Mardrömmar i dröm och verklighet

Berts förfärliga drömmar väcker minnen. Och pockar på respons, mer än vad som ryms i en kommentar.

I den första var han på väg till jobbet, men hade svårt att hitta sitt arbetsrum, kände inte igen sig. Till slut kom han rätt, men såg att hans bord var flyttat bort i ett hörn och det var främmande människor i rummet. I en annan dröm var han plötsligt naken bland en massa människor. Obehagligt värre. Men han fick för sig att om han inte låtsades om nånting så skulle ingen annan märka nånting.

Den första drömmen kan tyda på en känsla att man blivit bortstädad, eller rädsla för att bli det. Sånt kan väl drabba en pensionär? Att vara naken kan tyda på rädsla att bli avslöjad, men för vad? Att man inte är så kompetent som folk verkar tro?

Men hur ska man då tyda en dröm där man sitter på toaletten (damer sitter, som ni vet) och plötsligt märker att den saknar väggar. Man sitter mitt bland folk, som går förbi åt olika håll. Det gäller att sitta stilla, så ingen lägger märke till den prekära situationen. Sen vaknade jag – hoppas jag. Det är länge sen nu, men obehagligt var det.

Drömmar är konstiga. Psykologerna säger att det är hjärnans sätt att smälta intrycken från dagen, men vad då. Aldrig har jag suttit på en toalett ute bland folk i gatuvimlet. Däremot skrev jag i närmare 30 år en kolumn i Nya Åland som hette Bland folk. Koppling?
Toalettdrömmen återkom ett par gånger i litet olika versioner. En annan som också återkom var mindre pinsam, men jobbig. Jag var på väg någonstans, en bekant väg, där jag skulle passera en portgång. En rymlig portgång, som jag knappt noterade. Men för var gång blev den mindre. Först jag måste böja på nacken, sen måste jag krypa. Men jag var tvungen att ta mig igenom. Det blev en rent klaustrofobisk känsla, men jag måste ha vaknat innan jag satt fast i hålet.

Freud skulle säkert ha kopplat drömmarna till något traumatiskt och bortglömt i barndomen, men så såg den inte ut, barndomen. Jag tror mer på att jag ville åstadkomma någonting, som kanske inte lyckades. Men fråga inte vad.

”Herregud, människan tänker bara på njutning i dessa tider”, kanske någon tänkte som läste texten om giftiga vårprimörer. Det var med avsikt jag undvek det alla talar om och tänker på. Jag höll på att snubbla på Hagnäs torg, dvs varför vi inte köper murklor där i år, men i övrigt gick det ju bra.

Sanningen är att jag är livrädd. Inte för att bli smittad, mera då för att smitta ner andra. Men mest inför vad som kommer sen.

Om ekonomin brakar ihop och allt går på skit så klarar vi oss i alla fall på något sätt. Vi som vet hur man levde på 50-talet, enkelt, med kökstäppa, potatisland, svamp och bär i skogen och gröt i magen, vi vet att man inte behöver sparris i januari, avocado till gravlaxen, belgiska, smaklösa jordgubbar, apelsiner, 37 sorters pasta, äpplen mitt i vintern (dom åländska finns rätt länge i handeln och är goda) och så vidare. Vi klarar oss även om maten blir betydligt dyrare än i dag, vi bara sänker anspråken några steg. Men hur går det med alla dem som har producerat det vi inte längre har råd med eller ens får in i landet? De som är beroende av vår konsumtion för att kunna sätta mat på bordet till sina barn?
Så som många av världens ledare agerar och resonerar så kommer det inte ens att göras allvarliga försök att rädda dem som blir utan försörjning. Eller?