Glad påsk i Ukraina, i Kulturfonden, kring pariserhjulet och i Blåkulla

Jag har rest runt i vårt kära Finland under nästan en månads tid och nu återvänt till den starka mikrovågsstrålningens Helsingfors.

Det bästa med påsken i Helsingfors är att kanske merparten av invånarna far ut till landsbygden eller annars bara håller sig lugna. Då sänker sig ett fantastiskt lugn över Helsingfors – mobiltelefonstrålningen  sjunker till en bråkdel av vad den är under vardagseftermiddagarna då de flesta som vandrar längs gatorna eller åker i sina bilar tittar på verkligheten via sin idiotiska ”smarta manicker”.

Och då strålningen minskar känner sig människorna avslappnade och tror att det beror på psykologiska faktorer, såsom mindre stress under ledigheten. En del kan måhända tom minska på dosen av insomningstabletter för några dagar.  Och sen, efter påsken, körs strömmen upp igen i stadens alla basstationer, mobilstrålningssändare, och befolkningen ger sig åter ut på gatorna redan i gryningen och håller den smarta ”navigatorn” mitt framför näsan på sig.

Då du håller din telefon påslagen och aktiv framför ditt ansikte eller mot örat så utsätts du för en strålning på mellan 2 000 och 100 000 – ibland t.o.m. en miljon mikrowatt per kvadratmeter (Gränsvärdet, det såkallade SAR-värdet, på hur mycket din telefon får stråla i örat direkt är 2 000 000 mikrowatt).I hemmet har man i snitt en strålning på mellan 1 och kanske 100 mikrowatt, beroende på var man bor och hur många grannar som lämnar WLANapparaten på över natten.

För mig går toleransgränsen vid cirka 20 mikrowatt. efter det sover jag inte mer utan enorma bekymmer och fötterna darrar och vibrerar i sängen (det kallas för restless legs enligt min läkare, fast det gäller bara för vistelser i stan).

Under månaden i Lappland och i Viitasaaris ödemark upphörde mina restless legs att vibrera och jag sov betydligt bättre.

Under vintern har vi tillsammans med några andra elöverkänsliga på olika håll i landet sysslat med att översätta ett viktigt dokument till finska. Det handlar om Österrikes läkarförbunds vårdrekommendationer för elöverkänsliga. Tjugo sidor med metoder och provtagningsexempel för att diagnosticera och vårda elöverkänslighet. Österrikes läkarförbund är det första i Europa som gjort ett dylikt vårdrekommendationspapper. I Finland proppas man full med antidepressiva mediciner och man vågar berätta åt en läkare att man är elöverkänslig. Om nån är intresserad av vårdrekommendationen så ber jag om namn och e-postadress här via bloggen. I ett senare skede kommer pappret att läggas ut på en internetsajt.

Jag skrev tidigare i vintras om det hiskeliga pariserhjulet som var på väg till Skatudden. Nu är det här och ger en helt ny profil åt Helsingfors klassiskt sköra och vackra havsinfart. För tillfället har dock bygget stannat av och stått i två veckor. Kanske firman som äger hjulet har glömt att betala lönerna åt de utländska arbetarna vid bygget. Pariserhjulsfirman är alltså registrerat i skatteparadiset Lichtenstein och de kan betala de månatliga kostnaderna för hyran av stadens finaste mark under hjulet och andra fasta kostnader genom att låta hjulet snurra med passagerare under en timme – inte per dag utan per månad. Kom till Salutorget och begrunda.

Diskussionen om Kulturfondens stöd till Guggenheimprojektet tog också slut lustigt fort. Handlade allt om ett medialt fenomen som också vänstern gick på ? Åtminstone har jag inte stött på någon fortsatt diskussion om huruvida Guggenheimmuséet behövs eller inte. Eller som jag skrev i vintras: behöver vi en fin byggnad som ägs av utländska investerare som med all sannolikhet även de är registrerade i något skatteparadis. Är vi intresserade av ”innehållet” i ett sånt museum på riktigt eller handlar allt verkligen bara om en ytterligare kommersialisering av bildkonsten i vårt land ? Eller med ett fantastiskt uttryck lånat av Hannu Taanila sagt: Kapitalismia suoraan suoneen.

Det är mystiska fenomen vi står inför. Jag är också storligen intresserad av vad USA:s ambassad ämnar använda sitt nya enorma ”kulturhus” till, som blev färdigt på ambassadgården i vintras.

Kriget i Ukraina, som väl nu kan kallas för krig eftersom parterna nu skjuter skarpt, fast försiktigt ännu, tycks nu ha kört igång. Händelseförloppet ter sig absurt. Ukrainska militären kör sina pansarvagnar till östra Ukraina där ”rysksinnade” tar över dem och vänder piporna åt andra hållet. Vi är mitt uppe i det värsta propagandakrig jag varit med om. Sen Kubakrisen. Jag minns ännu Kubakrisen – jag vandrade då på Fredriksgatan och höll en halsduk virad kring mitt huvud, så att jag andades via den. Så att jag inte skulle få i mig radioaktivitet från missilerna som antagligen redan hade exploderat på eller utanför Kuba.

Idag vandrar jag längs Kronbergsgatan och försöker hålla nåt för munnen så att jag skulle absorbera mindre mikrovågsstrålning.

Och att ens nämna ordet Rysslandskritik verkar nu mer förbjudet än nånsin. Ni såg väl tv-debatten i TV2 under veckan, där vi fick veta vad som kommer att hända om vi uttrycker oss Rysslandskritiskt.

Kanske det bara är att ta skeden i vacker hand och gå till Uspenskikatedralen på påsken och njuta av den vackra liturgin och av körsången – såsom jag ofta gjort de senaste åren, så mycket ateist jag än är. Men det kan vara klokast att täcka ansiktet då så att man inte blir avslöjad som västerländsk spion eller inkräktare. Det jag säger här är inte ett skämt eller en skymf. Det är av sorg jag säger det. Sorg över vad som händer mitt i Europa just nu. Allt  tycks nu förvandlas till något annat, till något främmande, till något som vi trodde inte mera fanns eller existerade. Vi trodde att vi levde i sämja folken emellan, och vad sker: Plötsligt faller maskerna av ( i östra Ukraina sätts maskerna på) och allt vi upplever är främmande och skrämmande.

Då hamnar vi att ta några steg tillbaka och gå igenom allt vi varit med om under våra liv och försöka få en överblick av vad som händer på riktigt.

Men innan dess skall vi skaka bort dammet från kvasten, fylla kaffepannan med svart och gott kaffe, lyfta vår vackra svarta Fabbekatt i famnen och sätta den att balansera på kvastskaftet, sätta oss själva bekvämt bakom den (med Malukatten i famnen), gå fram till det öppna vardagsrumsfönstret, dra Fabbe i svansen och fräsa ut i luften, försöka undvika Pariserhjulet och sikta in på Blåkulla.