Värsta släkten

Jag har för andra gången förfallit till släktforskning, stereotypsysselsättningen för pensionärer. Jag hade en släng av åkomman ren för tjugo år sen, av mera personliga orsaker då, men tillfrisknade ganska snabbt när materialet bara växte och blev alltför personligt.

Den här gången var det min äldsta dotterdotters fel. Hon berättade häromveckan att en lärare hade frågat klassen hur mycket eleverna visste om sina förfäder och hon beklagade sig och sa att hon inte visste just nånting.

Så då var det bara att gräva fram materialet från för tjugo år sen och börja uppdatera och fundera på hur det skulle kunna formateras och presenteras så användarvänligt – och genusneutralt – som möjligt. Jag upplever detta med genusneutralitet som viktigt för att de flesta intressanta personerna i släkten har varit och är kvinnor.

Det finns numera på webben både verktyg för att bygga egna släktdatabaser och kollektiva släktdatabaser som vem som helst kan söka i men som kräver registrering och medlemskap (och -avgift) för att kunna föra in nya personer eller uppdatera befintliga. De är ändå inte speciellt användarvänliga eller överskådliga. Men med lite god tur kan en hitta åtminstone nån släkting där. Men det mesta (allt?) som finns på webben är patrilineärt organiserat. Så för min förhoppningsvis allt mer medvetet feministiska dotterdotter tog jag fram en genusneutral grafisk presentation, livstrådar invävda i varandra men helt separata.

Tar man sig tillbaka till arton- och sjuttonhundratalen blir materialet omfångsrikt. På den tiden fungerade ju patriarkatets genealogi så att en ung man tog sig en bara några år yngre hustru, som började föda honom barn. Takten var ungefär ett barn vartannat år – inga preventivmedel – och hälften av barnen dog före skolåldern – ingen antibiotika. Senast efter tio barn, dvs tjugo år, dör hustrun i barnsäng, lungsot, vattusot eller kräfta. Efter sorgeåret tar mannen en ny hustru, femton år yngre, som börjar föda barn. Takten är fortfarande ett barn vartannat år och hälften av barnen dör fortfarande före skolåldern. Denna andra hustru dör också, uttjänt, efter femton till tjugo år. Mannen tar sig då en tredje hustru, nu minst trettio år yngre, som börjar föda barn. Men nu är han så gammal att han själv avlider, i vattusot, lungsot, kräfta eller slagrörd efter bara ett eller högst två ytterligare barn.

Barnen befattade ju mannen sig inte dess vidare med utan inriktade sig på sin karriär, varför han avancerade till ålderman eller betrodd tjänsteman och / eller annars samlade på sig en del egendom, så hans änka kunde ha det ganska väl förspänt. Så efter sorgeåret gifter hon i sin tur om sig med förslagsvis någon av mannens unga lärlingar eller yngre kolleger som ren förekommit i hemmet på artighetsbesök.

Men numera har vi ju både preventivmedel och familjeplanering och högst två tre barn så på det sättet blir det å ena sidan färre namn att hålla reda på. Å andra sidan har antalet förhållanden, både konsekutiva och parallella, som en hinner med under den fertila perioden, växt. Och jag, jag har nog gjort mitt för släktforskningen för denna gång.

This entry was posted in Bert, Bloggar. Bookmark the permalink.

5 Responses to Värsta släkten

  1. Christian Blom says:

    Släktforskning är alltid mycket intressant, om det sen gäller ens egen släkt eller andra släkter. Släkthistoerierna är nämligen så fyllda med gåtor, som ofta är omöjliga att lösa i efterskott. Och jag har nog en helt annan bild än Bert om historien ur ett genusneutralt perspektiv. Speciellt om utgångspunkten är den där att ”mannen tog en yngre hustru och gjorde flera barn”. Forskningen måste alltis ses mot den histoiriska bakgrunden som gällde vi den tidpunkt som studeras. Kulturen var annorlunda förr och i de flesta fall handlade det om att överleva för familjen och släkten.

