Efter rymningen

Under sina nio år hos det white thrash-pack hon har varit ingift i har hon stått på stället eller rentav regredierat, i stället för att kunna förverkliga sig eller utvecklas har hon blivit ned­värde­rad, misshandlad och utnyttjad, fråntagen både identitet och kreditvärdighet. Hon sörjer sina förlorade år och behöver nu allt stöd hon kan få för att komma igång med ett nytt liv.

Kläderna hon gick och stod i och sina personliga dokument var ungefär det enda hon fick med sig när hon äntligen rymde. Nu har hon ny dator, nya lösenord, nytt bankkonto, ny smart­telefon, nya kläder. Gynekolog, tandläkare och frissa, som hon aldrig fick besöka. Egen bo­stad sen på hösten när hon igen ska börja jobba. Småningom en ny identitet ?

Skyddshemmet och kvinnolinjen ställer upp professionellt trots svårt underdimensionerade resurser. Hon går i kristerapi men självteraperar sig också; hon pratar om sina nio förlorade år med föräldrarna, i synnerhet mamman, och de av de forna väninnorna hon nu återknutit vänskapen med. Jobbigt också för hennes föräldrar som tvingas se hur illa hon farit i synner­het psykiskt.

Det psykiska våld hon levt med och den Jantelag hon levt under i nio år har satt sina spår. Hon uppvisar många av de typiska följder av våld i en parrelation som räknas upp på en mas­sa olika kvinnojourers webbplatser och i boken Slagen dam. Vrede eller hat, rädsla, dålig självkänsla, skamkänslor, svårigheter i förhållande till män, depression, skuldkänslor, trötthet och håglöshet, sömnsvårigheter, mardrömmar, koncentrationssvårigheter, svårigheter i stu­dier och arbete. I hennes fall fungerade ändå arbetet som räddningsplanka.

Skilsmässa och besöksförbud är under arbete. Alla – förhoppningsvis – kontrakt som teck­nats i hennes namn är uppsagda. Det lån som hon tvingades ta med deras hus som säker­het får gå till utmätning, huset säljas på exekutiv auktion och pengarna dras av från lånet. Bilar som hon inte ens visste att hon ägde ska säljas om inte annat så som skrot och försäkrin­gar­na, naturligtvis i hennes namn, sägas upp. Sen när alla obehagliga över­rask­ningar per post sent omsider slutat droppa in, får hon försöka komma in i ett skuldsaneringsprogram för att förhoppningsvis nångång i framtiden återfå sin kreditvärdighet som ju numera är ganska synonym med medborgerligt förtroende.

Mannen, plågoanden, har plötsligt genomgått en total metamorfos; glåporden, hoten och svin­aktigheterna har över en natt förbytts i (felstavade) försäkringar om att allt nog ska bli bra om hon bara återvänder, om hur mycket han älskar och saknar henne, hur hon nog ska få träffa sina vänner igen, hur synd det är om honom nu. Lyckligtvis reagerar hon nu med hånskratt.

Mannens reaktion vid såna här uppbrott, flykter eller rymningar, som för övrigt alltid för man­nen tycks komma lika överraskande som en blixt från klar himmel, är ju det klassiska, lika yr­vakna som förvånade ’Varför går hon ?’ Medan kvinnojourerna intill utmattning på sina webb­platser får upprepa att den absolut vanligaste frågan de får försöka besvara när oroliga och frustrerade väninnor och föräldrar tar kontakt är ’Varför går hon inte ?’