Var är rysslandskritiken – del 2

I vårvintras förde vi här på bloggen en lång diskussion gällande Rysslands roll  under krimkrisen. Jag hade ganska så spontant gått ut i min blogg då och sagt att jag nu är arg på Ryssland och att ju mer jag tänker tillbaka på det förflutna och på min egen roll inom vänsterpolitiken i vårt land så märker jag att jag på något verklighetsplan gått och låtit mig luras alltsedan 1968 vad gällde dåvarande sovjetunionens åtaganden och betydelse och etiskt hållbara argument i den tidens vänsterpolitik.

1968 var jag 20 år gammal. Nybliven student, på väg in till militärtjänstgöring i oktober. Men i augusti, då Sovjets pansarvärn marscherade in i Prag, jobbade jag ännu som butiksbilschaufför på Sommaröarna i Esbo, och levde i mitt eget ungdomsparadis, fyllt med ljusa förväntningar om framtiden. Jag cyklade till butiken i morgondiset vid 7-tiden, åt ett halvt franskt bröd, lastade bilen med beställningsvaror och  hörde radioutsändningar om Prag i bakgrunden, utan att då fatta vad som pågick.  Hemma på kvällen sedan möttes jag av den bestörtning, som nyheterna hade framkallat hos medlemmarna i min familj. Två månader senare började militärtjänstgöringen i Dragsvik och redan den första morgonen ställdes vi beväringar inför fakta: Finland var nu i krisberedskap. Alarmtillstånd rådde. Permissioner skulle inte beviljas på flera månader. Sakta gick det upp för mig vad som var på gång. Men att Sovjetunionen nu skulle vara den stora skurken fattade jag inte. Under hela den 11 månader långa militärtjänstgöringen gled jag sakta vänsterut – nu på riktigt, inte bara i teorin, som det sedan hade gått för mig under de sena tonåren. Jag valde sanitetsunderofficersutbildningen och jobbade sen på sjukhuset i Dragsvik. Om nätterna då jag ibland dejourerade kunde jag höra skrivmaskinsknatter från ett av patientrummen. Det var Erik Schüller, som satt och skrev på en bok. Han var internerad på sjukhuset på grund av sin pacifistiska hållning.

Efter militärtjänstgöringen jobbade jag ett år på Nokias kabelfabrik, fick min första yrkessjukdom (kemikalieöverkänslighet), utbildades på Kiljava till förtroeneman och deltog under Rolf Löfmans militanta ledning i mina första ”vilda” strejker. Otroliga upplevelser. Jag hade aldrig i mitt liv dittills varit med om så starka känslor och allvarliga situationer, som rådde under strejkerna. Under korta perioder tog vi arbetare helt enkelt makten i våra händer och fick cheferna och arbetsgivarna ned på knä. Den makt, som vi då kom åt var skrämmande och stark. Vi kunde göra vad vi ville. Det var på något sätt mycket kroppsligt och fysiskt och både farligt och spännande.

Sen kom studierna vid Hanken och i mycket snabb takt gick jag med i Kommunistpartiet och SOL och alla andra organisationer. På bara några månader förstod jag att den obeskrivliga känsla av makt som hade uppstått på Kabelfabriken hade något att göra med arbetarmakten, ”folkmakten”, i Sovjetunionen. Och sen öppnades alla slussarna på en gång och jag var med i sekten med hull och hår. Och inom den sekten hade vi endast en Gud: Sovjetunionens kommunistiska parti. Och då jag senare heltidsanställes vid FKP:s centralkommitté var allt fulländat. Såsom mina halvreligiösa och new age-vänner idag skulle säga: Vi kunde kanalisera med vår Gud, det fanns på något vis en totalt öppen kanal mellan oss och dem där uppe i den sovjetiska himmeln.

Samma kontakt har de rysksinnade östukrainarna idag med sitt ”modersland” Ryssland. De lever i samma eufori där i de östukrainska städerna som vi gjorde på 1970-talet i våra kommunistiska och socialistiska föreningar här i Finland. Det behöver inte ens handla om att ryska soldater hade infiltrerat ”utbrytarkadrarna” i östra Ukraina. Allt sker skenbart av sig själv. Alla ryska tv- och radiokanaler är uppriggade för det här ändamålet. Från morgon till kväll sänder de nyheter om läget i Ukraina, nyheter som är totalt vinklade av  Rysslands strävanden.

Är det då Ryssland som skall kritiseras för det som nu händer ? Varje dag möts jag av fler och fler som säger att EU och Nato skall kritiseras minst lika mycket. Att utan EU:s och Natos expansionssträvanden skulle Ryssland ha hållits hemma och inte påbörjat den gigantiska propagandakampanjen mot de nya makthavarna i Kiev. Det är för mig en helt annan diskussion, liksom tyvärr också det nu allt snabbare eskalerade krisläget i Ukraina. Det enda jag fattar på riktigt är hur navelskontakten mellan de rysksinnade i Ukraina och Ryssland fungerar. Den fungerar organiskt och totalt. De rysktalande ukrainarna vet exakt vad de skall göra idag och de gör det blint. För de är lika psykade som vi var på 1970-talet.

Kanske var det en lycka för oss och för vårt land att vårt kommunistparti var så starkt delat på 1970-talet och att det i alla fall fanns en antisovjetisk falang också bland kommunisterna hela tiden i Finland. Eller en eurokommunistisk falang, som den också kallades. Och att SuKP alltid framhöll att de bara stöder ett enda kommunistparti i Finland, inte två. Fast de i hemlighet nog viskade olika saker i de olika FKP-falangisternas öron.

Det är 35 år sedan detta, men jag kan inget åt att händelserna i Ukraina nu får mina gamla och undanstädade minnen att komma rostiga och kanske litet oklara fram till ytan.

Så jag sätter i stället igång och funderar på dagspolitiken i Finland just nu. Största problemet ? Jo, hur skatteparadisföretaget från Lichtenstein tänker få igång Skatuddens pariserhjul enligt tidtabellen i morgon. Det kan verka vara en trivial fråga, men minns att varje gång pariserhjulet svängt ett varv kring sin axel med gondolerna fulla med folk som betalat sin biljett så åker några tusen euro raka vägen iväg till ett slutet och hemligt konto i Lichtenstein. Jag tror att det här hjulet berättar mera för mig om politiken i Finland i dag än nåt annat. Ta er ett provåk och se hur det känns ! Så här inför EU-valet. Så kan vi sen fortsätta att diskutera Guggenheimhuset som redan hägrar på motsatta stranden.