Förskola igen

Landets regering har fattat beslut om förskolan som hör till alla. Finland var ganska nära målet redan på 1980-talet. Åtminstone var vi i Vanda. En förskolekommitté hade tillsatts i början 1970-talet. Året skrevs 1974 då jag blev vald till ordförande för den. Kommitténs arbete ansångs vara fullbordad 1989. Då avslutades nämligen provverksamheten som bedrevs i ett tontal kommuner i landet. Vi i Vanda bestals vårt mål.

Ministeriet/ministerierna koordinerade inte dessa försökskommuners verksamhet. Vi i Vanda saknade ett sådant men fick inte gensvar. Vanda gick sina egna vägar. Ordföranden till den staatliga kommittén upprepade alltid sin ”grundfråga”: social eller skola – vem skall ha ansvaret för förskoleverksamheten? Vi i Vanda var verkligen trötta på sådant tjat. Innehållet av verksamheten, innehållet av fostran var vida viktigare för oss. Likäså var vi mycket intresserade av personalens kompetens och sammansättning inom förskolan, inom hela förskoletiden. Vi fick aldrig något gensvar av våra årliga rapposter om kommitténs verksamhet.

Vi visste genom samarbetet inom vår kommitté att rådgivningen fick mycket värdefull infomation, kunskap och uppgifter om barnen som sedan de levt 5-6 år skulle komma till förskolan, ett eller ett par år senare till skolan. Den informationen var dock bakom tystnadplikten. I Vanda löste vi problemet så att personal från rådgivning, förskola och föräldrar möttes och diskuterade den information som hade samlats om barnen och om deras utveckling.

Ett par år efter ordförandeskapets början mötte min son vissa svårigheter i skolan. Han hade börjat tredje klassen i grundskolan. Vi kom hemma på att han inte ännu kunde läsa. Jaha. Hur kommer det sig? Han reparerar sin cykel tittande i boken om cykel av Det Bästa. Men kan ej läsa? Läraren hade ett mycket allmänt svar – han är dum fast föräldrarna har högskoleutbildning. (Läraren och jag har dock diskuterat saken i allsköns ro. Även han måste medge att pojken inte alls var eller är dum.)

Då sökte vi med allt större iver i kommittén svar från olika håll. Det mest positiva fann vi i ett prov som användes vid våra rådgivningar i Vanda. Provet hette Breuer&Weuffen och kallades för diskrimineringsprov. Hälsovårdaren tog reda på om hörseln och synen fungerar väl, om barnet kan uttala sig tydligt, om hon förstår ett talat vardagsspråk och uttryck. Rådgivningen ville inte försöka med melodiskt kunnande fast melodin är en viktig del av alla språk. Det oaktat fick rådgivningen och barnträdgårdsläraren tillräckligt viktiga kunskaper om hur fostran bäst kunde genomföras. Läraren visste, vilket barn behövde mera sådana lekar som ökar färdigheter som behövs när man går över från ett talat till ett skrivet språk.

Jag som ordförande råkade känna professor Simo Seppo, han råkade känna både professor Breuer och dr Maria Weuffen. Vi fick bland annat veta att ett barn kan lära sig läsa, men inte skriva, skriva flytande men inte läsa. Så planerade och utvecklade vi tillsammans med Joensuun Yliopisto och städerna Kotka, Tampere, Joensuu, Sodankylä ett ”förråd” av lekar, sånger, pyssel som gav barnen de färdigheter skriftspråket förutsätter.

Året 1989 kom närmare. Ännu hann vi genomföra en lätt kontroll under ledning av Joensuun Yliopisto om verksamheten gav verkliga, positiva resultat. Vi i Vanda hade alla barn som fått uppskov med skolstarten i en förskola placerad i en lågstadieskola. En förskola på svenska, fjorton finskspråkiga. En barnträdgårdslärare, en assisstent för skoltiden utan särskilda kompetenskrav. Vi hade vårt gemensamma förråd av lämplig verksamhet. Antalet barn per grupp max femton. Kontrollgruppen kom från Esbo. Där hade läraren högre kompetenskrav och assistenten var utbildad barnskötare. Antalet barn i en grupp var max åtta.

Efter förskoleåret fortsatte två av tre barn i Vanda i normalundervisning i grundskolan. I Esbo var siffrorna ett av tre. Vi tolkade resultatet så att det viktigaste var kanske barnens självförtroende. De var vid åldern sju redan skolelever, de gick i en skola. En annan bidragande orsak var att i Vanda kände lärarna barnen bättre, de hade haft kontakt med föräldrarna till barn med uppskov, naturligtvis också med rådgivningens personal som hade även med dessa barn genomfört Breuer&Weuffen. Barnen kände läraren, de kände barnen. Nyttan av samarbetet gav barnen en lyckad början för skolan.

En chans som Finland försummade en gång. Nu när förskolan början på ”nytt” skall alla myndigheter samarbeta för barnens bästa. Rådgivning – förskola – skola – var inte detta Arvo Ylppös plan och dröm?

This entry was posted in Bloggar, Ilkka. Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.