Lycka är timmerhögarna om morgonen på Kolaris tågstation i Lappland

Rubriken för detta blogginlägg kan låta skum, men det är så jag känner det. Att en vintermorgon ombord på nattåget från Helsingfors till Kolari i Lappland sakta och nästan ljudlöst glida in på Kolaris tågstation och se de växande högarna med props och fällt timmer från skogarna torna upp sig i täta drivor längs med rälsen.

Och sen några ryck och tåget stannar framför den smäckra och härliga stationsbyggnaden. Det sjuder och fräser litet från tåget och man hör sorlet av människorna i korridoren. En dörr slås upp och Lapplands kalla men helt rena luft tränger in och man andas in den. Så går alla passagerare som i andakt mot stationen eller mot bilvagnarna som sakta flyttas litet norrut för lossning.

Än en gång har tåget lyckats släpa sig hela vägen upp till Lappland under en 14 timmar lång färd genom ett Finland där befolkningen står inför riksdagsval och undrar. Efter den  14 timmar långa resan är det mycket som säckat ihop på täget. I de nya sovvagnarna har toaletterna upphört att fungera redan efter Torneå. I den gamla vagn som vi kom upp med slutade värmesystemet att fungera ungefär på nivå av Kemi och efter det gick temperaturen ner till 14 grader i vagnen. Ena kaffemaskinen var sönder som vanligt i cafévagnen så kaffeköerna var 2 vagnar långa. Vår bli hade kommit upp redan dagen innan eftersom VR inte följt vad de utlovat på sin hemsida gällande försäljningsdagarna för biltågen. Men i stället kom vi en halv timme snabbar iväg norrut nu, jämfört med dem som blev och väntade på att få köra ner sina bilar från de nyanlända vagnarna.

Till våra årliga rutiner (det här var verkligen trettionde resan nu i rad) hör alltid att först köra över älven intill kolari och in i Sverige där en Ica Lahtis-butik ligger och väntar på oss. Ännu i denna dag är situationen den att vi får dubbelt så mycket med matvaror i Sverige jämfört med vad vio sedan får i Jounis K-butik i Äkäslompolo för samma pris. Speciellt mycket renkött köper vi varje år. Det kostar bara 30-40 % av priset på motsvarande i Finland. Antagligen pga den höga halten med cecium i köttet från renar som betat i Lappland där kärnavfallsutsläppen 1986 var speciellt höga. Nu tänker Bert Bjarland säkert att jag gör  “mot mina principer” då jag äter kontaminerat renkött i Lappland. Men jag vet att mjölken i Finland i slutet av 1980-talet innehöll mycket mer cecium från Tjernobyl. Så jag äter mycket renkött en gång om året. Och vet att jag får i mig lika mycket gift som om jag hade rökt fem cigaretter, vilket jag däremot aldrig gjort.

Bilresan upp till Äköslompolo, Ylläs och senare Pallastunturi är magisk. Alltid lika magisk. Vi kör in i ett land som är ickefinland, i det verkliga meänmaa. I vårt eget land.

Uppe på fjället sträcker sig de öde vidderna långt bortom horisonten. Under våra vintrar på 1980-, 1990, och 2000-talet var det här den enda platsen på jorden där jag kunde rena mig från arbetsstressen i Helsingfors, i tiden från Unga Teaterns ständiga penningbrist, från stressen vid nygrundade Yrkeshögsklolan Sydväst (senare Novia eller nu Arcada gällande mitt dåtida jobb  där). Helsingfors var då alltid ett ickehelsingfors, icke existerande för mig där uppe.

Den här sista veckan i mars i år var det full vinter i Lappland. 1-2 meter med snö, enorma stormar. Gondolliften var öppen pga stormarna bara 2 dager under hela veckan. Sittliften var öppen kanske 3 dagar av 8. Våra två yngsta barn var nu med igen såsom alltid på 1980- och 1990-talet. de är nu ordentligt över 30 år.

