Vägen till Kosmos

”Follow that car”. Hur ofta har man inte hört det på bio. Nu var det verklighet. Vi var ett sällskap som skulle ta oss från Intercontinental, som lär heta Scandic Park numera, till Kosmos för att äta middag. Hotellet ligger vid Mannerheimvägen. Kosmos ligger i hörnet av Mannerheimvägen och Kalevagatan, så det var raka spåret.

I den första bilen satt tre greker och i den andra två italienare och två ålänningar. Vi i den bakre bilen sade att vi skulle till Kosmos, men vår chaufför verkade inte bekant med fina gamla krogar så maken sade ”follow that car” och visade på bilen framför oss.

Ett kvarter gick bra. Sen svängde bilen framför oss av till höger. Vi följde, för vi tog inte risken att tappa bort våra grekiska vänner. Så till höger igen. Nu var något helt galet. Men vi följde efter. Så uppför en gata och in på en parkeringsplats. Jag hoppade ut och killen vid ratten i bilen framför vevade ner rutan. Jag förklarade att vi ska till restaurang Kosmos. Stället var inte bekant. Gatuadress kunde jag inte ge, det brukar inte behövas, dvs brukade inte. Men jag kunde stava till Kosmos – allt ska ju knappas in nuförtiden – och tala om att det är hörnet av Mannerheimvägen och Kalevagatan.

Färden fortsatte och vi kom rätt till slut. Men maken hör till den konverserande sorten av taxikunder så han undrade hur det kom sig att vår chaufför inte kände till restaurangerna i stan. ”Det finns så många”, sade killen. Vilket han har rätt i, förstås. Och berättade att det var hans första kväll på jobbet.

Ok, man kan inte allt med en gång. Men vi började fundera på vad taxibolagen numera förväntar sig av sina chaufförer. Behöver dom kunna sin stad överhuvudtaget? Alla bilar har ju den där manicken där dom knappar in adressen och så är det bara att köra. Man behöver inte veta var en gata finns, hur man tar sig dit. Det sköter den där manicken. Om den är uppdaterad.

Att gamla anrika restauranger inte finns på listan över det taxiförarna förväntas kunna hade vi noterat en dryg vecka tidigare, när vi skulle till Bellevue på Skatudden på avskedsmiddag när restaurangen stängde. Men maken kunde ju dirigera hur elegant som helst.

Däremot, och det har förvånat mig en del, verkar de flesta veta var Käpygrilli finns. För er som inte bor i Kottby eller har kopplingar, Käpygrilli är en liten kvarterskrog på Osmovägen. Ett litet mysterium.

Storstäder har sina fördelar, kanske, men små är mer överblickbara. Spelar ingen roll var du vill äta din lunch eller middag, taxin hittar dit. Och när du är klar och sätter dig i bilen räcker det med att säga ”hem”.

En nackdel med små orter i det som en del uppfattar som periferi är just nu poststrejken. Vi har ett eget postverk, så allt fungerar som vanligt lokalt och västerut. Och österifrån får vi Hufvudstadsbladet, som har ordnat till ett specialarrangemang för att få hit tidningsbuntarna. Men den stora finska draken låter er Posti samla våra tidningar på hög tills strejken är slut. Undrar just hur man om en månad har tänkt sig att få rum för allt i vår postlåda. Ska bli spännande att se.

This entry was posted in Bloggar, Harriet. Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.