Nej är inte nog
Naomi Klein gjorde det igen ! Det vill säga kom ut med en av årets viktigaste böcker. Boken är rekordsnabbt skriven, påbörjad när det stod klart att Trump skulle bli USAs nästa president och publicerad i juni. ’No Is Not Enough – Resisting the New Shock Politics and Winning the World We Need’.
Den svenska översättningen ’Nej är inte nog – så står vi emot Trumps chockdoktrin och skapar en ny värld’ utkom på Ordfront i september, men då hade jag ren skaffat den engelska utgåvan. Boken har recenserats i Ny Tid 9 / 2017.
På innerpärmen uttalar sig diverse kändisar om boken. Yanis Varoufakis – motorcykelåkande grekisk exfinansminister – säger så här om boken: ’Att säga nej till deras chockdoktrin är väsentligt men inte tillräckligt. Kleins nya bok uppmuntrar oss på ett briljant sätt att bita ihop och sabba deras noga uträknade chocker och att koppla samman vårt NEJ med ett programmatiskt JA. Det är en handbok för frigörelse med hjälp av det enda vapen vi har mot orkestrerad misantropi: konstruktiv olydnad.’
Det handlar alltså om Trumpismen. Om neoliberal kapitalism och om varumärkenas betydelse i dess på girighet och konkurrens – the winner takes it all – byggda marknadsekonomi, och i synnerhet förstås om varumärket Trump. Trump har målmedvetet byggt upp sin image som ett megavarumärke byggs upp, ett megavarumärke som i slutändan är ett tomt skal där alla produkter köps in av underleverantörer men säljes – med vinst förstås – som egna.
I den heliga marknadseknomins namn ska förstås den offentliga sektorn med all den skattefinansierade service den erbjuder och såvitt möjligt hela statsapparaten nedmonteras, dekonstrueras och privatiseras genom konkurrensutsättning och outsourcing till privata vinstdrivande företag. Samma gäller förstås all slags ideell verksamhet som jämlikhet och jämställdhet mellan kön och raser.
För att få medborgarna att svälja den beska medicinen behövs chocker i form av ekonomiska krascher (som kan åstadkommas), politiska kriser (krig t.ex, kan också åstadkommas) eller naturkatastrofer (kan ju nog framlockas genom sabbad klimatpolitik). Undantagstillstånd för att få igenom ytterligare försämringar för jobbare och de mest utsatta och lättnader för rika.
Enligt Klein är Trump en pastisch av alla negativa trender under de senaste femti åren.
Boken är förstås väldigt nordamerikansk – Klein har dubbelt medborgarskap, i Kanada och USA, och de flesta exempel på missförhållanden hon tar upp är från dessa kulturer. Men det mesta kan man ju nog känna igen från finländska förhållanden numera. Hon tar ofta upp de brott mot mänskligheten som begåtts då ursprungsbefolkningen fråntagits sitt land och sina rättigheter – här är det ju bara att substituera samer för indianer så stämmer det bra in på Finland.
Boken slutar med ett manifest, ’The Leap Manifesto’, ungefär ’Språnget, ett manifest’, där värdegrunderna för kampen mot neoliberalismen och dess senaste profet Trump läggs fram. Ursprungsbefolkningens rättigheter måste respekteras, ingen ny infrastruktur som stöder fossilekonomin får byggas, i stället ska förnybar energi tas i bruk, basinkomst ska införas, åtstramning avskaffas, militärbudget minskas.
It is indeed VERY good that Bert is giving Klein’s book another portion of praise (the recension in Ny Tid was not so very convincing), also pointing very straight to ”The Leap Manifesto” – I took this as a reason to read it myself a second time.
The manifesto is an impressive to-do list, and it is certainly no mistake to try and realize what it demands. But one will as certainly meet opposition, especially claims that ”money for protecting the environment (or similar) will first have to be earned, for which one has to follow the advice of the economical experts …” (similar to ”What they tell you” about ”Thing 13” in Ha-Joon Chang’s ”23 Things …”). And for fighting this type of reasoning one may have to become a bit more aggressive than just reciting Klein’s manifesto. I suggest that one should begin to refer to neoliberalism as a RELIGION. After all, it is promising that ”in the long run everything will be good” if we just let our saviours (= the rich ones) do as they do (trying to get still richer) – the expectation is that their riches will ”trickle down” to all of us. Ha-Joon Chang (and others) have simply payed attention to this claim and found that it is simply not true, and I could myself easily explain why the trickle-down theory was anyway never very convincing, but that will not hinder the rich ones from liking the theory very much. Because it is flattering them – as a good religion should flatter its believers (in Genesis humans are flattered by being claimed to be created in the image of god, among the Aztecs the way to get straight to the sun was by falling in battle or let oneself be sacrificed – giving warriors a special status -, and in neoliberalism it is the rich ones on whose activities the welfare of everybody depends, so that one should be grateful to them and not hinder them – is this perhaps one reason why our politicians have such difficulties getting going about the problem of tax havens?). And the necessity to preach and confirm this belief is well taken care of by the fact that our media are either owned by the rich ones (who might not be very tolerant of ”heresy”) or at least depend on them to quite some degree (needing advertisers). And if one thinks that there should be more emotion (or fervour) in religion than this, also this is taken care of, e.g. by the fact that rich ones often have inherited quite some of their money (which means that they have growen up with the ”fitting” values) and that those who have not started rich were during their careers SELECTED for, among others, the strength of their belief (heretics not welcome; and a strong belief is also a good help in doing without inhibition what has to be done in the service of the religion). Altogether, let’s in the future denounce the neoliberals as ”believers” whose ideas cannot stand up to reason (books from which to take ”ammunition” against their ideas there are meanwhile many).