Historia, bakgrund, arv och nuet

Min farfar, född 1868 avled 1919 vid en ålder av 51 år. Min morfar, född 1881 avled 1932 i en ålder av 51 år. Båda var präster, Väinö Kauno kaplan i Saarijärvi, Hille Elias kyrkoherde i Kälviä. Båda var runda, i dagens termer överviktiga om icke feta. Båda avled efter en kraftig, plötslig hjärtinfarkt. Hille avled med detsamma, Väinö Kauno (så brukar jag kalla honom, svenskspråkiga föräldrars andra son med finskt förnamn) efter några dygn på sjukhus i Helsingfors.

Båda var ivriga företrädare av olika samtida ideriktningar. Väinö Kauno var en fennoman, inget starkt, omtalat namn, men han ville att alla som inte har svenska som modersmål bör ta ett efternamn som berättar att här är en finskfinsk medborgare som alla förstår att han/hon är en finne. Han ändrade sitt efternamn Duchman till Turkanheimo under den stora vågen 1906. Hans barn gick över till det kortare Turkka 1929. Alla i familjen, släkten följde inte hans exempel. Några släktingar meddelade att de håller det gamla namnet Durchman eftersom med bibelord kan man, bör man inte motivera en namnndring.

Hille som var yngre var inte intresserad av språkliga förhållanden, han härstammade från finskspråkiga föräldrar som inte hade behövt ändra sina namn. De var, tror jag helt nöjda med sitt hailuotobördiga Sipilä. Men Hille blev engagerad i frihetens, självständighetens namn. Han var med om att grunda skyddskårer, var aktiv inom rörelsen, deltog som själavårdare/fältskär, enligt sonens meddelande, i inbördeskriget – för honom var det frågan om frihetskrig – och fortsatte efter kriget sina fosterländskvitt färgade aktiviteter. Inom församligen Kaavi fanns Juantehdas. Där blev han lärare i den skola i trakten som grundats av fabriksägarna. Dessutom skötte han ortens befolkningsbokföring och förrättade naturligtvis vigslar, dop, jordfästningar vid behov. I skyddskåren var han aktiv och kanske en aning rädd, största delen av fabriksanställda arbetare hörde till andra sidan i det stundande kriget. Mig veterligen hotades han som andra ledande skyddskårister.

När kriget bröt ut var Väinö Kauno redan kaplan i Saarijärvi. Två av sönerna deltog i frihetskriget. Vad Väinö Kauno tänkte vet jag ej, antagligen var har mot de röda, för de vita, som de flesta pietister, som de flesta prästerna. Väinö Kauno avled året efter krigsvåren. Hans roll i krigstida händelse har fallit helt i glömskan, Saarijärvi var något avsides med tanke på frontlinjerna. Av sönerna blev de två äldsta yrkesofficerare, min far var för ung och dessutom skadad i högra foten, för att kunna vara med. Antar att han då var på samma linje som den övriga familjen.

Hlle blev år 1926 kyrkoherde i Kälviä. Han var genast en aktiv medlem av skyddskåren och som en god talare, eld i själen också, blev han en omtyckt talare i samlingar som ordnades av Suomen Lukko. Sommaren 1932 efter Hilles frånfälle, blev de faderlösa fotograferade utanför prästgården iklädda svarta skjortor med blå kravatt, svärsonen fick, även han sin svarta skjorta och en blå kravatt. Efteråt kommer ingen ihåg att dessa skjortor skulle ha varit framme någonstans. Kanske var det bara änkeprostinnans sätt att komma ihåg sin man som brann för den striktaste, ensidigaste ”fosterlänkheten” med många av sina kolleger.

I den litteratur jag som barn fick läsa hemma hos oss fanns böcker om aktivister,om jägarrörelsen och om frihetskriget, bl a en bokserie ”Taistelujen kirja”, reddigerad av Eero Parmanen. En bok hette Sankaripoikia av Elsa Heporauta. Jag själv blev inte riktigt förtjust i sättet att hylla stupade minderåriga. I skolan sjöng vi t ex Ateenalaisten laulu av Koskenniemi. Sången förhärligar ungan hjältars död, huh. Serien Rymy-Eetu kommer jag jag ocskå ihåg ur en veckotidning. Själv hann jag bli endast sex år gammal innan tidningen blev förbjuden. Det oaktat hann jag läsa ett par årgångar av Rymy-Eetus äventyr. Men hemma hos oss blev vi inte skolade i att hata.

Varken Väinö Kauno eller Hille har fått lika eldiga försvarare av samhälleliga ideer eller ideologier efter sig. Jag antar att största delen har dock röstat mest med borgerliga partier, somliga med socialdemokrater och en, jag, vänsterförbundet. Vänner och tjock släkt är vi alla med varandra, speciellt på mödernet, på Hillesidan. Hos båda familjerna finns endast få som håller fast vid termen frihetskrig. Antar att de flesta känner till att Hille och Väinö Kauno var med om ett frihetskrig. Dessa två tyckte att den främsta fienden var de ryska trupperna i landet och sedan de röda garden, men framför allt mot bolshevismen ville de vara. Utan att själv någonsin kunna definiera begreppets innehåll. Att hata innerligt och djupt är inte bra för den egna hälsan, för familjens, barnens hälsa.

Att kämpa mot något ont, jo det bör alla göra, men helst inte mot medmänniskor som vi knappast känner, vars språk och tankar vi inte kan tyda eller förstå. Det gjorde mina föräldrafäder båda. Kyrkoherdar, utbildade präster som tillsammans med sina biskopar vände ryggen till folket som trodde sig kunna förstå oförrätter bättre än sina andliga ledare, som tyckte att alla människor har lika värde, som reste sig mot samhället som leddes av en gudi given överhet. I princip borde båda ha kunnat förstå förändringens nödvändighet genom allt studerande de hade haft möjlighet och tillfälle att idka. Nehej, de utlokaliserade ondskan.

Vad är det som vi idag inte kan tyda rätt? Vad skulle vi göra att vi inte skulle vara med om att kuva något nytt och viktigt? Jämlikhet som bygger broar mellan olika människlor och människogrupper?

This entry was posted in Bloggar, Ilkka. Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.