Om julfirandets levande tradition, del 2

Vad och hur man tror har ännu betydelse för julmiraklet som de kristet religiösa anser inleda julfirandet. Ofta börjar skribenter med slutsatsen, och rättar synen på händelser och personer i historien efter den. Höger-kristna nationalister kan exempelvis dyrka en landsflyktig judisk-palestinsk pojke ur den tidens arbetarklass och hans familj, utan att  se motsägelsen i det: Eller som Malena Ernman och Tommy Körberg formulerat det ”Om man tar bort alla araber, flyktingar och judar från julkrubban finns det bara en åsna kvar.”

Enligt en annan samtida politisk skrivning av julevangeliet skulle inte Miraklet kunna ske i dag. Eftersom Josef och Maria då skulle stoppats av IDF (israeliska armén) vid någon av Betlehems alla checkpoints. Den unga Jesus skulle arresterats av israelisk polis. Han kanske dömts vid någon av de notoriska ungdomsdomstolarna som dömer tusentals andra palestinska barn. Liksom de nyligen dömde den 16-åriga palestinska flickan Ahed Tamimi, till fängelse och  6000 shekel (motsvarande 14 382 svenska kronor) i böter för att ha knuffat undan israeliska soldater från sitt hem. Kanske skulle han även torterats.

Ahed Tamimi, en annan palestinsk hjälte i  kamp mot kolonialmakten

De tre visa killarna (somliga kallar dom kungar) skulle misshandlats vid någon av Europas militariserade gränser, dödats i Syrien eller Afghanistan, drunknat i medelhavet etc. Förstås är det anakronistiska idéer men som ändå bär mer än ett korn sanning. Fast inte i historisk mening.

Den här essän om julens tradition är en fristående fortsättning på min förra julessä. Det blir en del fördjupning och utvidgningar, men jag hoppas på läsarens tålamod. Liksom min gamla lärare i idéhistoria tycker jag om att börja från början. Och i början fanns en viss zoroastrisk gud.

Ursprunget till att romarna firade jul

Så här års uppstår ofta en viss osäkerhet om vad vi tror på, och varför? En frågeställning som är knuten till vem eller vilka vi är. Ibland men inte alltid är det en fråga knuten till religion. Exempelvis är inte julen knuten till kristendomen, även i fall många tror det; istället är midvinterfesten knuten till den persiska, zoroastiska religionens gud  Mithra: och i urkunden Yashterna (i textsamlingen Avesta), ägnas Mithra en egen sång: dyrkandet av Mithra, solens och ljusets gud kan dateras till minst 1 200 år före vår tidräkning.

Den jungfrufödda Mithra vars födelsedag är ursprunget till julen

Förutom jobbet som solgud så chefade Mithra även för eder, fördrag och sanning – det var han som garanterade sakernas fortbestånd, och han var den persiska krigaradelns skyddsgud. Och som imperiets chefsförvaltare så tillbads han runtom i hela det persiska riket.

Att romarna lånade in honom i lätt latiniserad form – till Mithras – till sitt eget pantheon är kanske inte ämnat att förvåna. Hans arbetsbeskrivning passade imperiet som hand i handske. Från år hundra i vår tidräkning eller så, fanns det alltså i världens vidunderligaste stad (det vill säga i Rom), å i dess provinser en kult känd som Mithrasmysterierna, som först dyrkade guden i hemlighet tills den visa Marcus Aurelius gav Mithras officiell status som romersk gud någon gång före den 25 december 274 i vår tidräkning, som blev den dag som tillägnades den ursprungligen persiska guden i Imperiet; det var dagen efter midvinterfestivalen Saturnalia vars sista dag alltså motsvarar vår julafton den 24 december.

Grovsnickaren

Sen var det ju den där grovsnickaren från någon av de palestinska småstäderna Betlehem eller Nasaret. Han är förstås nödvändig för denna text om jul. Problemet är ett minst sagt förvirrat käll-läge som leder till historiska och teologiska lärda spekulationer, och som filosofer, teologer och historiker ägnat livstider åt att dekonstruera. För historiker och historienördar som undertecknad är flera olika perspektiv intressanta. Som fanns Jesus? I så fall vem var han? Och hur kan man tolka Bibelns berättelser om honom? Så mina vänner följ med på en kort resa i senantikens Palestina.

