Radikala, extrema eller terrorister ?

Det har gått en tid sedan jag senast skrev ett inlägg. Det betyder dock inte att jag skulle ha slutat att grubbla på samhällets händelser. Tvärtom kanske.

Nu då olika slags terrorister slår till hela tiden i de flesta länderna, också tyvärr i Finland, så går mina tankar ständigt tillbaka till vår egen socialistiska revolution (som vi höll på med) på 1970-talet. Vi fick ju till stånd en hel del med samhälleliga och sociala förbättringar, samhället öppnade sig också andligt allt mer. Och till all lycka grep vi stalinister aldrig till våldshandlingar. Ute i Europa hände det att extremvänster grep till våld, t.ex. inom ramen för Baader Meinhofgänget. Men inte här. Varför ? Det är en fråga jag ständigt ställer mig. Lyssnade idag i Yle Puheradion på ett program om den nya terrorismen och där framhöll forskarna att det extrema våldet ofta föds som en följd av social utestängning, isolering. Lika mycket som av direkta ideologier eller religioner.  Vår vänsterrörelse på 1970-talet var ju minsann inte utestängd och själv upplevde jag en stark tillhörighet på den tiden, såväl med själva rörelsen som med det övriga samhället. Vi isolerades inte – Kekkonens strategi var snarare att ta med oss, integrera oss i politiken. Så vi hade ingen orsak att börja slåss eller ställa till med bråk. Inte ens fast vi bombades och utsattes för terror av den tidens extremhöger, Pekka Siitoin !

Idag är situationen  helt annorlunda. Minsta lilla avvikande person hotas idag på gatorna av polisen, ifall ”terroristjakt” är igång. Själv har jag blivit hårt antastad av polisen på gatan i Helsingfors två gånger på ett år. Första gången skedde sent på kvällen efter självständighetsfirandet förra hösten. Vi cyklade hem från Kronohagen till vårt hem på Skatudden med en stor textilkass hängande uner styrstången. Vi cyklade förbi alla poliskontroller som var utsatta längs Norra Kajen då man närmade sig stan och antagligen hade polisernas radar visat att vi släpar på något misstänksamt i kassen för vi stoppades vid infarten till Skatuddens och granskades. I kassen hade vi en soppkastrull som  innehållit laxsoppa som vi bjudit på min dotters kalas tidigare under kvällen. Efter mycket hotfullt uppträdande från polisens, dessutom upprepade gånger,  sida fick vi två gamlingar cykla hem.

Mycket värre gick det för mig i april då Kinas president besökte Helsingfors. Då hade jag cyklat till läkaren på morgonen och kom sedan hemcyklande på dagen, med en svart pipo på huvudet som skydd mot den iskalla vinden. De flesta gatorna var stängda för trafik pga besöket så jag cyklade i bilfilen längs Alexandersgatan och svängde ner mot Skatuddsbron då en polis rusade fram till mig och grep tag med våld i mig och min cykel och började skrika fanatiskt. Vad jag än svarade honom så sade han att jag ”vastustan virkavaltaa”. Han krävde att få se mina identifikationshandlingar ! Första gången i mitt liv på min hemgata. Inte ens det hjälpte. Han höll i cykeln mitt på gatan trots att spårvagnen rullade in mot oss och skuffade till mig. Då skrek han att jag också ”vaarannan liikennettä”. Jag gav inte upp utan höll fast vid att det var han med sina åtgärder som hade lett till risktagningar. Under några minuter stod vi och balanserade mellan om jag skulle bli anhållen eller inte. Till slut släppte han taget och jag cyklade iväg. Mera rasande på myndigheterna än någonsin tidigare i mitt liv.

Senare på våren var vi tillbaka på samma plats igen med min hustru. Åter en gång lika mycket bevakning och lika många poliser. Nu handlade det om Mauno Koivistos begravning som vi var med och uppvaktade i hemknutarna. Koivistos kista svepte förbi i en bil beledsagad av åtskilliga poliser. Så kom Niinistös bil och Ahtisaaris bil förbi och då Tarja Halonens bil körde upp framför oss vinkade Tarja Halonen och hennes man glatt åt oss genom vindrutan – och vi vinkade tillbaka. Gamla vänner alltsedan 1970-talet. Så kan myndigheterna också bete sig mot medborgarna, om de vill. Inför Tarja Halonen kände jag mig som en medborgare på riktigt. Det gjorde jag inte i kylan på cykeln då poliserna med våld hade angripit mig på öppen gata.