Till våra rutiner där upp hör att aldrig öppna TV:n. I stället lyssnar vi hela tiden på Sveriges radio P1, som kommer upp som vanlig FM-station i vår transistor. Och varje år präglas veckan i Sverige av något aktuellt tema, nu handlade det om “skandalen på Dramaten” där den stackars teaterchefen låtet en äldre skådespelare som för 20 år sedan misshandlat en sångare i Sverige få en ny roll vid teatern. Det här pratades det om dagarna i ända i Sveriges radio. Då jag senare såg TV-dokumentären om  Michael Jackson   så drabbades jag hårt av avslöäjandena om denna världsberömda sångare och hur han verkligen hade sexuellt våldfört sig på unga pojkar under tiotals med år. Han hade friats i en rättegång om saken i tiden, men nu trädde männen som då antastats fram och avslöjade allt, nu mogna till detta avslöjande.

Skådespelaren i Sverige som våldfört sig på den kvinnliga sångaren för 20 år sedan hade i tiden ställts inför rätta och dömts för tilltaget. Men detta räckte inte under dagens MeToo-tid. Han skulle nu dömas på nytt och medan jag skriver detta, idag på måndagen, nästsista förvalsdagen , så läser jag att Dramatens chef fått foten och ersatts av en kvinna idag morse. Också Stockholms stadsteaters teaterchef tvingades avgå under MeToo-rörelsens för några år sedan, trots att han aldrig befunnits skyldig till övertramp, liksom inte heller Dramatens chef gjorts. Stadsteaterns chef hamnade i en djup depression och gjorde rätt snart självmord efter att ha blivit avsatt. Livstidsstraff för mord brukar leda till fängelse på högst 15-16 år i Norden. Den tidsfristen hade redan överskridits för den aktuella skådespelaren vid Dramaten vars fall nu revs upp. Jag stöder minsann inte denna skådespelare och vad han gjorde för 20 år sedan, men borde inte den saken redan vara avtjänad ? Varför rivs allt upp nu på nytt och varför ger man efter 20 år foten åt teaterchefen som idag anställt skådespelaren?

Sådant här tänker man på där mellan fjällen medan man glider fram i pisten eller i skidspåret. Men som sagt – då jag såg filmen om Micahel Jackson  litet senare så fattade jag att vissa brott aldrig föråldras. ptminstone de som man aldrig fällts för.

I Lappland tänker jag också politiskt: På hur den stora gruvan som man vill bygga intill Ylläs kommer att ruinera landskapet helt. En enorm folkrörelse har kämpat mot gruvprojektet i tio år redan och varje år avslöjas nya korrupta saker om gruvbolaget och om hur de skiter i att all tungmetaller kommer att rinna ut från gruvan i Europas renaste natur. Jag är emot gruvan. Men 2011 var jag av någon anledning för Talvivaaragruvan. Jag trodde då på de blådunster som Pekka Perä matade i oss. Jag köpte först 440 aktier a´6,50 euro i bolaget och senare vid dess emission ytterligare 4000 aktier a´0,16 euro. Förra veckan då jag korrigerade min skattedklaration på nätet fick jag dra av alla anskaffningskonstnader för Talvivaara-aktierna, som nu tappat sitt värde. 3 500 euro hade jag förlorat för att jag trodde på att ett inhemskt gruvbolag var bättre än ett utländskt. Dessutom jhade jag deltagit i att förstöra naturen kring Talvivaara för eviga tider.

Då vi besökte Pallastunturi en dag besökte vi som vanligt Finlands vackraste hotell: stockbyggnaden Hotelli Pallas som ligger vid foten av fjället. Lapland Hotels har kämpat 10 år mot miljömyndigheterna för att få riva detta magnifika hotel och bygga en betongkoloss i stället mitt inne på naturskyddsområdet – hittills utan resultat. Nu protesterar man mot besluten med att låta taket läcka mitt inne i den fina restaurangen. Man hade placerat ut ämbar under vattenrinnet. Hela dagen åker vi i Finlands äldsta skidlift, den byggdes 1968 och fungerar ännu. Är fridlyst enligt museilagen och får inte rivas, bara repareras.

Och som alltid på Pallas: Vi åker ner i kurun där en pist leder sakta ner till dalen. Och stannar där inför de enorma massiven. Och där: Just där råder radioskugga. Inget fält i mobilerna. Plus att luften är europas renaste. Där andas jag ut och in  länge och smälter i mitt inre.

Om det råder sydlig vind då Fennovoimakärnkraftverket  i Pyhäjoki exploderar så kommer Pallas natur och luft att förintas för evigt.

Men nu drar jag djupt in den renaste luften.

This entry was posted in Bloggar, Christian. Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.