    Jag har forskat kring Esbo skärgårds historia i 50 år och publicerat massor. Främst i Sommarö-Sällskapets årsbok, där jag nu igen har en 60-sidorns artikel på kommande ut inom kort – nu om AB Sommaröarnas historia.
    I förra årsboken (som kom ut vintern 2017) hade jag en lika lång artikel där jag fokuserade på en kvinna, Signe Öhman, från Ängvik, Hanikka, nära Sököudd. i Esbo. Jag hade inga problem med att fokusera på en kvinnas långa och intressanta liv, kunde göra det utgående från befintliga arkiv och från sådana ursprungskällor som jag själv hade hittat. Signe, som i sin ungdom var en vacker kvinna (jag använder här adjektiv som jag plockat upp i arkiven) fick aldrig egna barn, men hennes föräldrar hade 10 barn och hälften av dem dog. Signe lösgjorde sig från livet på öarna och flyttade tidigt på 1910-talet in till Helsingfors, där hon blev fotograf, jobbade på Bögelunds fotobutik, grundade egen fotoaffär. Gifte sig olyckligt, mannen hamnade i fängelse av olika orsaker på 20-talet.
    det som alltid slagit mig mest då jag följt med fiskarfamiljernas öden under 1700-1800-1900-talet är hur familjerna drabbades av olyckor och fruktansvärda sjukdomar, där ifat mer än halva familjen strök med. Oftast handlade det om vem som skulle ta hand om en barnaskara på 10 barn efter att mamman dött. Mest vanligt var det att far- och morföräldrarna gjordee det, eller en släkting, eller – som Bert skriver – en ny hustru som kom in i bilden.
    Det känns för mig mycket främmande att måsta ha en moraliserande åsikt om hur familjerna på 1860-talet löste en stuation då familjens utkomst bestod av fångad fisk och då pappan blev ensam med 5 små barn.
    Det jag ville säga är att genusneutraliteten i forskningen inte får utgå att man anser att alla gjorde ”fel” för 150 eller 200 år sen. De gjorde så gott de kunde och det går hur bra som helst att använda gamla kyrkoböcker till en genusneutral forskning.

  2. Bert says:

    Jag är mycket medveten om att man gjorde så gott man kunde på 1700- och 1800-talen, innan det fanns preventivmedel och antibiotika och likaledes på 1900-talet när det började finnas både det ena och det andra för dem som hade råd och till och med på 2000-talet när de som inte har råd står i brödkö.

    Trots att mina förfäder och -mödrar inte var mytiska fiskare eller bönder kunde det vara svårt att klara sig, i synnerhet om en var ensamförsörjare utan utbildning i storstaden. Och i allra största synnerhet om en var kvinna. Vilket min mamma råkade vara.

    Och trots att man inte på den tiden hade något medvetet eller explicit genusperspektiv på tillvarons vedermödor tycker jag ju nog att en bra kan anlägga ett sånt när en nu betraktar historien, ett genusperspektiv förklarar ju lika mycket som t.ex ett marxistiskt perspektiv, kanske mera.. Förklarar alltså, utan att påstå att det var ‘fel’ eller ‘rätt’..

  3. Christian Blom says:

    Ett genusperspektiv är ett perspektiv bland många. Varken bättre eller sämre än något annat. Idag lika populärt som marxismen var på 70-talet. Parallellt med dessa har det hela tiden funnits också andra perspektiv som tillämpats. Främst kanske de religiösa.

    Jag talade aldrig om några mytiska fiskare utan om den vanligtvis mindre bemedlade delen av befolkning ute i bygderna. De ”vanliga” människorna. Ofta handlade det om större familjer och släkter för man var tvungna att hålla ihop och man var också mer bunden vid sin jordplätt förr i tiden än nu.

