kvällsfunderingar om tradition

Vi är i stan. Det är ramadan. Jag sitter i bilen och dricker vatten i smyg. S (min partner) frågar på skämt om jag medvetet försöker skapa problem då jag lade vitlök på frukostbrödet. Doften är ju ganska svår att undgå.

S beklagar sej över situationen. Han har växt upp här i Marocko och har fått vara med om samma sak, varje år, i många år. Det är fastetid, och alla förväntas fasta. Inga cafeer eller restauranger är öppna. Alkoholförsäljningen slutar ett par veckor innan fastemånaden börjar. De som inte fastar får äta och dricka i smyg (förutom de som inte behöver fasta, förstås: gravida kvinnor, sjuka personer, barn och åldringar).

Det är ett samhälle som tvingar sin religion och sina traditioner på andra. Du förväntas vara muslim, och du förväntas vara det på samma sätt som alla andra. Så här är det inte i alla arabiska länder (om Marocko är arabiskt eller inte beror väl på definition) – i Libanon, där S föddes och växte upp under sina fem första år, är det upp till var och en om de fastar eller inte, om de ber eller inte. Där vet man inte nödvändigtvis någons religion baserat på hur de ser ut. Tryck från familjen är förstås en annan sak.

Vilket traditionellt, annorlunda land Marocko är, tänkte jag. Om mina grannar i Finland skulle ifrågasätta mej om jag inte gick i kyrkan varje söndag eller om jag var öppet ateist, skulle jag vara överraskad. Eller åtminstone inte känna att jag behöver ljuga och upprätthålla illusionen.

Men då jag tänker vidare så inser jag att vi ändå inte är så annorlunda. Kanske är det inte religiösa eller traditionella regler som måste följas (fast det är ju inte sant – släkten förväntar sej ännu t.ex. hetero- och cisnormativitet) utan reglerna i konsumentsamhället.

Köp inte julklappar eller födelsedagspresenter åt familjen och få sneda blickar; bär använda kläder och du blir mobbad eller utan anställning; sukta inte efter den nyaste kameran, telefonen, läsplattan och du blir utanför; och för guds skull, var inte så självsäker att du tror du kan klara dej utan det enorma utbudet av kosmetik (för ansikte, hår, hud, naglar, händer, fötter, intimhygien, oönskad doft och behåring, osv., osv.) – vem tror du att du är?

Det vi åstadkommit är inte framsteg eller frihet – det är en illusion av framsteg och frihet. Sådana är vi – sociala djur med behov att kontrollera. Vi går runt i samma spår, vi har bara gett rutten ett nytt namn.

This entry was posted in Bloggar, Hannes. Bookmark the permalink.

2 Responses to kvällsfunderingar om tradition

  1. Christian Blom says:

    Det är helt centrala frågor du tar upp, Hannes. Vi tänker i vår familj hela tiden på de här sakerna. Senast nu i somras då vi hade ett av våra barnbarn med oss i Viitasaari under några veckor, som sammanföll med Ramadan – för henne alltså, för hon är tonåring och förväntas redan i ganska hög grad träna Ramadanfastan. Hon tar det hela på ett fantastiskt vis och är ganska innovativ i de här frågorna. Värre var det förra sommaren. Det hela är ju en sak som hon själv måste kunna behärska och vi beakta på ett eller annat sätt. Vi försökte också diskutera saken med henne men det är ju litet som att sitta och diskutera julfirandet med resten av familjen. Men det stämmer: allt blir ganska flyktigt i livet och kulturen då man diskuterar så här. Det mesta i vår kultur är ju influerat av nån religion, via några omvägar.
    Jag frågade barnbarnet en gång också hur långt deras religionsundervisning går. Eftersom vi i Viitaasaari dagligen läste i dagstidningarna om hur ISIS håller på att upprätta ett kalifat i arabvärlden så ställde jag frågan om de talar om sharia i undervisningen i skolan. Och kände samtidigt ett hugg av dåligt samvete i mitt inre. Sånt får jag inte tala om med barn. Ramadanfrågan är på riktigt en annan och mer begränsad fråga, som i sin helhet innefattar en mängd med positiva kulturella yttringar, såsom t.e.x. festen efteråt.
    Och så kom mina egna funderingar igång om vad allt vårt julfirande, t.ex. i sin förlängning för med sig.
    Sablar så svårfattad verkligheten plötsligt har blivit. Så mycket vi har att lära oss.

    • hannes says:

      Jo, det är inte alltid lätt att få insikt i andra världar men nog är det värt det. :) Man lär sej samtidigt mycket om sej själv och allt det man tar för givet.

      Det där med ISIS är intressant. Jag har sett så många skylla vad de gör på islam och säga att de bevisar att det inte är en fredlig religion. Sådana uttalanden visar hur okunnig den som säger det är. Extremism är inte något som föds bara så där, och är heller inte unikt för Mellanöstern. USA invaderade Irak och lämnade ett totalförstört land efter sej – öppet för allamöjligta grupper. Att säga att ISIS på nåt sätt representerar islam är nästan snäppet värre än att säga att KKK representerar kristendomen. Men jag kom in på lite sidospår här…

      Hoppas ni har lärorika diskussioner med ert barnbarn! :)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *