Det virala debattläget

Läste till min förnöjelse i Aftonbladet idag att de finländska överdrifterna vid landgränsen till Sverige äntligen debatteras i större skala. Och fick under veckan igen bekräftelse på hur virusspridningen rubbat det finländska kollektiva medvetandet till ett läge där indignationen är i fritt fall och neuroserna vädras som sällan förr.

Så det blev en reaktion på att de mesta unkna föreställningarna om det västra grannlandet började vädras; då vuxna människor dragit på sig offerkoftan och påstod att “det inte känns tryggt…” då någon sett en svenskskyltad bil parkerad eller några som passerade ut till stugor i den glesbefolkade skärgården där man inte kan göra en människa förnär. Oisin Cantwell luftar de här tongångarna och får finländarna att framstå som neurotiska bembölingar.

Det här handlar inte mera om ett utbrott av svårt akut respiratoriskt syndrom, ett fenomen som tidigare påträffats mest i Mellanöstern (MERS) och Sydkina (SARS), i kombination med koronavirus, som tidigare blossat upp här och var men som då begränsats lokalt. Varför den här varianten tog fart och spreds världen över är något jag inte tycker vi fått ett uttömmande, tillförlitligt svar på. Den smittan uppträdde i Finland i januari, oklart i vilken utsträckning då man säkerligen fått en släng av ett virus som högst antagligt är luftburet (och inte bara sprids via droppsmitta), som är asymptomatiskt eller ger lindriga banala förkylningssymptom hos en del och hos andra kan leda till svår andnöd och skador på organ och luftvägar, i vissa fall med dödlig utgång. Den senaste uppskattningen av fataliteten var 0,26% på amerikanska CDC, svårt att uppskatta i och med att siffrorna för det totala antalet smittade varierar (mest tillförlitliga är uppgifterna över de som testats serologiskt). Dessutom är det totala antalet smittade antagligen långt större vilket pressar ned den procentuella uppskattningen av andelen dödsoffer ytterligare. Att de värst drabbade på vårdhem inte fått adekvat medicinsk behandling (inbegripande syrgas) är en verklig skamfläck, då det är frågan om en tillfällig virusinfektion som borde ha behandlats medicinskt adekvat och i sjukhusförhållanden och i avsikt att bota, liksom man rutinmässigt behandlar patienter med svåra infektionstillstånd. Ännu mer oroväckande framstår i det här läget WHO:s agerande, för de kontroversiella och rent ovidkommande, för att inte säga motstridiga, rekommendationerna och tvivelaktiga påstående som inte baserar sig på empirisk data. Utan att alls förringa antalet dödsfall, så måste man ändå inse att det inte handlar om en överskottsdödlighet statistiskt då uppgifterna statistikförs över hela året. Vad gäller jämförelsen med influensavirus så tycker jag den är påkallad, för influensans offer är det sällan någon som räknar, med undantag för svininfluensan där några svårt sjuka i Finland förvägrades sjukhusvård, i och med att man då underskattade läget och sjukvården avvisade dem med dödlig utgång. Sedan så vågar jag påstå att en smitta konkurrerar ut en annan; virusinfektionerna går i vågor och dessutom så korrelerar incidensen av korona i viss mån med norra halvklotets vinterhalvår (så nej, påståenden om flera sjukdomsutbrott i sommar har ingen faktiskt basis).

Vad gäller infektionssjukdomar så har den internationella debatten länge präglats av ett fokus på smittspridning; först var det då svininfluensan för elva år sedan, en smitta jag hade redan månader innan själva hysterin kring vaccinationerna tog fatt i Finland. Efter floppen med vaccinskadorna och läkemedelsbolagens vägran att ta ansvar följde några års lugn, tills WHO, förstärkt med farmaindustrins pengar, lade sina kommunikativa ansträngningar på att larma om ebola, ett hantavirus vars grogrund förutsätter områden med sanitär olägenhet, avsaknad av infrastruktur och extrema förhållanden. Turligt nog är det virusets vidare spridning annat än lokalt synnerligen osannolik. Följande storskaliga larm gällde igen något så marginellt som ingen hört om förr ens i tropiska länder, zika-viruset som påstods vara en ny fara, något så viktigt att det skulle uppmärksammas och statistikföras i länder där det aldrig påträffats. Och så kom det då äntligen en epidemi som man kunde väcka storskalig hysteri kring, också i i-länderna och Nordeuropa.

Då finländska inrikesministern inspekterar gränserna per helikopter i undantagsläge så förstärks uppfattningen om att det här är en säkerhetspolitisk maktdemonstration, dikterad i samråd med andra länders säkerhetsråd och inte bara inom EU. Det känns bara så paradoxalt med attityderna gentemot Sverige då passfrihet och öppna gränser varit normen sedan vappen 1958. Att sedan den här informationskampanjen (med vissa PR-byråers goda minne) producerat en kollektiv indignation där folk på fullaste allvar går och tror att viruset följer nationsgränserna och medborgarskap är bara för absurt. Ännu mer konstigt är att inte den finländska regeringen kunnat ta fram en annan beredskapsplan för gränsregionen som har helt egna karaktäristika. Ändå är gränsbevakningens agerande sympomatiskt för hela den säkerhetsmässiga aspekten av krisläget; i länder med militaristiskt upplagt polisväsende (typ Italien, Frankrike, Belgien – byggd på carabinieri eller gendarmerie-tradition), fanns möjlighet till att sätta polisen till att övervaka utegångsförbud och begränsa den omedelbara rörligheten. Den enda motsvarigheten därvidlag (förutom beväringar vid vägkontroller som mer framstod som en övning) som finländarna kunde uppbringa var att gränsbevakningen skruvar åt sina diskretionära befogenheter. Jag förstod Löfvéns tal till nationen som uppbragdhet över de planerade åtgärderna i många andra länder och måste säga att jag för en gångs skull höll med honom. Retoriken kring krisläget är obehaglig, inte minst för analogierna med ”vapen” och ”kamp”. Sedan så tycker jag det räcker med både mikrobskräcken, masspsykoksen och de oproportionerliga administrativa påföljderna. Viruset har uppträtt överallt i Finland, men någon allmän epidemi är det inte för fallen är för få.

Vi kan fortsätta med låtsasleken för vuxna, men efter att vi haft karantän i Belgien sedan mitten av mars UTAN att det uppvisat någon effekt (i form av sjunkande siffror över smittade inom två-tre veckor, tvärtom bara steg antalet diagnoser och dödsfall i hela mars månad och in i april) så är det bara bort om rim och reson hitta på fler låtsasregler för umgänge. Om det förbättrar världen att jag sitter ombord på bussen i Bryssel med mitt andningsskydd mot sågdamm som jag köpt på Tokmanni så gör jag det, men ändå tycker jag att vi har oerhört mycket större utmaningar vad gäller folkhälsan än det här smittoläget, som inte tagit fart i länder som Finland, baltiska länderna eller ens Polen, vilket tyder på bakomliggande genetiska, demografiska eller miljömässiga orsaker (luftkvalitet, förorening av mat, vatten och miljö etc).

Ingen har något att göra med vem som går i en park med vem eller sitter på stan med vem. Ingen har någon orsak att kommentera hur många som är i gruppen eller indignera sig över grannens förehavanden. Och alla har kapaciteten till att ta eget ansvar. Eller som en insändarskribent, en svensk som fått se sig utpekad i lokaltidningen för att ha rört sig i kusttrakterna, uttryckte det: “Det sista jag vill är att föra med mig smitta till Österbotten. Det jag däremot förväntar mig är att bemötas som en människa med vilja att ta ansvar, tills jag – vilket Gud förbjude – bevisar motsatsen.”