    Det värsta scenariet på 1800-talet var att familjen förlorade torpet och hamnade ut på gatan. Då en mor till många barn gick bort blev pappan och mor- och farföräldrarna ensamma med barnaskaran. Försörjningen gick före allt – annars dog hela bunten och främst av allt förlorade man torpet, varvid resten av familjen splittrades. Att man i många familjer då tog in en ny kvinna som orkade dra lasset var helt naturligt och det vanligaste. Då jag forskat i Esbos historia har jag också slagits av att det motsvarande skedde om pappan dog. Då tog kvinnan, modern, oftast en ny man i sina bästa år.Hela tiden handlar det om att överleva, att klara sig vidare. Att rädda vad som räddas kunde av egendomen (kanske ett torp, en eka, några nät, en liten ryssja) Och hela tiden var man medveten om att då hösten och regnen och kölden kom, så kom influensorna, smittkopporna och alla andra sjukdomar, och varje år strök många ur familjen med.

    Som läsning i det här skedet rekommenderar jag den nyutkomna boken Sandra, skriven av Heidi Köngäs.

  4. Bert says:

    Det var i staden man hamnade på gatan, om man inte kunde betala hyran alltså. På landet hamnade man väl i motsvarande situation på bar backe. Med mina stadsgener känner jag mig lite främmande inför det här torparscenariet du Christian odlar. Städer och stadsbor har vi ju haft sen Åbo grundades på 1200-talet och nog fanns det död och nöd i staden också.

  5. Christian Blom says:

    Det är nog inget ”torparscenarie” jag måkar upp. Det bara råkar sig så att jag forskat i Esbos historia under 50 år och Esbo var förr bara landsbygd. Jag är såklart medveten om städernas problem, då och nu. Men de här frågorna om pappan som ständigt gifte sig med en yngre kvinna och gjorde nya barn – som din berättelse började ifrån gällde mest på landet. I stan var livet alltid mycket värre och mycket mer splittrat på alla vis. Där fanns också andra nödlösningar än att ”ta en ny och yngre fru”. Situationen på landet har alltid varit tuffare men där har också funnits möjligheter till en självförsörning på ett annat vis – om man kunde hålla fast vid sitt torp eller sin backstuga eller sin jordplätt. Ännu långt in på 1900-talet var situationen på landsbygden lika svår. Mina svärföräldrar var födda på 1920-talet i Viitasaaris skogar och deras liv handlade ständigt om att arrangera omvårdnaden för alla barn efter att föräldrar och släkringar dog eller stupade i kriget eller bara försvann. Och det här fortsatte efter andra världskrigets slut in på 1950-talet och ännu längre. Flera av min hustrus syskon var utplacerade i andra familjer som småbarn under hur långa perioder som helst för att möjliggöra att pappan eller mamman (i lika mån bägge) skulle kunna jobba och försörja sig. och hur man än försöker titta på de här händelserna med ett ”genusglasögon” eller något annat så förändras inte verkligheten. Och det här sträcker sig med full kraft in i nutiden: Senaste veckors stora politiska fråga i Finland har varit regeringens försök att förnya faderskaps/moderskapsledighetslagstiftningen. För att ge bägge föräldrarna en chans att kunna jobba och utveckla sitt yrkeskunnande. Och man misslyckades. Det är intressant att Centerns politiska linje litet skiljer sig från Samlingspartiets och de andra partiernas. I Centerns linje kan man ännu skönja den gamla landsbygdens liv och kultur.Som visserligen alltför mycket håller fast vid att just mamman skall vara hemma med barnen, eller över huvudtaget att föräldrarna skall vara hemma med barnen så länge som möjligt.Men som fenomen är det intressant. I de andra nordiska länderna finns inte Centern mera som i Finland. Landsbygden lever alltså ännu sitt eget liv i Finland. Om städerna och stadspolitiken också försökt pumpa ut landsbygden på dess sista energi.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.