Svensk valdebatt: Ge polisen flera mörsare!!

Apropå det faktum att inte längre bara Moderaterna flirtar öppet med fascistiska Sverigedemokraterna, utan även Stefan Löfvens Socialdemokraterna kastar in propåer till partiet genom att stämma in i kakafonin lovsånger för utländska ungdomar farlighet. Man hoppas förmodligen därigenom knycka marginalväljare från fascistpartiet.

Ett avsnitt av min kommande bok De levande dödas ideologi behandlar hur fascistisk politik hittat in i landets största politiska partis dagordning. Kanske kommer det att visa sig vara ett fatalt misstag.

Invandrarungdomar brukar antas vara överrepresenterade, i förhållande till sin relativa andel, i kriminalstatistiken. Men som kriminologen Felipé Estrada påpekat i en intervju med Svenska Dagbladet (SvD030512) är klass en mer betydelsefull variabel än invandrare: För det första står ju infödda svenskar för den största delen av alla brott i Sverige. För det andra är inte utländskt påbrå förklaringen till att de begår fler brott, i förhållande till sin andel, än helsvenska ungdomar. Orsaken kan man snarare hitta i deras relativa fattigdom.

Vid sidan av klass och ålder är även kön en betydligt viktigare variabel än härkomst i kriminalstatistiken. År 2016 var 86 procent av samtliga dömda brottslingar män, vidare var 93 procent av alla dömda sexualbrottslingar män. I stort sett samma snedfördelning gäller övriga våldsbrott.

Men ifall man jämför lika för lika: utländska medelålders medelklasskvinnor står för lika lite våldsbrottslighet, som medelålders svenska medelklasskvinnor. Det står klart att mest delaktiga i våldsbrottslighet, både som offer och förövare, är unga arbetarklassmän, både av utländsk härkomst och av svensk. Det vill säga de grupper som till följd av männens könsspecifika sociala arv förväntas försörja familjer, ge trygghet och stabilitet: som upplever sig kastrerade och betydelselösa till följd av arbetslöshet/meningslös sysselsättning och/eller med sociala/psykologiska problem;  är de det nyliberala samhällets förlorare.

Larmrapporterna om den goda fiendens föreställda våldsamhet hade under hösten 2017 nått oproportionalitet av sällan skådat slag. Från somliga kriminologers håll (bland annat Manne Gerell, i Expressen 171005)  jämfördes surrealistiskt nog våldsbrottsligheten i Sverige med maffiornas våldsbrottslighet i södra Italien och med drogkrigens Mexiko. Här är inte platsen för statistikgymnastik, utan jag konstaterar istället att jämförelsen är djupt problematisk: i såväl procent som absoluta tal i fråga om Mexiko som att den saknar historiskt djup, i fråga om Italien.

Året 2016 krävde kriget mellan kartellerna i Mexiko 23 000 dödsoffer, och är därför förstås helt utanför jämförelse, då det i Sverige samma år begicks 106 våldsbrott. Problemen i södra Italien ser lite annorlunda ut. I landsänden finns visserligen landets stora kriminella organisationer: Cosa Nostra (Sicilien), camorran (Neapel), ’Ndrangheta (Kalabrien) och Sacra Corona Unita (Apulien), men trots det ligger just nu Italien i våldsbrottsstatistikens botten. Men med jämna mellanrum utbryter dock krig, och blodiga uppgörelser inom och mellan maffiaorganisationerna och staten: exempelvis dödades knappt tusen personer på Sicilien i ett sådant krig, under en period av två år i början av 1980-talet. Och större våldsutbrott, som även syns i statistiken, eftersom brotten är så ovanliga har skett även därefter. Och även ifall maffiornas våldsanvändning på senare tid trappats ned, eftersom inga större konflikter pågått mellan maffiorna; eller mellan dem och staten; så har det historiskt utövats så pass mycket våld i Syditalien att regionen ställer sig bortom jämförelse. I Sverige har våldsnivån under hela 1900-talet och hittills under 2000-talet varit lägre än under alla tidigare århundraden. Men även i kortare intervaller, sett till antalet vårdade patienter i Sverige för våldsrelaterade skador under exempelvis perioden 2007-2016 kan man se en tydlig minskning på dryga 40 procent (Socialstyrelsen: Statistik om skador och förgiftningar behandlade i sluten vård 2016). En skillnad under perioden i ändrade vårdrutiner är så liten att den saknar betydelse för sammanhanget.

