Isolerad som på en holme

Har jag i något sammanhang råkat snudda vid hur det är att bo på en holme? Lugnt, behagligt, litet väl blåsigt och rådjuren äter upp tulpanerna, men i övrigt rätt ok. Ni som bor i Nyland får möjligen smaka på känslan. Det mesta fungerar. Det är bara när man ska bort och hem igen som man behöver planera. Ni märker snart.

Däremot kanske ni inte alla får närgånget besök som vi – nu senast vid midnatt hade jag ett rådjur nästan uppe på trappan. När jag gick ut för att plocka in nycklar och kolla att garageporten var stängd hoppade kräket i väg över gatan men stannade sen och glodde på mig. I morse konstaterade jag att tulpanerna var betade. Men i övrigt är det alltså ok.

Och vår närbutik har blivit populär. Den där första timmen på dagen, den som är reserverad för oss gamyler och andra svagsinta, drar publik. Vår närbutik öppnar nämligen först kl 11 på förmiddagen, så gamyltimmen är kl 11 – 12. Resten av butikerna i stan öppnar kl 6, 7 eller 8. Så folk från norra stan tar sig söderut till oss, 5 – 6 km, för att handla med gott samvete på mänskliga tider. Eftersom i stort sett alla matbutiker ägs av en och samma person så är det ingen som gör extra vinst på det, vad jag kan förstå. Men litet trevligt är det med liv och rörelse i butiken.

Litet mindre trevligt är det med postgången. Dvs egentligen handlar det om flyg- och båttrafiken. Det verkar som att flyg och båtar går som det passar och det passar inte så ofta. Vilket i sin tur passar illa för vår familj. På söndagar får vi sedan länge inga dagstidningar. Men nu blev Hufvudstadsbladet och Helsingin Sanomat borta också i måndags. ”Beklagar, men det kom inget flyg och ingen båt”, var förklaringen från vårt åländska postverk. Så på tisdagen fick vi en tjock bunt tidningar, som delvis spillde över till onsdagen. Men en tre – fyra dagar gammal tidning är besvärande snabbläst.

Som sagt, frånsett rådjur och uteblivna tidningar går det ingen nöd på oss. Härifrån kommer vi kanske inte, det låter på rederierna som om man måste visa papper på att man nödvändigtvis måste i väg för att få gå ombord. Och om det lyckas så vete fåglarna om man får åka hem igen. En tysk fotbollstränare – läste om honom i Husis – lär ha sagt att detta är jordens sätt att försvara sig. Ingen tvekan om att jorden får möjlighet att återhämta sig en del om allt stängs ner. Men har jorden faktiskt en plan? Och bryr den sig överhuvudtaget om hur det går för oss hjälplösa förstörare? Antagligen inte.

I väntan på svar ska jag gå ut och stängsla in det som återstår av tulpanerna. Det kanske finns en knopp gömd djupt inne i den avbetade bladrosetten och då är inte allt hopp ute, trots allt. För oss på holmen.