Fy, skam
Skam har blivit analyserad. En bok har utkommit, publicerats. Underligt nog finns en stor, viktig och mycket allmän orsak till skamkänsla icke med.
Jag skriver igen om att inte kunna läsa/skriva, eller att endast långsamt kunna läsa eller skriva. Där finns orsaken till en allmän skamkänsla hos oss, och i alla länder som skriver med vårt alfabet, med eller utan äö, från vänster till höger.
Hur mycket måste man överdriva för att någon minister för undervisning skulle börja förstå? Hur ivrig skall man vara att någon gör någonting så att skolan inte mera skulle vara en lokal där det viktigaste saken är att lära sig att läsa och skriva? Vilket STOORT MÅÅÅL! Likaväl skulle skolan rubricera sin uppgift med att: välkommen till skolan! Här lär du, Lisa och Petter, dig all att tända en lampa, oljelampa, ficklampa, taklampa, till och med en takkrona!
Non scholae sed vitae discimus, som vi latinälskare brukar uttrycka oss. Bokstaven dödar, står det i Skriften. Båda meningar anser att lärandet har en själ. Själen tar sig intryck som förädlas så småningom till ett sätt att leva tillsammans med övriga medborgare. Sådant kan hända även om vi inte genast lär oss att läsa.
En god vän till mig hette Helmut Breuer. Han avled nyligen i en ålder av 91 år. Hans kanske viktigaste medarbetare hette Maria Weuffen. Ett antal finska och svenska barn har i barnträdgården liksom många årskullar i Vorpommern i DDR fått delta i ett litet prov som hette BW-diskriminationsprov. I provet/testet tog man reda på hur syn, hörsel, uttal, melodikänsla och rytmik var utvecklade hos barnet. Provet genomfördes av barnets egen barnträdgårdslärare. Resultatet gav personalen en möjlighet att skapa övningsprogram för varje enskilt barn. Endast personalen visste varför vissa övningar eller aktiviteter speciellt var riktade att utveckla just Lisas eller Petters färdigheter för att hjälpa dem att senare i skolan lyckas övergå från ett talat språk till det skrivna.
Många rådgivningssköterskor från 1960- till 1980-talen kommer ihåg att de har arbetat med BW. Provet var en rekommendation till alla rådgivningar i landet. Helt bra! Åtgärden bara utvidgade Arvo Ylppös stora dröm att uppfölja och stödja barnets utveckling genom hela barn- och ungdomstiden. Den drömmen gick till kras inför tystnadplktens mur. Tystnad, vet alla, hjälper. Man tiger ihjäl allt som kunde underlätta i framtiden.
Rådgivning, förskolfostran, skola, yrkesutbildning, fortsatta studier vid högskolor, universitet. Hej, vilken värld, vilka öppna vyer! I själva verket har vi fortfarande i alltför hög grad följande: Rådgivning. Förskolfostran. Skola. Yrkesskola. Yrkeshögskola. Högskola. Universitet. Ingenting som utan luckor, fallgropar, hål eller förhinder skulle leda, ledsaga, följa, stödja ett barn till elev till studerande till mor, till far till försörjande, förvärvsarbetande medlem av ett samhälle, som är för alla.
Ett stort antal av barn som inte läser/skriver flytande hör till dem som inte klarar sig i grundskolan. Det beror till en betydande del av det att lärarutbildningen inte innehåller tillräckligt material om vårt skriftspråks största gåta: Varför lär sig inte alla samtidigt att läsa och skriva? Ändå vet vi säkert, fast vi kanske inte medger det, att läsandet/skrivandet har inte med begåvning, intelligens eller färdigheternas mångfald att göra! Tänk bara antalet vetenskapliga publikationer utan en nanogram viktigt, om ens något innehåll! Tänk på tidningar, veckotidningar med sina nyheter, intetsägande kolumner, hetsskrifter, polemik, hat, lögner och upphetsning! Alla språk är ok, men språk är inte allt, inte ens skriftspråk.
Lämna ett svar