Sparassis crispa

d.v.s blomkålssvamp, hittade jag nu för första gången, på sommarvillan faktiskt, visste genast vad det var trots att jag som sagt aldrig hittat den tidigare, men nogsamt bläddrat förbi den ett antal gånger i Ryman & Holmåsens svampbibel.

Och allting stämde på pricken, biotop, storlek, lukt, smak och utseende förstås. Utmärkt matsvamp. Mindre allmän. Ingen dubbelgångare. Blomkålssvampen kan väga över 10 kg så den här var modell mindre. När jag klöv den ramlade det visserligen ut en familj gråsuggor, eller rättare svartsuggor, och ett par tusen­fotingar men annars var svampen i mycket gott skick. Så jag rev den i små bitar, lade dem i blöt ett tag, duschade och borstade sen bitarna ordentligt och vattnade ur dem i största stekpannan.

Jag betraktar mig som mykoman, mykolog kan jag inte riktigt kalla mig eftersom jag aldrig gått en endaste svampkurs utan är självlärd, sen barnsben dock. Morsan köpte Bengt Cortins då (1956) nyss utgivna svampbok och tog sina gossar med på cykelturer ut i Runsala­skogar­na där vi sen plockade allt som såg ätbart ut. När vi sen kom hem breddes allt ut på köksbor­det och sen skulle det examineras genom att kolla skivornas form, sporpulvrets färg, fot, hatt, ring, strumpa, konsistens, smak, lukt o.s.v, och avgöras om det var ätbart. På den tiden var förresten pluggskivlingen ätlig så den har jag ätit med god aptit. Numera är den ju giftig.

Och numera har jag förutom då Cortins gamla svampbok närmare en hyllmeter svampböcker och -litteratur, mest på svenska men också på finska, estniska, engelska och t.o.m en ita­liensk, med dedikation från författaren – som jag hittade på en loppis i Borgå. Boken alltså.

Jag försöker ocks lära mig några nya arter varje år. En sån relativt ny bekantskap är rod­nande flugvamp (Amanita rubescens); när jag för ett par år sen på morgonen i Kottby hade rafsat ihop lite svamp för Arbis svamputställning och kom in i Arbis café med den kastade Anders Albrecht ett getöga på den och sa ’Rodnan­de flugsvamp, utmärkt matsvamp’. Sen dess har jag plockat den. Och senaste höst hittade jag rikligt med rodnande fjällskivling (Macrolepiota rhacodes), som enligt svampbibeln är god men hos vissa personer kan orsaka illamående. Nå, jag lät Susanna tillreda svampen utan att nämna om risken för illamående, svampen har en kraftig smak men ingenting dessvidare hände. När jag sen i efterhand be­rättade blev hon konstigt nog sur.