet fascinerade att konstatera att varje tomt, varje fastighet har en uråldrig rättshistorie i Finland. Jag sitter ofta på lantmäterikontoren och njuter av de gamla kartorna och skiftesprotokollen och beskrivningarna av marker och lägenheter börjande från 1600-talet. Faktum är att varje punkt i Finland, varje tomt/fastighet har en exakt definierad historia som går hundratals år tillbaka i tiden. Det handlar inte alls om kapitalism i sig, fast kapitalismen nog organiskt utvecklades ur detta senare. Det handlade om rättvisa, rättsuppfattning, urgammal och hävdvunnen rätt. Undantaget, som vi inte skall diskutera här är samernas och kanske romernas syn på denna ägo- och bruksrätt till marker. Parallellt med skiftesprocesserna fanns ju länge kvar de gamla byaråden och byarna egen rätt att bestämma och sen under 1800-talet uppstod en period då de gamla byarådens möjligheter att fatta beslut kringskars och då kapitalistiska organisationer inte ännu hade uppstått. I det här skedet ”privatiserades” markanvändningen snabbt, eftersom kommunernas markanvändning inte ännu hade utvecklats. I början av 1900-talet blev de nya ”byarna” helt enkelt aktiebolag (villastäderna kring och i Helsingfors) och en del av dessa aktiebolag utecklades sedermera till självständiga kommuner (Grankulla sista levande exemplet på detta).
I Ryssland gjordes inget egentligt storskifte eftersom det mesta av jorden var förstatligad och funegarde enligt olika kollektiva bruksprinciper. Sen, då Sovjet gick i graven, har man inlett olika slags processer för att privatisera den gamla kollektivt ägda marken och egendomen. Gamla, statligt byggda och ägda, hyreshus var enkla att privatisera men svårare var det med marken. Storskiftet har inte gått att genomföra ordentligt. Oligarkerna har lagt beslag på allt de velat. Också om du sen sovjettiden mer eller mindre ägt/hyrt marken under en dasha, så kan en oligark komma och säga att det här är min mark.
Här finner vi den kanske viktigaste orsaken till att de nyrika ryssarna köper tomter och bygger i Finland. Här vet man att man äger marken, bara man sett till att sköta om alla fastighetsregistreringar och skaffat lagfart.
Storskiftet i Finland blev ett steg mot kapitalism iom marklagen från december 1894. Efter det var det för första gången möjligt att bryta ut och sälja enskilda parceller och tomter.Marken blev handelsvara.
Det jag velat säga med allt detta är att vår ”kapitalism” verkligen bygger på en demokratisk tradition och på en nordisk rättsuppfattning. Vad som sen hände med kapitalismen hos oss kring år 1900 är en annan sak. Också marken började då koncentreras i händerna på rika utgående från kapitalismens fördelningsprinciper. Men hur den sen än gick så fortsätter storskiftet att verka (och alla senare skiften) vilket betyder att ägandet av en bit mark verkligen är förankrat i hävder och rättsuppfattningar sen hundratals år tillbaka.
Storsiftet var bara ett exempel. Den ”nordiska välfärdsstaten” är ett annat liknande exempel, som vuxit fram på samma vis utgående från böndernas urgamla och hävdvunna rätt till bl.a. mark och nyttjanderätt.
Och så till slutsatsen: På det här viset kommer jag fram till att Finland är grundat på många olika och urgamla samhällsprocesser, där man hela tiden utgått från en urgammal rättvisetanke. Ovanpå det här lägger ju sig sen verkligheten och klasskampen och fördelningen av resurser på riktigt.
I Ryssland saknar man denna tradition. De ”rättvisor” som skapades under socialismen i Sovjet har nu privatiserats och förflyttats i händerna på oligarkerna.
Alltså håller jag fast vid att Finland ”hör till väst”, till den ”västerländska” kultursfären. Om jag också har ”älskat” Sovjet alldeles tillräckligt många år av mitt liv. Men nu tar jag alltså entydigt avstånd till Putins politik och framhäver att Finlands rättssystem vilar på ganska hållbara och uråldriga rättsprinciper. För mig räcker det med att jag under kanske 20 år trodde att vi i Finland borde utveckla ett samhällsskick som påminde om Sovjetunionen. Idag tackar jag min skapare att vi misslycklades i detta vårt uppsåt. Fast jag anade nog ren på 1970-talet att vi skulle misslyckas, för jag var med och ledde ekonomin i de flesta av våra taistoitiska organisationer (bl.a. tryckeriet Kursiivi) och vi ”företagsledare” presenterade på den tiden för vårsa styrelser (som vanligvis bestod av Markus Kainulainen, Taisto Sinisalo och Urho Jokinen) en del företagsekonomiska principer med hjälp av vilka vi trodde kunna rädda ekonomin i våra företag. Våra förslag slogs tillbaka med dunder och brak av den politiska ledningen såsom ”kapitalistiska” och detta ledde till att alla försök att trygga ekonomin i rörelsen och dess företag misslyckades.
Jag minns så bra ännu februari 1981 då jag lämnade min ledarpost vid Kursiivi. Då visste jag att vi aldrig skulle kunna ta hand om varken national- eller företagsekonomierna inom ett socialistiskt Finland.
Däremot skall vi kämpa för välfärden och det offentliga i Finland. Här har jag två viktiga slagord: Rädda VR undan privatiseringen och rädda Public Service och Yle undan privatiseringen.
Och rädda den sociala välfärden. I fredags var jag här i Viitasaari hos privatläkare och han ordinerade en mängd laboratorieprov. Proven togs på kommunens hälsocentral eftersom här inte finns något privat laboratorium. På Mehiläinen eller Eira i Helsingfors hade jag hamnat att betala mig sjuk på dessa laboraoriekostnader. Här betalar samkommunen det mesta av kostnaderna. Hälsovården fungerar !!!!
Yes, also I do prefer to live in the West (at least, as far as represented by the – up to now – Nordic system). But this system is of course being eroded (EAGERLY so) by the neoliberal economists, who also without any shame (or insight) present themselves as the representatives of the West …
And while we go on and on in this debate, others are busy in quite different directions. Today (9.04.) Svenska Bildningsförbundet was organizing a discussion with invited speakers about the question whether Finland should join NATO. The audience was VERY mostly far older than 50, none of the speakers was discussing the USA (and what to expect from it), NATO was just treated as as a harmless club of democratic states, the very biggest part of the time was given to wondering about Russia and its (undoubtedly imperialist) intentions. And of course the overwhelming majority of the audience was in favour of joining NATO …
Somewhat irritating the detail that Yrsa Grüne of Hbl was also invited (as a commentator), and used her position to ask urgently for a more differentiated debate with positions BETWEEN 100 % for or 100 % against (to which one could agree) – but when I talked to her shortly afterwards, also she did not see any need to talk about the USA …
Thus, in very short form this point: We know about the military activities of the USA in the recent past (Grenada, Panama, Nicaragua, Afghanistan, and after the Gulf War of Bush the Elder had made clear that also Iraq is an easy target, also Iraq). North Corea, though, was NOT attacked. We can conclude that the USA is in the habit of picking wars against easy victims, but very shy of wars which might result in large numbers of (American!) casualties. And who will now seriously believe that the USA will be willing to pick a war with Russia in order to save the freedom of those ridiculous 5,6 million Finns (compare this number to the size of New York)? Well, perhaps they would be willing to help the Finns with the evacuation of Finland, but a reasonable person should really not expect much more that such …
Det är ganska skrämmande hur åsikterna i Finland manipuleras för ett ökande stöd för Nato. Nato är en orimlighet för Finland om vi vill ha kvar ens någorlunda ordentliga relationer till Ryssland, och det vill vi ju, fast jag är rasande på Putins nationalistiska iver för att ena alla slaver på jorden inom Rysslands gränser.
Jag känner Yrsa Grüne bra. Hon har tagit åt sig själv rollen inom de finlandssvenska medierna som den som allra ettrigast försvarar att Finland skulle gå med i Nato. Det andra som står på hennes agenda är att ta livet av Public Service och Yle.
För att få litet nya perspektiv på debatten om Ryssland så kunde vi ju leka litet med begreppen och vända upp och ner på hela saken. Till exempel så här:
Senaste nytt.
Notisbyrån i Viitasaari 10 april 2014
Enligt den senaste rapporteringen från Österbotten har de svensksinnade och svenskspråkiga nu ockuperat och intagit stadshuset i såväl Jakobstad som i Vasa. Under natten till torsdagen hissade skarorna av österbottningar den svenska flaggan i topp uppe på stadshuset i Vasa. I samband med de intervjuer vi gjort framkommer det nu att österbottningarna ställt som krav att Sveriges armé skall gripa in och skydda dem mot regimen i Helsingfors, som givit dem två dagars ultimatum att ge sig.
Under eftermiddagen idag, torsdag, meddelade Kommunikationsverket att man stängt av sändningarna av propagandaprogram från Sveriges radio och TV i hela Österbotten. Enligt den nya kommunikationsministern är det obegripligt att svenskarna sänder en så ensidig bild av händelserna i Finland i sina etermedier.
Kaptenen på bilfärjan mellan Umeå och Vasa meddelade idag på,eftermiddagen att man siktat svenska marinfartyg i Kvarken. Marinfartygens eventuella landstigning i Österbotten försvåras till all lycka av säljakten som nu pågår i den yttre skärgården där fastisen hopat sig i vallar.