Jämförelsesiffrorna är enligt Brottsförebyggande rådets rapport för 2016 (Brå 2017-08-16) då det utfördes 106 fall av dödligt våld i Sverige(ungefär 1.12 per 100 000 invånare), och ännu färre, 68 stycken, 2012. Jämfört med hela Italien så var antalet mord där under 2012, 555 stycken, ungefär 0.9 per 100 000 invånare (ett av de lägsta talen i Europa) och under 2016 hade antalet sjunkit till 398 (Statista: Crime in Italy – Statistics & Facts).

Men siffrorna är inte jämförbara som de redovisats här. För de tar inte hänsyn till hur brott rapporteras i Italien och i Sverige. I vissa avseenden är ländernas kriminalstatistik lika: huvudbrottsprincipen tillämpas i båda länderna och seriebrott räknas på samma sätt.[1][2] Men i ett tredje hänseende är länderna olika.

I Sverige räknas antalet brott vid anmälningstillfället, å den speglar polisens kategorisering av anmälarens berättelse, innan utredningen tillfört saknad information, som antingen styrker att brott begåtts, eller tvärtom, att ingen brottslig handling ägt rum. Det vill säga är risken att flera brott rapporteras i Sverige (ett större antal våldsbrott anmäls än de som faktiskt ägt rum) än i Italien, där brott istället rapporteras efter slutförd utredning. Den italienska kriminalstatistiken kommer därför att äga högre precision, eftersom en italiensk brottsanmälan rapporteras först då utredaren säkert vet att ett brott begåtts, och då man vet vad den brottsliga gärningen faktiskt bestod i. I Brås lilla broschyr Internationella jämförelser av kriminalstatistik (Mats Sonefors: 1999), anger rapportförfattaren att skillnaderna 1997 mellan de här två olika sätten att räkna brott på (efter anmälan eller efter utredning)  kunde vara en negativ skillnad på totalt 17 färre brott, och ge en skillnad på 11 procent. I fall en då jämför de italienska och svenska morden och dråpen, men tar hänsyn till skillnaden i hur man rapporterar brotten, så närmar sig de båda länderna varandra. Den kvarvarande skillnaden blir ännu mera marginell: om antalet mord räknats lika 1997 och 2012 skulle antalet italienska mord varit ungefär 1 per 100 000, mot 1.2 per 100 000 i Sverige (0.2 brott per 100 000 å därmed är skillnaden är försumbar). Vad gäller en av de syditalienska städerna så räknades Neapel i en undersökning genomförd av den brittiska tabloiden The Sun till världens 10 farligaste städer rapporterade den italienska nyhetsagenturen Ansa 2017 (Ansa 170718). Undersökningen sågades av ett stort antal Neapelbor och av den italienska ambassaden i London: The Sun måste drabbats av solsting…och därför har de blandat ihop verkligheten med fiktionen, då de listade Neapel, skrev ambassaden på twitter under hashtaggen #FakeNews. The Sun uppgav själva att staden hamnade högt på deras lista på grund av stadens många mord, maffiaorganisationen camorans närvaro, och tillgången på droger. I en annan undersökning tillhörde Malmö de farligaste städerna i norden ifall en mäter mord rakt av, utan att ta hänsyn till felkällorna, 3.4 per 100 000 under 2016. Farligast i Europa var Tirana med 6.7 mord per 100 000 invånare. Men som vi sett kan en inte mäta rakt av utan att ta hänsyn till de felkällor vi sett här ovan.

