Älgfluga
Kaffestunden vid stugan gjordde ett antal tankeskutt. Universum, känner fisken, planerar flugan. Men av alla flygande, bevingade varelser är älgflugan den värsta. (Det är min mening nu och speciellt när kantarellen är mogen och nämnda flugan färdig.)
Min ungdom är långt borta i tiden. Slutet av 1940 talet och början av 1950 talet ända tills pappa blev mantalskrivare i Helsinge härad var skogarnas, ängarnas, åkrarnas tider. Som scout, som skidåkare som sommarställebarn var naturen alltid nära. Allemansrätten var vid och antalet skogsvandrare spritt över hela landet. I barndomens skogar mötte man någon annan människa väldigt sällan. Ingen trängsel, men det måste man veta, hur naturen behandlas, hur man skall uppföra sig på land, i skogar, på ängar och sjöar.
Säväl hemma som i scouterna lämnade man inte något efter sig. Det man tog med hämtade man tillbaka. Om man byggde en riskoja, den tog man ned när vistelsen var all. Fångade du fisk, åt du den. Jaga lärde jag mig inte, men fiska nog. Nät, långrev, katsha, metspö, men inte kastspö. Sådant var dyrt och min motorik lämpade sig dåligt för det ändamålet. Men hur en älgfluga ser ut, hur den föds, lever och dör visste jag inte om. Ordet älgfluga var obekant. Älg var ett mäktigt djur, men inte såg jag någonsin en älg.
Året 1959-1960 vistades jag mycket i skogar, närmast inom Nylands län. Sandhamn var adressen, cykel och skidor förde mig och plutonen ut till naturen, ut till skogen. I de skogar träffade jag aldrig någon älgfluga heller. Naturen var året om ett ställe där man kunde plocka bär och svamp, kunde vandra med kamrater och vänner utan att bli omgärdad av surrande varelser som inte hade något nyttigt att få av människor.
Hos min bror hade jag möjlighet att vara med om fågel- och älgjakt. Under hela studietiden åkte vi till östgrånsen, jagade, plockade bär och svamp. Jag kommer inte ihåg att vi skulle ha varit tvungna att plocka älgflugor i pluralis. En eller två, inget nummer gjordes om dem. Någon gång i slutet av förra årtusendet hörde jag i rapion att orsaken till att det inte fanns massor av älgflugor i landet var enkel. Älgen nästan försvann. Deras antal hade börjat öka efter att behovet av extra kött ur skogen minskat och kontrollen av jakten effektiverats speciellt i södra delar av landet. I dag vimlar västra delen av landet av hjortar, här i östra delen också älgar. Färre murklor än högar av älgavföring i maj 2020.
För tjugpotre år sedan fick vi tag i ett sommarställe som vi kände till från förut. Barnen och vi var verkligen lyckliga, det här stället blir vårt. Tio lyckliga år, tretton lyckliga år, lyckliga somrar hade. En höstkväll lade vi ut näten. På morgonen gick vi ned till stranden. I sanden fanns spår! Spår efter två älgar. Nå, nu har de kommit, simmat över sjön. Nu har älgen med sina parasiter kommit hit, till våra våtmarker och skogar väster om sjön.
Vi hade försökt vara sympatiska och förstående när vännerna på andra sidan storsjön klagare över älgflugan. Det är ju hemskt, det är så ledsamt att ha dem överallt omkring sig. Nu vet även vi, hur otrevligt det kan vara. Nu traskar vi i skogen tills första svärmen kommer över oss. Då söker vi svampar för det mesta på ställen där det inte finns älgarnas boplatser. De bästa och rikaste kantarellplatserna är tyvär övervakade av svärmar. Av älgflugor.
Utom älgen har även mindre hjortar eller vad de heter sökt sig till våra svamporter. Vi är väl medvetna om att ett par somrar till och vi har blivit vana med den här pesten. Då slutar vår svampkarantän, då plockar vi älgflugorna bort från håret, skägget, blusen, skjortan, stövlar och meddelar i fb eller whatsupp till vännerna hur många vi fann efter svamp- eller bärsamlandet. Så har vännerna bakom storsjön gjort. Så längt tänker vi inte gå som de, att sluta rapportera om mängden älgflugor i klädseln. Åtminstone inte ännu den här sommaren. Murklornas kompisar är dessa flygande ”svin” inte ännu. Det är bra.
Älgflugor är trevliga små krabater som dessutom håller de mest hysteriska typerna borta från svampskogen så det blir mera svamp kvar för mig.
Jag kommer nog ihåg första gången – för kanske fyrtio år sen – jag i skogen blev överfallen av en svärm flygfän som inte brydde sig om att man slog efter dem eller slog på dem, de bara fortsatte kravla omkring på mig. Då, den första gången, blev jag nog lite hysterisk själv och rusade efteråt iväg till biblioteket och läste allt om älgflugan. Och insåg att den ju inte är farlig, högst lite otrevlig.
Men efter hand har jag lärt mig om nu inte uppskatta älgflugan så åtminstone tolerera den. Stackrarna flyger dåligt, kommer ljudligt surrande och klumpigt flygande i rät linje genom skogen på jakt efter en älg eller annat hjortdjur och råkar då kollidera med mig, ett stort varmblodigt däggdjur, så man kan ju förstå att de ofta tror att nu har de hittat en älg och slår sig ner och bryter av och kastar de nu obehövliga vingarna. Sen kryper de lite förvirrat omkring på mig och inser kanske efter hand att det här var kanske ingen älg trots allt. Men då är det så dags, för sent att flyga vidare liksom. Vissa inser sitt misstag innan de hunnit bryta av sig vingarna och flyger vidare men en del blir kvar på mig.
Så när jag kommer hem efter en svampfärd plockar jag bara bort älgflugorna och placerar som en hälsning från skogen en på hustrun som alltid blir lika glad, lyckligtvis har hon humor och är inte hysterisk av sig.
Ok Bert, ta det från den positiva sidan, färre plockare i skgen. Men flugeländena är äckliga. Det kan ha varit i början av 90-talet som jag första gången drabbades efter en runda till mina gamla svampställen i Sjundeå. Jag visste det inte då, men följande dag, efter bastu – litet sommarsval men dock – och hårtvätt körde jag till butiken med min mamma när jag kände något som kröp i nacken på mig. Fram kom en älgfluga. Det var mer tur än skicklighet att jag inte körde av vägen på vår smala och krokiga byväg. Jag hade badat bast, jag hade tvättat håret, men där var den! Efter det knyter jag en scarf riktigt tätt och hårt runt huvudet när jag rör mig skogarna i Sjundeå. Här på Åland har jag än så länge inte drabbats, peppar, peppar, men det närmar sig, påstår folk som håller till mer österut på holmen. Älgar har vi inte så mycket av, men man snubblar över rådjur litet överallt. Det kunde räcka med att rådjuren sprider fästingar, men det är aldrig någon som frågar mig om sånt.