Den globala övervakningsstaten

Jag spann nu i sommar vidare på Snowden-temat. Jag läste Glenn Greenwalds bok, faktiskt för en gångs skull i svensk översättning, ”Storebror ser dig – Edward Snowden och den globala övervakningsstaten” från engelskans ”No Place to Hide”. Den var ytterst intressant, inte minst för att mycket av det som sägs inte kanske slagit igenom tillräckligt i det allmänna medvetandet, trots den debatt som initierades med Snowden-avslöjandena.

”Det kanske mest anmärkningsvärda med den bottenlösa exploateringen av terroristhotet är att den är så tydligt överdriven”, skriver Greenwald. Det är ju uppenbart för alla som reflekterar kring enorma propagandamaskin som det säkerhetspolitiska etablissemanget maskinerar att argumentet utvecklas för att motivera ett ständigt inkräktande på individens rättigheter och behärskande av folkmassor genom ett ständigt sållande av all slags aggregerad information. Jag minns för något år sedan när jag lyssnade på Europol-direktören Rob Wainwrights årsberättelse över hur stort terrorismhotet är mot den allmänna säkerheten i Europa och tillkännagivandet att ingen det året dött på grund av ett terrordåd så bara framstod hela säkerhetssatsningen i all sin absurditet. Att satsa stora offentliga medel på att jaga upp folk och skapa ett klimat av rädsla och hotbilder, som går vida utöver det rationella, är bara förkastligt. Eller i Greenwalds ord: ”Tanken på att vi skulle montera ned grundskyddet i vårt politiska systemet och istället uppföra en allomfattande övervakningsstat för att undvika dessa risker är höjden av av orimlighet”.

Även om terrorhotet låg på den nivå som det sägs så skulle det ändå inte rättfärdiga NSA:s övervakningsprogram, för övervakningen får inte äventyra individens integritet och frihet. ”Men problemet är att det finns alltför många mäktiga grupper som tjänar på terroristskräcken: staten, som försöker berättiga sina aktiviteter, övervaknings- och vapenindustrierna, som drunknar i offentlig finansiering, och de ständiga maktfraktionerna i Washington, som vill göra sina egna prioriteringar utan att möta något verkligt motstånd”, skriver Greenwald i sin analys. Han har en särskilt bra poäng där han konstaterar att den inneboende faran i en stat med ett massivt övervakningsprogram nu är mera överhängande än någonsin, på grund av alla möjligheter till teknisk övervakning som nu finns och den genomgripande ansatsen att utöva den makten. Paradoxen är att ju mera de så kallade säkerhetsmyndigheterna vet om medborgarna, dess mindre vet medborgarna om vad beslutsfattarna egentligen influeras av, eftersom de gömmer sig bakom en växande sekretessmur. Därmed förändras dynamiken i ett sunt samhälle och makten förskjuts ofrånkomligen mot makthavarna, vars ansvarsskyldighet har urvattnats.

Greenwald påpekar att analysen av det arkiv som Ed Snowden gav offentlighet bara leder till den enkla slutsatsen att den amerikanska staten byggt ett system vars mål är att fullständigt eliminera all elektronisk integritet över hela världen, för så systematiskt är det uppbyggt. Avsikten är uttryckligen att samla in allt. Dokumenten tyder på att antalet kommunikationshändelser (och då kan det vara mejl, telefonsamtal, telefon-metadata, chattande eller andra aktiviteter på nätet) som analyseras av NSA uppgår till 20 miljarder per dag! För varje land framställs en analys över hur mycket som samlas in dagligen och månadsvis och mängderna är förbluffande. Angående internationell nätkommunikation bistår britterna NSA och enligt dokumenten levererar de över 50 miljarder objekt per dag genom diverse metoder (NSA har direkt tillgång till fiberoptikkablarna för all internationell kommunikation, de så kallade havskablarna som förbinder kontinenterna, och de kan koppla upp sig till olika routers, switchar och omkopplare och mjölka informationen direkt där). Lika intressant är att Greenwald beskriver vad de är ute efter; t.ex. inom PRISM-programmet får man tag på allt, mejl, chattar, videon, bilder och lagrad information, liksom ljudfiler, sociala nätverk och vad som helst annat. Man kan till och med när som helst ta bilder av vad någon har på dataskärmen. Det räcker inte med att tycka att man inte har något att dölja; hela ens integritet står på spel, inte minst genom att alla är stämplade som potentiellt misstänkta, ingen kan försvara sig mot det och vem som helst kan också fås att framstå som skyldig. Vissa europeiska länder är mera implicerade med NSA än andra och i särställning står Five Eyes-konstellationen, det vill säga USA:s säkerhetssamarbete mellan Storbritannien, Kanada, Australien och Nya Zeeland. För varje land man övervakar framställs i PRISM-systemet regelbundna rapporter över nyckelteman och tendenser, enligt landets strategiska betydelse, och allt för att förskaffa NSA ett övergripande globalt överläge.

Greenwald skräder inte på orden i kritiken mot amerikansk media, som han konstaterar att tagit skepnaden av en vapendragare, som skyddar statsmaktens intressen och förstärker dess budskap, istället för att granska det, och på det sättet bidrar till detta smutsiga hantverk. Han är särskilt kritisk till ansatsen media har att befästa de mest konventionella åsikterna och endast acceptera de mest snäva synsätten. Visselblåsaren demoniseras i media för att skydda maktens intressen. I mediekoncernen tenderar den att göra karriär som anpassar sig och är följsam, inte den som är känd som en omstörtande maktkritiker. Särskilt träffsäker är Greenwalds analys att välvilliga journalister identifierar sig med institutionella auktoriteter och utmärker sig med att tjäna dem, snarare än att ifrågasätta och bekämpa dem. Lika riktigt är påståendet att de etablerade mediernas identifiering med makthavarna cementeras av olika omständigheter, som socioekonomiska faktorer. Politiska ledare tillåts utöva sin makt i det fördolda för mediekåren är en del av nationens dominerande politiska makt. Så mycket för den tredje statsmakten.