Mina stora livssjok driver omkring i den starka vårvinden

Så här i ”högre åldern” (fyller 71 nästa vecka verkligen) börjar man ibland reflektera över att livet tycks vara (eller ha varit) indelat i något slag av sjok, block, paket. En del av de här livssjoken kan börja ganska konkret och sedan fortsätta ett antal år tills ”projektet” tycks vara klart och sjoket försvinner eller går upp i rök. Andra sjok kommer sakta igång i någon ålder och verkar sedan pågå livet ut. Då kan man kanske kalla dem för livssjok.

De här sjoken kan handla om arbeten man haft, om ett yrke eller yrkeskunnande eller något speciellt intresse som bara blir kvar och hänger med en livet igenom.

Det är kanske helt normalt med dessa sjok, men ibland börjar jag fundera mera konkret på dem för att försöka ”paketera ihop dem” och bli av med dem en gång för alla. Det går dock sällan så lätt. De återkommer nästan alltid i någon form och kräver en ny behandling, ett nytt reflekterande.

Det här med dessa sjok blev aktuellt för mig nu i maj då vi åter en gång träffades med mina vänner från Sommaröarna från ungdomstiden. Jag hade fått i uppgift att hålla ett ”festtal” vid middagen och därför satt jag i över en månad och skrev ned reflexioner från barn- och ungdomstiden. Och så skrev jag föredraget – hela sex sidor, som jag sedan höll i en mycket förkortad version. Det här ungdomsgänget hade vi redan år 1962 döpt till Dacapo. Och sen har vänskapen oss emellan levt kvar hela livet och vår ungdomsgrupp har träffats i olika slags sammansättningar under årens lopp, och nu då igen alltså på ungdomsföreningshuset Vikingabord på Sommaröarna.

”Dacapo” utgör i mitt liv ett typiskt sjok, ett fenomen som man inte tycks bli av med. Gänget började kalla sig för Dacapo då vi fick ett eget garage till vårt förfogande sommaren 1962. Där höll vi till sedan under många somrar. Och vi träffades i stan också vid skoldanserna eller annars bara hemma i någon föräldratom lokal. För mig har den här gruppen blivit mycket mer betydelsefull än min egen studentklass – också den håller då och då sammankomster, senast förra året då det hade förflutit 50 år sedan vi blev studenter. Studentklassen träffades verkligen i fjol i Frimurarnas högkvarter i Helsingfors, en av våra klasskompisar drog hela verksamheten nu. En intressant upplevelse ska jag säga !

Jag har skrivit och publicerat många artiklar om vårt Dacapo och också skrivit texter som aldrig publicerats. Under många år funderade vi med några ur Dacapo på att göra en musikal eller ungdomsopera om livet på 1960-talet. En av oss var känd rockmusiker på den tiden och han skrev i vårt garage sången My only one, som kom ut som skiva med Jim and the Beatmakers 1964 eller 1965. ”Jim” eller Ralle var och är  en av de drivande krafterna bakom Dacapo.

Det här ”Dacapo” är alltså ett typiskt sjok i mitt liv, som spökar med hela tiden i bakgrunden . Ett ganska så magiskt sjok.

Trots att Dacapo uppstod under det härliga 1960-talet så var det bara jag som politiserades och gled över på vänsterkanten från hela det här gänget på kanske cirka 30 sommarvillegäster. Jag var redan 1964 med i stan i Eikan Pumppu-gänget och härjade i parkerna. Men det gänget blev aldrig vänster på riktigt heller – en del blev nog småningom typiska hippies. Också jag till en del men kommunist blev jag först 1969-1970.

Den här revolutionsperioden i mitt liv är ett typiskt sjok, för fast jag lämnade partiet redan 1982 så existerar den här rörelsen ”i mig” fortfarande och jag blir aldrig helt av med den. Hur mycket jag än har försökt. Rörelsen finns inte mera kvar som ett gäng av vänner i mitt liv. Jag träffar då och då någon av mina revolutionskompisar från 1970-talert, såsom Nicke Torvalds t.ex. men jag träffar aldrig de här gamla vännerna systematiskt, såsom vi gör i Dacapo. Jag känner tvärtom fortfarande ett stort behov att ”rengöra mig från den tiden”. Kvar finns många konfliksfyllda känslor från 1970-talet. Revolutionen var visserligen uppiggande och härlig men nu efteråt har jag samtidigt fattat vad vi sysslade med till exempel då det gällde våra kontakter med de sovjetiska kommunisterna.Sirpa Kähkönens böcker har varit enormt viktiga för mig – t.ex. Granitmannen. Allt hon skriver handlar om att avslöja hur korrupt socialismen var på 1920-1940-talet i Sovjetunionen.

