Ont i rumpan

..har man och omkörd blir man mest hela tiden. Mest av gammal vana ställde man ju cykeln i vinterförvar nångång i oktober och har inte cyklat sen dess, trots att vädret ju varit sånt att man bra kunde ha. Så när man sen dimper ner i Amsterdam där det enda förnuftiga fortskaffningsmedlet ju är cykel så börjar rumpmusklerna ren efter nån dag protestera.

Och trots att man trampar på i den takt rump- och benmusklerna medger så blir man omkörd av alla utom småbarn på trehjulingar och invalider i elektriska stolar, som min bror brukar kalla de här eldrivna rullstolarna. Holländarna susar fram, oberoende av ålder svischar de till synes mödolöst förbi, emellanåt talande i telefon, emellanåt med händerna i fickorna eller knappande in ett SMS på telefonen, emellanåt inbegripna i samtal med en parallellt cyklande kompis. Hjälmar är sällsynta.

Och det är ju cyklisternas kungarike, Nederländerna. Inga uppförsbackar – nå inga nedförs- heller förstås – och bilisterna så väl uppfostrade att de börjar bromsa så snart de ser en cyklist; som cyklist kan man för det mesta bara ignorera bilisterna. De enda faromomenten är andra cyklister, men holländarna tycks ha utvecklat nåt slags fiskstimssinne, de susar förbi på tio centimeters avstånd både bakifrån och framifrån och i korsningar från båda sidor. Ändå har jag aldrig sett nån kollision mellan cyklister. En delorsak är förstås att här visar man med handen när man ska svänga, något jag hemma i Helsingfors vant mig av med, och nu får lära mig på nytt.

Att hyra cykel blir i längden dyrt så i fjol köpte hustrun och jag begagnade cyklar som vi sen har stående hos dottern. På två veckor tjänade de in sitt pris i motsvarande cykelhyror. Men begagnat är ju inte nytt så i går måste jag föra min cykel till den lokala cykelreparatören för att få ett tomt bakdäck lappat.

När jag skulle hämta cykeln senare samma dag hade reparatören en mycket pratsam kund så jag fick stå och vänta en stund. Medan jag väntade kollade jag de cyklar som fanns till salu – vanliga stadscyklar såg de ut som – och upptäckte att priserna var helt hutlösa, typ sexhundra euro för den billigaste cyklen till över tusen för den dyraste.

När det blev min tur och jag hade betalat för servicen frågade jag om priserna och det visade sig att han endast sålde cyklar av ett och samma märke och det var ett slags stads- och brukscyklarnas Rolls Royce; cyklarna heter Azor, varje cykel görs för hand och deras ramar och diverse andra delar görs av rostfritt stål, lackeras tre gånger och ska hålla minst tjugo år också om de står ute i regn och rusk året om. När jag kollade Azors produktsortiment på nätet visade det sig att de har nästan trehundra olika modeller, bland annat några med steglös utväxling vilket jag inte ens visste fanns, och att man kan komponera sin egen modell efter tycke och smak.

Imponerande, men jag fortsätter nog cykla på min second-hand-cykel som kostade hundra euro och hoppas både rump- och benmuskler börjar repa sig, vi ska stanna här i tre veckor nämligen.

This entry was posted in Bert, Bloggar. Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.