Saknade proffsplockare

Det blir ont om inhemska blåbär i frysdiskarna i vinter. Industrin på bägge sidor Bottniska viken skriar efter plockare, proffsplockare. Vi vanliga dödliga duger inte. Inte vill vi heller.
Annat var det förr. Inte en thailändare i blåbärs- eller lingonskogen så långt ögat nådde. Bara min mamma, min storasyster och jag.

Det var varmt, oftast, det var flugor, det var högt ris att ta sig fram genom. Och det var sjuk rygg. Rent förb-t sjuk rygg. Men plockas skulle det, det var vårt sommarjobb. Måndag och tisdag i skogen, på onsdag försäljning på torget, torsdag och fredag i skogen, lördag på torget.

Ut i skogen på morgonen, hem till lunch och för att tömma korgarna. Så ut igen, hem till middag och så skulle dagens skörd rensas och korgar med de rensade bären ställas i jordkällaren. Onsdag och lördag var det tidig väckning. Bussen till Helsingfors gick vid 6-tiden på morgonen. Då gick vi ombord med våra bärkorgar och kunde halvsova den 1,5 timme det tog för bussen att köra från Sjundeå till busstationen i Helsingfors. Så ut över gatan till spårvagnen och vidare till Salutorget.

Där stod vi sen tills bären var sålda – det brukade vara bra åtgång för våra bär var torra och fina (blåbär blir lätt klottiga om man är ovarsam) – och så följde det trevliga: shopping.

De pengar vi fick för bären fick var och en behålla – litet orättvist tyckte jag, som var minst och plockade långsamt. Men de fick inte användas på vad som helst. Det skulle köpas skor, eventuellt ny kappa till skolstarten och annat nyttigt. Men tro mig, det kändes bra! Att köpa saker åt sig själv för egna pengar uppvägde surret av ilskna bromsar och värkande rygg i bärskogen.

Pengarna räckte också till bussbiljetten. Vi åkte buss till samskolan i Virkby, 15 km enkel resa, och resan var inte gratis även om biljetthäftena såldes med rätt stor rabatt. Skolmaten kostade också. Och böckerna, men där hade jag turen att kunna ta över storasysters böcker för annars hade pengarna inte räckt till. Inte räckte dom till allt det jag har räknat upp här, inte hela skolåret, men litet kan man få skryta så här i efterhand, när man läser om den skriande bristen på bärplockare och undrar varför folk inte går ut och plockar själva. Många gör det förstås, men ändå alltför få.

Men också den undran får ett svar. Uteblivna sommarjobb, permitteringar och annat som coronan fört med sig har fått ut folk i bärskogarna, åtminstone ut på hjortronmossarna. Ut går dom, men hem kommer dom inte. Dom går vilse. Har inte lärt sig det där med landmärken. Finns det ens landmärken på de stora myrarna?

Var tid har sina seder. Nu ska det vara thailändare som plockar våra bär. Finska skogar är inget för finländare att ströva i. Vi klarar oss bättre i Thailand.