Til syvende og sidst

I början på 1970-talet fick jag veta att familjen ska flytta från Finland till Danmark. Språket gjorde mig lite bekymrad, jag var ju faktiskt bara skolelev och förväntades börja i gymnasiets första klass i det nya landet.

Min faster, som tidigare hade bott i Danmark, gav mig en grammofonskiva med danska sjömanssånger. Till paketet hörde också ett häfte med sångernas texter. Min faster sa att det är ett trevligt sätt att lära sig det krångliga sambandet mellan dansk skrift och danskt uttal. Och hon hade rätt. Jag blev helt fascinerad. Så när mina kompisar jagade brudar, smygrökte och tullade på pappas barskåp så satt den här 15-åringen hemma i sin kammare och sjöng sjömanssånger på danska! Vad säger det om mig?

När vi sedan faktiskt flyttade till Danmark så kunde jag ju danska och förstod det mesta, förutsatt att det handlade om segelfartyg och olycklig kärlek. När mina klasskamrater insåg att jag kommer från det konstiga landet i nordost fick jag svara på bl.a. följande frågor: Har ni kung eller drottning? Vad betyder Hyvve Soumi? (det var en ishockeyentusiast). En söt flicka frågade mig vad det betyder när en pojke säger Minneh rakkastänn Sinuhe. En nörd frågade mig om palindromet Saippuakauppias faktiskt betyder Sæbehandler.

En flicka i klassen bad mig räkna från ett till tio på finska. Det gjorde jag eftersom hon var ganska söt (hon hette Helle, det hette nästan alla danska flickor). Hon hade läst Selma Lagerlöfs bok om Nils Holgersson där gässen heter Yksi, Kaksi, Kolme osv. Jag ångrade snart att jag föll för flickans charm. I flera dagars tid fick jag nämligen höra ix kax nix nax tix tax varje gång hon såg mig. Och det smittade märkligt nog av sig på de andra i klassen, trots att de inte hade läst Lagerlöfs bok.

Jag bodde alltså några år i Danmark på 70-talet. Sedan flyttade jag tillbaka till det gamla landet. Sjömanssångerna hade jag för länge sedan glömt. Trodde jag. Men en kväll i fjol hemma hos en dansk-finsk familj i Sibbo hände någonting. Någonting både spännande och lite hemskt. Någon råkade nämna den kommande midsommaren och jag upplevde en scifi-liknande känsla som gjorde kopplingar tillbaka i tiden. Plötsligt var jag 14 år gammal och kunde flera danska sjömanssånger utantill. Jag tvingade värdparet att höra mig sjunga en av dem, Dejlig er sommernatten, som kanske inte riktigt är en sjömanssång men som fanns på skivan jag nämnde. Jag är ingen sångare men värdparet hörde snällt på. Hur är det möjligt att en ganska fånig dansk vals dyker upp ur ingenstans efter 40 år? Skrämmande. Och ja, det visade sig att jag kunde alla de andra sångerna på skivan också. Men det berättade jag aldrig för värdparet.

Och det var först efter den här incidenten som jag insåg att jag faktiskt en gång i tiden hade lärt mig läsa på just danska. Min faster i Danmark skickade Rasmus Klump-böcker till mig när jag var typ 4 år. Jag visste inte hur man uttalar danska, men jag lärde mig läsa utan att någon berättade för mig om förhållandet mellan skrift och uttal. När vi ett år senare började få Kalle Anka på svenska tyckte jag att svenska i skrift var lite kantigt och knackigt. Men bra gick det i alla fall. Jag har levt hela mitt vuxenliv på att skriva. På ganska många språk sist och slutligen. Eller til syvende og sidst, som danskerne siger.

This entry was posted in Bloggar, Snellman. Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.