Grovsnickaren Jesus Josefsson som forskarna numera anser att han såg ut

Att det funnits flera historiska personer vid namnet Jesus (eller någon variation av det namnet) i Mellanöstern kan man säga är till 100 procent sant. Namnet var åren kring mileniumskiftet ganska vanligt i regionen: i sin arameiska form ישוע, eller Yeshua, eller i  hebreisk form יהושע, Yehoshua, i grekisk form Ἰησοῦς, Iēsoûs förutom i latinets form Jesus då förstås. Att jag här valt dessa fyra namnformer, beror förstås på Bibeln. Å i fall man antar att den Jesus Bibeln berättar om är son till grovsnickaren Josef, eller i vart fall att Josef var hans bonuspappa så ärver han förstås sitt yrke på fädernet som var skicket under antiken å ännu förekommer i dag på många platser.

Det gör Jesus Josefsson till en hantverkarkille i ett grovarbetarskrå, och vill man vara anakronistisk kan man kalla honom en arbetarklasskille. Som sådan hade han föräldrar som talade folkspråket i Palestina, vilket var arameiska (som ännu talas av assyrier). Det var även det språk han själv talade. Vad gäller de andra språken i Levanten under senantiken, så var latinet kolonialmaktens språk, hebreiska språket talades av lärarna och prästerna i templet och grekiska var de lärdas språk alltsedan Alexander den Stores äventyr i Centralasien och Mellanöstern: böckerna var som bekant på grekiska, vid den tiden Oxbridge, det vill säga biblioteket i Alexandria. Det hade grundadats av en släkting till Alexander, Ptolomaios II cirka 270 före vår tidräkning; och förstördes slutligen under 300-talet i vår tidräkning.

Den Jesus bibeln berättar om hette alltså egentligen Yeshua. Så långt inga problem. Det fanns säkert 100+ Yeshua i Palestina vid den här tiden. Andra saker kan vi veta med ganska stor säkerhet. Som att det i Palestina runt åren 20-30 i vår tidräkning fanns en massa löst folk som höll anförande av olika slag vid marknaderna, och inför andra församlingar och att många av dessa reste i sällskap är inget som förundrar historiker: att någon eller några av dem även hette Jesus (eller variation av namnet eller ett snarlikt namn) får vi hålla sannolikt. Så långt är de flesta ense, å så långt har det inget med religion att göra.

Men Bibeln då?

Problemen börjar hopa sig med bibeltexterna och återfinns redan i julevangeliet. Inget i den berättelsen verkar stämma: en översättningsmiss av hebreiskans ord almá, som felaktigt översattes till jungfru, betyder i själva verket flicka eller ung kvinna. Å allvarligt talat gör det både till och från ifall Maria bebådelse verkligen skedde utan en mans medverkan: så att hon ännu var oskuld då hon blev gravid, och att en viss ängel, Gabriel, på något magiskt sätt såg till att hon fick en bulle i ugnen; eller om hon ännu var en ung kvinna då hon hade massivt sex med Josef och blev på smällen med hans unge: på det hänger kristendomen. Å det kan tyckas vara på en skör tråd att hänga en dogm på.

Ingen historiker känns vid att någon skattskrivning i december år 0. Inga romerska politiska ledare kom någonsin på den utomordentligt dumma idén att skattskriva folk då de var som fattigast. Sådant kunde endast leda till uppror i provinserna. Inget förutom mötesprotokollen från kyrkomötet i Nicea, som hölls dryga 300 år senare, mellan den 20 maj och 25 juli år 325, pekar på att Jesus verkligen föddes i Betlehem, den 25 december år 0. Andra källor menar att han föddes mellan år 10 och år 2 före vår tidräkning. De tre vise männen, alternativt de tre kungarna kan omöjligen ha orienterat efter en stjärna eftersom himlakropparna rör sig och jorden är rund, så kommer alltså en stjärna hela tiden verka flytta på sig. Så där hopar motsägelserna sig.

Evangelierna

Å inte är det särskilt konstigt. Evangelierna skrevs inte av de apostlar som gav dem namn, utan sannolikt av okända författare långt senare. Inga original av evangelierna är kvarlämnade, och det blev texternas öde har varit bli kopierade av munkar för hand i flera hundra år. Dessutom har de översatts i flera olika omgångar. De fyra av evangelier som valts ut (kanoniserats) är de som ingår i Bibeln. De är inte skrivna på arameiska som säkert var apostlarnas språk utan på grekiska: de är fyra texter ur ett större urval apokryfiska evangelier. Sedan blir det ännu krångligare med den försvunna källan Q (från tyskans quelle=källa): det vill säga att Matteus och Lukas ska ha använt Markus som källa för sina skrifter och dessutom ytterligare en gemensam källa, kallad Q-källan. Denna uppfattning är känd som Tvåkällshypotesen.

