Språket som skrivs, blir läst, hoppas vi

En förlust, ett nederlag alldeles i slutet av min förtroendemannakarriär svider fortfarande. Det gällde frågan om hur ett talat språk blir ett skrivet språk.

Som ordförande hade jag under tre fullmäktigeperioder i Vanda lett en förskolekommitté. Först var det frågan om att avge ett utlåtande över den riksomfattande försöksverksamhet som staden deltog i. I slutet av 1970-talet beslöt staden att alla barn som får uppskov från skolstarten skulle få plats i stadens förskolor.

Nästan samtidigt hade vi inom kommittén lärt känna att på olika håll i landet hade flere kommuner gått in för att förebygga läs- och skrivproblem inom förskolan. Universitetet i Joensuu hade ett vänuniversitet i Greifswald. Där hade två forskare sedan 1968 forskat i hur man går över från ett talat till ett skrivet språk. Intresset vaknade när en 12-åring meddelade att han inte mera kan läsa.

Som vanligt var forskarna flitiga och nyfikna men kom aldrig på att fråga pojken eller den ensamförsörjande modern, varför månne? Först när pojken så småningom igen började läsa, diskuterade professorn med honom. Det visade sig att när pappan avled måste mamman börja jobba. Dessförinnan hade modern från andra klassens början skaffat sig samma läroböcker som pojken använde. Hon hade år ut år in läst högt för honom texterna, uppgifterna. Plötsligt blev pojken utan en ”föreläsare”. Han kunde inte mera läsa.

Aha, det finns alltså barn som klarar av alla uppgifter i skolan, om hen säkert vet vad som krävs. Till slutet av 1970-talet hade forskningsgruppen i Greifswald utvecklat ett färdighetsprov. Med hjälp av det kunde läraren få veta vilket barn som utan svårigheter kan lära sig att läsa. Med provet kunde man reda ut om hela kvintetten av färdigheter som läsandet/skrivandet förutsätter har utvecklats. För att kunna gå över till språkets skriftliga form måste ett barn kunna sortera vad ögat ser, vad örat hör, hur orden uttalas, hur skiljetecknen fungerar i talspråket och hur satsmelodin bär med sig viktigt innehåll.

Det som störde mig då och stör mig fortfarande är lärarnas ovilja att medge att de aldrig till sina klasser får sådana barn som inte skulle ha en period av sex år med många inlärningsresultat. Alltför många skolor – jo hela skolor i Vanda – meddelade under 1980-talet att de inte vill eller skall ha samverkan med rådgivning eller skola. De ville börja ”från början” med sina barn.

Skolornas, lärarfackets ovilja är lätt att förstå när man tänker på grundskolans korta historia i Finland. Lärarna var högt uppskattade men deras löner kom sedan inte att motsvara den forna uppskattningen. Lärarfacket själv har bidragit genom att värdesätta de lärare som undervisar elever i gymnasiet och vid universitet. Vi vet idag att det är mest krävande att förstå och undervisa barn som inte ännu har kommit in i språket som förmedlare av tankar, ideer och teorier. Förskoluppfostran är enligt min åsikt mera krävande än att undervisa i gymnasiet, för att inte tala om högskolenivåns arbete. Lärarlönernas hierarki är verklighetsfrämmande – men så är det med många institutioner i världen.

Resultatet av förskoleexperimentet avgjordes inom statsrådet 1989. Som vi i förskolekommittén i Vanda hade befarat diskuterades endast var förskolan skall förvaltas. Skolan har vunnit. Det viktigaste – vad bör varje förskolebarn få med sig till skolan – blev utanför diskussionen. Illa nog är frågan fortfarande olöst. Språnget från talat språk till det skrivna görs ännu idag med hjälp av ABC-böcker. Sjutton, fan, vad är det för fel med verkligheten som är full av skriven text? Vem behöver mera någon bok med bokstäver? Bokstaven är vardag från första början i ett barns liv i Finland, i Europa.

En stor del av normalintelligenta barn av idag som är fem, sex år gamla anar, känner inom sig om det skrivna språket spökar, hotar deras framtid eller som ser fram emot böckernas otroliga, rika innehåll.