Men det här Socialismsjoket lever kvar i mitt liv. Ett avgränsat sjok inom ramen för denna socialism var åren mellan 1970 och 1982 då jag mer eller mindre på heltid jobbade inom den kommunistiska rörelsen.

Och andra sjok ?

Mitt yrkeskunnande och mina jobb ”efter socialismen” utgör ett tydligt sjok: På heltid som ekonomichef vid Unga Teatern 1982-1998, 26 år som styrelsemedlem i Unga Teatern, det uppdraget tog slut först nu i början av maj i år. Jobbet vid Unga Teatern övergick till pedagogiskt arbete vid flera högskolor och yrkeshögskolor efter 1998, och det jag lärde ut handlade om kulturledarskap och kulturekonomi. Också flera av mina familjemedlemmar har jobbat med samma sak så det här teater-kulturledarskapssjoket pågår ännu och är utan vidare ett typiskt sjok i mitt liv. Också den kunskap jag hade skaffat mig under den socialistiska tiden kom till nytta nu i teatervärlden: Kulturpolitiken var en ren fortsättning av det vi sysslade med på 1970-talet. Den nordiska kulturpolitiken har alltid till sitt kärninnehåll varit vänsterriktad. Och teaterlivet påminde annars också ganska mycket om tiden i politiken, skapande och kreativ. Annat var det med tiden vid högskolorna där själva lärandet var en fröjd men allt det pedagogiska hölls ihop på ett sätt som inte passade min natur. Också det här ”kultursjoket” i mitt liv handlade om en ”personlig bubbla” i mitt liv, om mig i relation till dem och det vi jobbade med.

Man kan också fundera på vad man fått till stånd inom ramen för de olika livssjoken. Dacapo är kanske ett frågetecken. Där handlade det om vänskap och kamratskap, mycket mer än om motsvarande inom den revolutionära rörelsen.

Inom revolutionsrörelsen fick jag till stånd en hel del, inom politiken och ett hundratal med mappar med artiklar och propagandamaterial som jag författade.De här 130 mapparna finns arkiverade i mitt namn vid Svenska Litteratursällskpets arkiv. Arbetarrörelsen arkiv gick aldrig med på att ta över ett så stort material för att inte tala om att sedan spara det under mitt namn.

Ytterligare ett enormt sjok i mitt liv har utgjorts av att jobba med forskning kring Esbo skärgårds historia. Jag startade med detta redan på 1960-talet och fortsätter ännu, gav ut en bok i mars med namnet De saligas skärgård, som handlade om de första sommarvillorna i Esbo skärgård på 1800-talet. Utgivare är Sommarö-Sällskapet. Jag har skrivit och publicerat hundratals med artiklar kring ämnet ocvh hela detta jobb med att ta till sig fakta om skärgårdens historia har blivit en central del i mitt liv. Ibland har jag inte haft krafter att fortsätta det här jobbet men sen har omständigheterna gjort att jag tagit itu med ämnet igen.

Så  två sjok i mitt liv handlar alltså om Sommaröarna och Esbo.

Jag har firat delar av de senaste 35 somrarna också i Viitasaari  så också det livet har bildat litet av ett ”inlandssjok” för mig. Kanske som för Gallen-Kallela och nationalromantikerna i slutet av 1800-talet ?

Också revolutionen levde en tid på Sommaröarna, i fyra år höll vi igång en ”kolchos” i vår sommarvilla. Och på den tiden lärde jag känna också alla från ortsbefolkningen som röstade folkdemokratiskt, det fanns en hel del sådana också.

Livet tycks alltså flyta fram i form av dessa sjok. Och dessutom via mycket mer diffusa sjok och känslopaket.