Faderlöshets- vs pappafeminism

Fritjof Sahlström skriver en kolumn i dagens HBl om sin nymornade feminism, som han kallar pappafeminism, dvs en pappas plötsligt uppvaknande genusmedvetenhet när dottern eller döttrarna börjar komma upp i den åldern att de eller åtminstone deras pappa börjar frukta att de kan börja utsättas för manssamhällets diskriminerande könsmakt.

Pappafeminism som term, på svenska åtminstone, har tydligen lanserats av Sören Olsson och Anders Jacobsson som skrivit de så kallade Bert-böckerna – min favoritläsning naturligtvis – om en tonårig pojkes lite klantiga sökande efter sin manlighet. Sören och Anders har nu, när deras döttrar börjar komma upp i så kallad giftasvuxen ålder, lovat skriva om Bert-böckerna med sina nya genusmedvetna glasögon på respektive näsor. Låter som det kunde bli platt fall, få se.

Det är ju förstås en bra sak att män blir genusmedvetna och rentav jämställdhetsaktivister, oavsett ålder och orsak. Så leve pappafeminismen ! Och alla andra feminismer förstås..

Själv skulle jag vilja propagera för den manliga feminism jag vill kalla faderlöshets­feminism. Som son till en ensamförsörjande kvinna får man från barnsben lära sig, får så att säga insikten med modersmjölken, att kvinnor kan, måste kunna, helt enkelt, för att försörja sig och sitt eller sina barn. Och att samhället på många sätt diskriminerar de kvinnor som inte har en man och de söner som inte har en pappa. Bibringas sonen dessutom det minsta sinne för rättvisa och solidaritet så blir han ju mer eller mindre automatiskt feminist. Förr eller senare.

Så faderlöshet som ofta av familjefascister framhålls som en fruktansvärd tragedi kan i själva verket vara en lyckospark, en välsignelse såtillvida att sonen då inte så att säga får sig pådyvlad en massa machomanlig dödvikt och misogyna värderingar utan tvärtom själv måste komma fram till vad manlighet står för just för honom. Ingenting gratis heller för den delen, allt måste hittas på egen hand.

Och antalet faderlösa söner ökar ju – lyckligtvis ? – hela tiden. Också i många mer eller mindre traditionella familjer är ju pappan för det mesta om inte fysiskt så åtminstone psykiskt frånvarande och inte speciellt tillgänglig som manlig förebild. Eller tillgänglig men olämplig. Eller direkt skadlig..

Äktenskapet som institution eroderar allt vad det hinner och ersätts av sambo-, särbo-, visstids-, samkönade eller regnbågsförhållanden. Så tiden jobbar för feminismen.

This entry was posted in Bert, Bloggar. Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.