Ett ansikte, floden Kunene, och gränsöverskridande

Jag tror att någon gång under 1950 talet kom jag att förstå att enligt mina föräldrar är alla människor lika värdefulla. Det var besked som jag fortfarande har svårt att smälta. Varje gång jag förbannar en människa som jag helt och hållet anser vara värdelös; i trafiken, i tidningspaltorna, vid tvrutan, kommer jag ihåg både Muori och Äijä, som igen påminner: ”Kom ihåg, människorna har alla samma värde, människovärdet.”

Vid floden Kunene satt jag en tidig morgon i början av 1990-talet. Det hände vid den första resan till Opuwo i Namibia. Uppdragsgivaren var Vanda kyrkliga samfällighet som skickade mig, ett par arkitekter, en byggmästare och annat folk för att tillsammansa med lokala församlingen planera en kyrka i Opuwo, som den tiden hette något som sydafrikanerna hade velat. Namibia var färskt självständigt.

Resan var min första resa utanför Europa. Resan var en tjänsteresa. Jag hade vaknat tidigt den morgonen och vandrat till den stora floden Kunenes strand. På andra sidan floden ligger Angola. Gränsen går mitt i floden som även många andra helt förnuftsvidriga gränser gör.

Jag tänkte på familjen, barnen, frun, min mor, Muori som skulle fylla 80, och på gränser. Plötsligt hörde jag obestämda ljud som berättade mig att något rörde sig bakom ryggen min. Det vet jag inte om jag blev förskräckt, men alarmsystemet i kroppen sattes i funktion. Reste mig upp och vände mig mot ljudet. Några meter från min sittplats satt en representant för den lokala befolkningen, brun, liten till växten, en käpp i handen, kort krulligt hår och ögon. Så sorgsna hade jag sällan sett, prästyrket till trots.

”Hello!”, försökte jag hälsa. Han nickade så att man kunde uppfatta det som ett svar. ”How are you?”, försökte jag som fortsättning av bekantning. Han nickade igen, en aning synligare. Nå, somliga här tycks vara lika pratsamma som vi själv hemma hos oss i Håkansböle. Satte mig igen i gräset och började titta ut mot floden som inte hade reagerat till vår lilla konversation, gick vidare som floderna i vår värld gör.

Solen steg i sin raska takt och värmen gjorde att jag började se efter en mera beskuggad sittpålats vid strandlinjen. ”Sir, here do you have more shade,” hörde jag. Mannen hade stigit upp och visade mot gräset där han satt under ett träd. Jag steg upp och flyttade sittplatsen min till trädets skugga. Där satt vi en tid tysta och såg mot floden.

Vi hade till sist en ordkarg diskussion om floden som i hans kultur inte var en gräns utan en inkomstkälla, en färdväg, ett vattendrag som gav hans folk eller männsikogrupp allt som behövs. Själv var han dömd att vänta några år till innan han fick se sin familj. Som spanare för sydafrikanska trupper var han alltfort misstänkt. Det var tänkbart att någon ville hämnas genom familjen. Han fiskade dagligen men det var en aning riskfyllt trots att släktingarna på andra sida floden försökte informera honom om tider då fisket var möjligt. De bästa fångsterna hade de lokala alltid haft på angolanska sidan av floden. Fiskarna hade inte ännu lärt sig att ge även södra strandens, nu namibiska folk en chans till lönsamt fiske.

Till sist måste jag gå tillbaka till missionsstationen för morgonmål med morgonandakt. Därefter skulle vi resa till ett av himbafolkets centra, Opuwo. Vid kaffet grubblade jag det samma som jag grubblar än i dag. Varför betyder gränserna så mycket för oss människor?

Gränsen mellan hetero eller homo? En gräns utan verklig betydelse. Gränsen mella khoi och finne? En onödig och osynlig linje som skiljer människan från en annan människa. Gränsen mellan Finland och Sverige? Arbetsplats för människor på bägge sidorna av gränsen. Människor, ja. Varje kultur i världen har skapat gränser som sist och slutligen inte är obrytbara. Varje gång vi går över gränsen förosakar vi problem som sedan som oftast visar sig vara försvarsreaktion, om inte -refleks.

Hur kunde vi förebygga konflikter vid gränserna? Mur är icke svaret.