Natos nye norska generalsekreterare har varnat svenskarna och uppmanat dem att minska truppkoncentreringarna vid svenska Höga kusten.
I de norra delarna av Tornedalen verkar läget nu gå åt det totalt andra hållet. Här har den finska militären givit sitt stöd till de finska ”meänkieliset” trupperna, som gått över gränsen i Kolari och landstigit i Pajala. Den finska tv-kanalen MTV3 sänder nu dygnet runt propagandapropgram till stöd för den finskspåkiga befolkningens resning i Pajalatrakten. Två gruvor lär redan ska ha intagits av finnarna. I Pajala har man beslutat hålla folkomröstning på långfredagen om att utlysa hela den svenska tornedalen som en självständig finskspråkig republik och krav har lyfts om att införliva området i Finland.
I den närbelägna lapska byn Äkäslompolo, på finska sidan, har däremot samerna från hela Ylläs-Pallastrakten beslutat att utlysa området som samiskt.
Den finske statsministern, Jyrki Katainen, lämnade under förra veckoslutet in sin avskedsansökan. Också flera andra ministrar har avgått eller hotat att avgå. Kommunisterna som avgick redan tidigare har haft svårt att bestämma sig för ifall de skall ge sitt stöd till den österbottniska utbrytarskaran.
I Sverige stöder alla partier utom de kristliga att österbotten skall göras till en landskap inom det svenska riket.
Thank you indeed for this amusing (but in its way realsitic) text!
At the times of Willy Brandt’s and his team’s ”Ostpolitik” the sweeping (and not unreasonable) answer to all this would have been that ”it is not important to shift borders, but to soften/abolish their character of being barriers”. Yes, very reasonable, and it resulted in good relations with Poland, and also the re-unification of Germany.
BUT: Since then, the integration of Germany and its policy into (Western) Europe has advanced, and the fact that Germany has a conservative government has added to the tendency to join the general European submissiveness to ANYthing the USA might demand or wish for. And under these new circumstances an ”Ostpolitik” à la Brandt would in fact just make any such reasonable politicians into something like ”useful idiots”, i.e. people who sit down with the Russians and do their honest best to convince them of the negotiators’ good intentions (and everybody in the West would hope that they should succeed – while blackpainting any Russian reluctance to believe in those good intentions); and once they had succeeded (and the next election would have removed them from power), the next government would of course feel free to follow possible wishes of the USA and use the newly-won relaxation in the EU-Russian relations for the purpose of advancing the positions of the NATO still a bit further to the east (and never mind the possible protests of those former well-willing negotiators) …
Altogether: Western democracy as it is (with every new government feeling free to re-interpret agreements which have been made by the previous government) will, in combination with the all-pervading submissiveness to US wishes (and the same ”democratic” mechanisms at work inside also the USA) make even the best-meant negotiations automatically an attempt to cheat. Which Putin has meanwhile understood.
THUS, the ONLY possible way to a peaceful arrangement with Russia is that Europe makes itself visibly and lasting independent from the USA (it could begin by not accepting that TTIP) and invents at the same mechanisms which could add reliability to agreements. Without this, any well-meaning negotiator is nothing better than a useful idiot.
Tiden rinner ut här på biblioteket i Viitasaari. De stänger om 10 minuter. Situationen i Europa och kring Ukraina och Ryssland är nu både märklig, farlig och kanske helt ny i sitt slag. Måhända håller sig USA litet på avstånd nu, så Europa får klara sig på egen hand tillsammans med Nato. Och nu dras ju också Georgien och Modavien in i bilden, man försöker synbarligen lösa alla konfliktfrågor på en gång. En riktig Krim-kris, måste jag säga. Precis som på 1850-talet.
Nyhetsbyrån i Viitasaari rapporterar 11.4.2014:
Den finlandssvenksa oligarkern Björn Wahlroos har flytt landet och anlänt till Stockholm. Det svenska hovet har tagit emot honom med öppna armar och meddelar att man överväger att ge honom titeln Prins av Österbotten. Enlig samma källa håller Wahlroos på att rusta en egen armégrupp i Umeåtrakten och Wahlroos anses allmänt verka som kommendör för de svenska trupperna i området. Samtidigt avgår ännu en minister ur den finska regeringen. Oligarken Wahroos lär ska ha tagit med sig hela sin förmögenhet till Sverige och erhållit svenskt pass.
I Jakobstadstrakten beviljar svenska konsulatmyndigheter nu svenska pass till de svensktalande finnarna i trakten på löpande band.
Barnbidragsklravallerna har spritt sig nu även till Åbo och Tammerfors.
Sölut från Viitasaari.