Vargen kommer, eller?

Jag grubblade häromdagen i debatten kring NATO. Jag erkänner att jag har vacklat lite i frågan; för några år sedan var jag kanske lite lätt positiv, men nu är jag klart emot. Inte för att jag upplever att frågan från offentligt håll ens riktigt erkänns existera, trots spontan diskussion på nätet och opinionsyttringar från olika håll.

Alla verkar ha en åsikt i frågan; min bedömning är att den allmänna opinionen är emot ett eventuellt NATO-medlemskap. Är det av den anledningen man från regeringens håll får intrycket att debatten inte erkänns existera? Varje gång ett uttalande kring eller av NATO skapar nyhetsrubriker är det intressant att läsa kommentarspalterna; många skribenter är väldigt initierade och välmotiverade, många är emot, vissa är för, men främst framhålls det att medieintresset i frågan i Finland handlar om att skapa en positiv opinion för att legitimera den NATO-anslutning som Samlingspartisterna drömt om länge (finskans ”mediamyllytys” är ett träffande begrepp, mediecirkusen kring NATO har inletts). Drömmer gör väl även alla andra som har ett eget intresse i frågan; säkert skulle försvarsministeriets forskare och diverse andra i den säkerhetspolitiska nomenklaturan hos oss gärna se ett medlemsskap i Atlantpakten. Jag tvivlar på att jag skulle få yttra min röst i frågan för en NATO-folkomröstning kommer väl knappast på fråga. Om det går så långt, vill säga.

Det som besvärar mig i frågan är att vi inte riktigt vet vilka föreställningar det gäller att debattera. Från den NATO-positiva falangen får man intrycket av att NATO är en frälsare som omsluter de stackars behövande med ett heltäckande försvar. Så är icke fallet; ifall säkerhetsgarantierna realiseras ställer medlemsländerna resurser till förfogande och de är till omfattningen begränsade. Det baseras på ett helt politiskt beslut. Den beredskap försvarsalliansen i tiderna hade under det så kallade kalla kriget var av en helt annan omfattning (och även hur långt den kapaciteten sträckte sig var ju kontroversiellt); nu står NATO för precisionsinsatser med en exakt definiering av hur mycket materiel som ska ställas till förfogande av de medlemsländer som deltar. Förutom i Afghanistan, förstås. NATO:s artikel fem i fördraget som grundade Atlantpakten 1949 stipulerar att en attack mot ett land eller flera är en attack mot alla parterna till avtalet och militäralliansen kan ta till väpnade styrkor för att återställa säkerheten i det Nordatlantiska området. Trots det aktiverades den numera ökända artikeln om kollektivt försvar dagen efter de så kallade terrordåden i Förenta staterna 2001 för att den USA-ledda koalitionen skulle få en legitimering till att anfalla ett av världens fattigaste länder, ett krig som pågått nu i över tolv år. Även om Finland haft ett begränsat deltagande i ISAF-operationen är det inte närapå likställigt de deltagande NATO-medlemmarnas.

Partnerskapen med NATO har tjänat som en inkörsport till Atlantpakten för vissa länder eller som ett alternativ för att formellt bibehålla neutraliteten, läs: Sverige. Sveriges Natoambassadör har inte stuckit under stol med att Sveriges partnerskap med NATO innebar ett brott med Sveriges alliansfrihet och neutralitetspolitik och att Sverige är att betrakta mera som en de facto medlem av NATO. Sverige deltog i attacken mot Libyen 2011. Efter det svenska engagemanget i krishantering i både Afghanistan och Libyen får Sverige också sitta med vid de styrandes bord, ända upp til toppmötesnivån. Enligt svenska NATO-ambassadören Veronika Wand-Danielsson i en debatt i Bryssel:

“NATO integrated us, as troop contributing country, in even political discussions. We sat at the table and participated in decision-shaping of NATO’s actions. NATO has done a great effort to fully integrate troop-contributing partners as far as possible to missions to which they contribute.”

Inom NATO ser man däremot partnerländernas engagemang med ett visst förbehåll, eftersom partnerskapsdialogerna förutsätter strukturer som tar resurser och fösvagar resten av organisationen. NATO:s så kallade operativa partners kan ändå inte räkna med att omfattas av den kollektiva försvarsklausulen, vilket inte minst stått klart i Ukraina hittills. Inte för att jag skulle vilja se någon militär motattack där heller. Redan för tio år sedan, då EU:s grundfördrag förhandlades om med en formell säkerhetsgaranti likt den i NATO-pakten, var det ingen självklarhet att ett kollektivt försvar skulle utövas vid ett militärt hot, t.ex. kring Östersjön. Sedan dess har EU:s militära roll inte utvecklats alls. Jag vet inte hur det som i Finland kallas NATO-optionen spelar in i sammanhanget. Skulle NATO-medlemmarna ta in en ny medlem med en lång landgräns mot Ryssland i det här kärva politiska läget? Ryssland, som för all del även benämns som en NATO-partner. Skulle det inte uppfattas som en provokation? Jag har flera gånger hört det upprepas att NATO inte är ute efter en kris; förstås är organisationen beroende av USA, som i det här skedet inte just är villigt att lova mera pengar eller resurser, men framför allt inte ”boots on the ground”.

Främst är det för mig en fråga om att inte gå med i en militärallians som verkställer stormakternas maktanspråk på rent politiska bedömningar, under inflytande av den starka militär- och säkerhetsindustrin. I Finland har man en tendens att hänvisa till fördrag och strategier och maskera stormakternas beslut under ett låtsat konsensus. Jag ser det inte som försvarbart att gå med i en militärallians som begått krig i Afghanistan i över tolv år, för att inte nämna den groteska förstörelsen som USA åstadkommit i Irak sedan 2003.

Jag är fortsättningsvis mot kärnvapen och risken med ett finländskt NATO-medlemskap är att de ryska kortdistansmissilerna riktas direkt mot Finland, ifall vi ingår i en allians, som även inkluderar placering av gemensamma kärnvapen. En annan sak jag inte har sett någon utredning kring är huruvida Finland alls kunde ingå i en militärallians med avseende på fredsvillkoren med Ryssland, som arvtagare till Sovjet. Likväl undrar jag hur en anslutning till en militärallians skulle gå ihop med ett demilitariserat Åland.

Såvitt jag begriper inleddes vinterkriget av den anledningen att Finland var ett militärt vakuum och gränsen för nära Leningrad; risken var för stor att Finland blivit genomgångsland för en militärattack mot Ryssland från annat håll. Enligt mantran ”ett trovärdigt försvar” ska Finland ha så mycket militärmakt att inte andra länder hotar St Petersburg genom finländskt territorium och å andra sidan så mycket militärt motstånd att inte de ryska pansarfordonen kör direkt över gränsen som i Georgien.