Alla kan planera staden

Alla kan planera staden – men kan alla leva i den? ’Stadsplanerare’ är ett tufft yrke, men det är ju faktiskt inget monopol att försöka fundera ut hur staden borde utvecklas. Det kan ju alla; särskilt barn är verkligen bra på det. Den där planeraren behövs förstås när man skall komma vidare med det man funderat eftersom det styrs av så många komplikationer, paragrafer och intressen.

Men det som i dag verkar vara riktigt svårt är att leva i och med staden. Bostäderna är för små. Det finns för lite grönområden. Det är för dyrt att bo men om man bygger mera blir det för trångt. Det är för jobbigt att komma in till stan och där finns alldeles för lite som vore intressant. För mycket folk. För lite folk. Grannar som bullrar. Dötråkigt och dödstyst. Grådystra fasader. Grälla fasadmålningar.

Eller är det bara för att jag följer med för många inlägg på facebook?

Som planerare försöker man ju förstås hitta mekanismerna – vad är vår urbanbläääh-mekanism? Som allra enklast kan man väl kalla den växtvärk:

• att hålla nere på bostadsbyggandet i årtionden skapar bostadsbrist
• en rätt snabb strukturomvandling skapar flyttningsbehov som skärper sig kraftigt precis då när det börjar gå bättre

så då försöker man ju

• bygga mera
• så behövs betydligt flera platser att bygga på
• men man vill inte längre jaga ut folk i skogen eller tvinga dem att skaffa bil
• så man söker plats så långt inne i stan som möjligt
• och så bra kollektiv-, cykel- och gångtrafiksystem som möjligt

(är det månne Hfors generalplan jag pratar om—)

• och då är man ju prick i någons park, bakom eller ännu värre framför någons fönster
• och buss- och andra rutter betyder att bilarna inte kan får mera plats.

Så är soppan färdig. Och tror nån det blir billigare att bo för att det byggs mera, så joodå – om kanske 15 år alltså, när det uppdämda eftersläpet kanske släpper. Det blir säkert byggkriser dessförinnan, men på dem svarar bolagen bara med att bygga mindre. Först en lagom stor basmängd lediga bostäder lugnar prishöjningarna.