Trasiga farmare
Somliga går i trasiga skor. Somliga går i trasiga farmare. Det är somliga stolta över.
Farmare, även kallade jeans, dongare (från engelskans dungarees), farmarbyxor (från stenåldern) har blivit ett var mans plagg. Så var det inte för ett halvt sekel sen. Då en grupp gymnasister skulle resa till Paris med några lärare, sa reseledaren att hon inte godkänner jeans.
Jag fick mina första farmarbyxor 1949 av en snäll tant som skickade paket från Amerika. De hade hängslen och lapp på magen och var underbara. Jag kände mig så stor som bara en fyraåring kan.
På 50-talet blev jeansen allt vanligare, som protest mot ungdomsmodet med smala terylenebyxor med pressveck. Det var en ädel konst att få jeansen att se slitna ut, men det måste ske naturligt utan hårda metoder. Att tvätta dem med rotborste var fusk.
Idag går folk med nyköpta slitna och trasiga jeans. Som regel fördubblas priset då hållbarheten halveras. Byxorna har hål här och där så man får visa sensuellt bar hud. Nyligen såg jag en tuff kille, 50+, i nya fina jeans med ett stort hål ovanför knäet. Där skymtade prickiga långkalsonger – jättehäftigt.
I början kunde jag skratta år idiotin, men numera vet jag att modet har en dyster sida. Slitaget åstadkommer man genom stentvättning. Det görs ofta i länder med billig arbetskraft och svagt arbetsskydd. Tusentals människor har insjuknat och hundratals har fått sätta livet till för att jeansen ska stentvättas. Bara i Turkiet har tiotals arbetstagare dött efter att de insjuknat i dammlunga eller silikos som har orsakats av all stendamm de inandats.
Det är synd att ha ihjäl folk av oeftertänksamhet. Det och mycket annat kan man undvika genom att läsa Outi Moilalas bok Tappajafarkut – Ja muita vastuuttomia vaatteita. Boken har recenserats i Fredsposten och i Ny Tid. Här går hon igenom kläder som tillverkas på ett oetiskt sätt. Hon uppmanar oss konsumenter att vara alerta och ta reda på produktionssättet men uppmanar inte till bojkott – med ett undantag:
Köp inte stentvättade jeans.
Fredman
Ja ursäkta nu bara men jag tycker ju nog att man inte behöver läsa nån bok av Outi Moilala för att tycka att att köpa maskinellt slitna och färdigt trasiga jeans är ganska perverst. Varför säljs i så fall inte matchande maskinellt slitna och färdigt trasiga skor ? Maskinellt slitna och färdigt trasiga och rostiga bilar ? Och cyklar för den delen ?
Ja, i Aten ser man ju förstås helt nya, av årsmodellen att döma, bilar som är så tillbucklade att det verkar vara en medveten stil; man ser just inga obucklade bilar. Och i Amsterdam ser man ju de mest otroliga rosthögar glatt cyklas omkring men väldigt få nya fina cyklar.
Så det är kanske bara en tidsfråga när det här skrotmodet ifråga om bilar och cyklar når upp hit till norden ?
Och i konsekvensens namn borde man ju då också kunna köpa rynkkräm som alltså åstadkommer rynkor. Och shampoo som garanterat ger ett stripigt och flottigt hår. Och energipiller som ger depression. Osv
Well, yours is the comment of an intelligent man who already by his age will have outgrown the suggestibility of those who will be most inclined to buy those trasiga farmare. If one is young, feeling under stress, wanting to keep up an image of being ”careless and free”, then the temptation to fall for these idiotic (and harmful) pieces of fashion may be MUCH stronger – after all they signalize an identity which is (at least during the free time) something like protesting against the usual business uniform of suit, white shirt, and tie (plus the attitudes which wearers of this uniform will often feel obliged to display during their working-hours).
And as to reading the book of Outi Moilala, it may, after all, contain still further examples of idiotic fashions which a reasonable person might also wish to avoid buying. Thus, it may be quite good and reasonable to recommend that book, even though those trasiga farmare may be the only example of a thing so bad that it really should be avoided ALWAYS.