Mycket mera behöver kanske inte skrivas. Filologin i fråga om vad Bibeln egentligen berättar om och vem som skrivit den är med förlov sagt ganska rörig. Den källkritiska metod som verkar mest tillförlitlig kan vi kalla osannolikhetsprincipen, även i fall specialisterna säkert använder en annan term. Det vill säga (bortsett från mirakel, som historikern inte kan ha någon mening om) är de mest osannolika händelserna som det berättas om i Nya testamentet de mera sannolika att faktiskt ha inträffat. Att Jesus korsfästes är exempelvis så osannolikt att det mesta tyder på att någon eller några judiska apokalyptiker faktiskt korsfästes vid den här tiden, och att en eller flera hette Jesus, eller något snarlikt. Den romerska metoden att avrätta någon genom korsfästning var vikt åt upprorsmän, tjuvar och mördare. Få skulle därför hitta på att deras religiösa ledare skulle avrättas på det sättet. Däremot finns det många snarlika berättelser som julevangeliet, och författaren/författarna kan därför ha komponerat födelsemiraklet efter helt andra källor. Det är alltså säkrare att Jesus dog än att han föddes.

Om Bibeln inte är en historisk källa?

Som tur är behöver en ju inte läsa Bibeln som en historisk källa. Men då ska en ju inte heller citera den som sådan, utan istället läsa den som en fiktiv berättelse av okända författare, eller kanske ett filosofiskt verk i allegorisk form. Läst på det sättet hamnar ett annat avgörande dilemma. Var Jesus Gud som Niceakonciliet fastslog: fadern, sonen och den heliga anden samma, eller hade oppositionen rätt i att de istället var likadana?

Frågan var alltså ifall Gud låtit föda och avrätta sig själv för att sona sitt folks synder (som han själv skapat till sin egen avbild), ett något bakvänt antagande som annars rimmar dåligt med en folkmördare som tidigare dränkt alla levande människor utom två i en översvämning, som beordrat folkmord, våldtäkter och brodermord. Eller var Jesus inte Gud utan guds son, som han övergav på korset; (enligt Markus var ju Jesus sista ord): ”Eloi, Eloi, lema sabachthani?” (på arameiska, översatt till Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?). Frågan är avgörande vid en allegorisk läsning.

Ifall Jesus istället var samma som Gud så ligger det närmare tillhands att hans sista ord var de som kan läsas i Johannes: ”Det är fullbordat,” eftersom han måste vetat hela tiden vartåt det barkade. Utan att en ens är säker på vilken av dessa olika linjer som gäller är det svårt att följa med i ett allegoriskt resonemang. Men nu springer jag före mig själv, så jag gör här ett tillfälligt stopp.

Men allt detta sagt så förefaller det ändå troligt att Bibeln berättar om en historisk person, i vart fall delvis. Förutom de kristna källorna i Nya Testamentet finns dessutom den judiska historikern Josefus som verkar bekräfta detta. Å käll-läget på det stora hela talar för att det finns tillräckligt många av varandra oberoende källor, i relativ närtid från det liv de beskriver för att vi med ganska stor säkerhet ska kunna säga att det fanns en eller flera predikande apokalyptiska judar i Palestina under åren 10 före vår tidräkning till åren runt 35 i vår tidräkning, som hette Jesus eller något liknande. Om någon av dem var Gud, eller någon likadan som Gud är upp till teologerna att spekulera i. Hur som helst firas hans födelsedag den 24/25 december trots att den omöjligen kan ha ägt rum då.

Men så är inte upptill filologen eller historikern att bedöma huruvida vatikankonciliet hade rätt eller inte, utan teologen.

 

 

 

 

This entry was posted in Bloggar, Joacim. Bookmark the permalink.

2 Responses to Om julfirandets levande tradition, del 2

  1. Anders says:

    Även för en ateistisk historienörd är denna genomgång synnerligen upplysande – allt man hade glömt bort på vägen – och väldigt snällt skriven mht allt man eventuellt kunde säga om förfalskare och slagsmål på vägen till det rena evangeliet.

  2. Joacim says:

    Tack. Det här är ju en jultext å då måste den ju vara ganska snäll. Det går naturligtvis att sopa till en del personer. Men min poäng från textens första del är ju att jul är något bra å kul att fira, å bråka hinner vi göra mycket ändå.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.