Äventyr utan våld

Med en åsnas envishet fortsätter jag att skriva om hästar.Eller snarare HÄSTEN. Varför?

För att jag just nu saknar närkontakten med detta fina djur; för att jag högaktar alla dem som sköter hästar och lär andra handskas med dem och gör sitt tunga arbete för en erbarmlig lön och av stor kärlek; för att jag i dessa tider av ekonomiska svårigheter, otäckt krigisk stämning i världen och alltfler på olika vis otrygga barn önskar visa på de sociala, pedagogiska, emotionella och terapeutiska värden hästen kan innebära. Värden som det är skamligt att av ekonomiska skäl skall vara förbehållna bara de barn som även annars har flera alternativ. Här behövs politisk vilja i stat och kommun, här behövs psykologisk insikt hos föräldrar, lärare, terapeuter.

I motsats till tigern och människan och de andra rovdjuren är hästen ett bytesdjur vars första instinkt är flykt. Trots det har hästen i många tusen år samarbetat med rovdjuret människa, gett oss sin styrka, sin snabbhet och – alldeles obegripligt – sin lojalitet. I utbyte mot lite hö och skydd mot andra rovdjur – visst. Men i relationen häst-människa finns andra nivåer än de primitivaste. Otaliga är berättelserna om hästars minne, trofasthet och osjälviskhet gentemot de människor som vunnit förtroende som flockledare.

Under ca fyratusen år var hästen människans snabbaste och starkaste transportmedel. Krigen under hela denna tid är närmast otänkbara utan hästens medverkan – att djuret i fråga här kanske hellre borde ha haft förstånd att vägra sitt bistånd är nog för mycket begärt.

Återuppbyggandet efter krigen var likaså otänkbara utan hästen – vi behöver bara tänka på vårt eget land. Men så fort industrialiseringen fått fart och traktorn verkade effektivare var det adjö – utan tack. Under åren 1968-69 beslöt vår regering att 200.000 hästar skulle slaktas ”för att driva hästlukten ur skogen”. Inom tio år var så gott som alla arbeten som utfördes med häst borta – dessbättre fanns det några hästbönder som insåg att en del skogsarbeten bara kan göras med häst för att det krävs ett finlir som bara bonden och djuret i samarbete kan åstadkomma. I dag syns, med ökat miljömedvetande, en försiktig tendens att återta hästen i skogsarbete.

Om människor arbetar ihärdigt för att locka fram det bästa hos hästen så lockar hästen i allmänhet fram det bästa hos människan. Den ställer krav på lugn, koncentration, tålamod och mod som gör människan mycket gott – inte minst i en tid där hets jagar de vuxna och koncentrationsbrist stör de unga.