Men ifall vi jämför med 1950-talets Italien så var antalet mord då cirka 10 gånger högre i Italien än i Sverige (Manuel Eisner. Modernization, Self-Control and Lethal Violence, The Long-term Dynamics of European Homicide Rates in Theoretical Perspective 2001). I dagsläget kan man ju även jämföra med Ryssland med sina 11.31 mord per 100 000 invånare. Alltså elva gånger det antal mord som skett i Sverige, samma år.

Enligt Brottsförebyggande rådet har trenden för antalet våldsdåd i Sverige under 00-talet varit nedåtgående i förhållande till 1990-talet: Och mord fortsatte liksom tidigare, vara en statistisk anomali i Sverige (det totala antalet brott är för litet för att kunna dra säkra slutsatser). Gerells jämförelse med Mexiko sades senare endast ha syftat på användningen av handgranater vid våldsdåd i landet, inte på våldet där i allmänhet, och sannolikt syftade inte jämförelsen med södra Italien på den historiska utvecklingen. Jämförelserna gav dock stor medial uppmärksamhet för Gerells undersökning, vilket även verkade vara det avsedda syftet; givet vår gemensamma förförståelse av problemen i Mexiko och södra Italien, den internationella debatten om våldet i svenska förorter och de alarmistiska rapporterna från Malmö: skulle Gerells resultat snart inlemmas i den falska rapporteringen om det ökande våldet i landet. Det i sin tur associeras med invandrarungdomar.

Från delar av etablissemanget, och bland ledande politiker har våldsproblematiken i Sverige i allmänhet och i Malmö i synnerhet, exploaterats hela vägen upp på regeringsnivå. Då statsminister Stefan Löfven mötte Donald Trump 2018, rapporterade konservativa The Washington Times (WT 180306) från mötet:

Sveriges statsminister som kritiserade president Trump förra året, för att han skyllde det svenska våldet på muslimska flyktingar, sade på tisdagen att han slår ned på migranter och gängkriminaliteten i syfte att göra Sverige stort igen[…]På en Vitahus-presskonferens, med herr Trump vid sin sida, talade statsminister Stefan Löfven om sin egen Trumplika agenda; implementera tuffare regler mot migration och kriminalitet och brott. Och större budget för ordningsmakten.

Oavsett den sammanfattande och smått raljerande tonen i den här citerade tidningstexten, så verkade det vara riktig att han sagt ungefär så, av citaten längre ned i den övriga texten att döma.

De högernationalistiska partierna, ledda av Sverigedemokraterna, har sedan urminnes tider larmat om flyktingströmmar, massinvandring och skrikit högt om invandrares kriminalitet (ifall de hade haft rätt skulle landet numera bestå av en majoritet personer av annan härkomst än svensk, samt både vara anarkiskt och styras av hårda sharialagar, samtidigt). Samtidigt som den socialdemokratiska partiledaren, omedvetet ekande Trey Parkers och Matt Stones satiriska teveserie South Parks, tjötgnälliga; De tog våra jobb,[3] i ett immigrationspolitiskt utspel i samband med att vårbudgeten 2018 presenterades.

[1] En person kan dömas för fler än ett brott i ett och samma lagföringsbeslut. För huvuddelen av dessa fall utdöms en gemensam påföljd för samtliga brott. För att man i statistiken ska kunna redovisa påföljden efter brott används huvudbrotts- och huvudpåföljdsprincipen. Som huvudbrott väljs det brott i en lagföring som har den strängaste straffskalan.

[2] Vid seriebrott räknas varje brottstillfälle som ett brott. Bedrägeri är ett typiskt seriebrott där en enda gärningsperson kan ge upphov till tusentals anmälda brott under en kort period. I vissa länder räknas istället ett seriebrott som ett brott (Mats Sonefors: 1999)

[3] Egentligen They took our jobs, ett av många återkommande skämt i serien. Frasen användes först i episoden Gobacks, det återkommer i Margaritaville, i WTF och i White People Renovating Houses. Skämtet syftar på att somliga nöjer sig med att repetera att ett faktiskt sakförhållande är ett allvarligt arbetsmarknadspolitiskt problem, istället för att söka problemets lösningar.