Svenska Utö, Björkman och Finland

Min biologiska mormors mamma som hette Hilda Alina Karppinen (1886-1921) föddes i Kestilä en bit sydost om Uleåborg som dotter till Stina Anttisdotter Karppinen. Någon far finns inte angiven i kyrkböckerna. Prästen i församlingen hette Backman i efternamn och på något sätt hamnade Hilda Alina Karppinen hos människor som troligen var släktingar till denne på Utö i Stockholms skärgård. Detta Utö ska inte förväxlas med finska Utö som är Finland sydligaste ö och utgör en del av Pargas.

Hilda Alina Karppinen gifte sig med Gustaf Otto Backman (1884-1967) och de fick tre barn varav en dotter, min biologiska mormor. Hans föräldrar var Viktor Backman och Selma Eriksson som var bosatta i Söderby.

Utö är en ö i Stockholms skärgård som har starka historiska kopplingar till Finland på grund av sina  järnmalmsgruvor. Under cirka 100 år skeppades en stor del av järnmalmen till järnbruk på andra sidan Östersjön, i Finland.

Ön var befolkad redan på 500-talet och gruvbrytningen kan ha börjat redan på 1100-talet. Sen medeltiden är fyra byar kända på ön (Söderby, Ede, Storbyn, och Trema).

På 1420-talet var Nils Erengislesson, lagman i Södermanland, hövitsman och riksråd, stor markägare på ön och innehade två gårdar, en i byn Ede (senare Edesnäs och en i Söderby). Hans son Erengisle Nilsson d.y gav gårdarna till hustrun Brita Olovsdotter (Tott) i morgongåva vid sin död. Hon donerade stora delar av sina egendomar till Uppsala domkyrka år 1475 men inte Trema by (stavas också Träma) och gården i Ede. 1476 ägde Laurens Axelsson (Tott) två gårdar på ön varav en låg i Ede. Denna gård hade sålts av Tyska orden till Ivar Axelsson (Tott) i samband med att de sålde Årsta gods. Trema by såldes 1496 till Stens Sture d.ä som redan tidigare ägde två gårdar.  Johan Pedersson (Bååt) ägde för sin del 3 gårdar, två i Söderby och en i Ede.

I skriftliga källor omtalas Utö gruvor första gången 1544, då gruvorna sägs ligga i Trema by, Trema var en del i de egendomar som Brita Olovsdotter fick i morgongåva.

I början av 1600-talet blir gruvbrytningen väldokumenterad och 1614 ingick ett sjuttital personer i gruvsamhället. En silvergruva öppnades 1607 i områdets nordligaste del och vad som där bröts under några år var en silverhaltig blyglans. På 1600-talet öppnades också de nya järnmalmsgruvorna Finngruvan och Långgruvan. Enligt en skrift från 1624 fanns nio gruvor, varav de djupaste schakten mätte cirka 16-17 meter.

Utö gruvor tillhörde under större delen av 1600-talet av Claes Bielkenstierna på Årsta slott i Österhaninge. Han hade rätt att fritt förfoga över malmfyndigheterna på sina ägor, men skulle erlägga viss avkastning till Kronan. Han var även ägare av Edesnäs som han 1650 läts förvandla till ett säteri. Bielkenstierna var även innehavare av Pyhäjoki i Finland som ligger vid kusten i Österbotten rakt väster om Kestilä.

Tidvis överläts dock brytningen av järnmalm på licens till ett flertal ofrälse bruksidkare. Malmen fraktades under en tid på 1600-talet till Ornö där en masugn anlades vid Lättinge år 1637. Där tillverkades också kanonkulor, granater, järnugnar och grytor. 1684 drogs gruvorna och Edesnäs in till kronan och arrenderades därefter ut.

Ön drabbades hårt av peståren 1710-1711 då 139 personer på ön dog och flera av gårdarna blev öde och av rysshärjningarna 1719 då all öns bebyggelse brändes. Flera av gårdarna övergavs efter detta. Ryssarna förstörde också gruvorna. Bruten malm tippades i sjön, husgrunder bröts upp och varpsten tippades i gruvhålen som vattenfylldes. Långgruvan övergavs därefter har sen dess legat öde.

Gruvbrytningen kunde dock snart återupptas och blev modernare. År 1739 privatiserades gruvorna. Den första gruvorten under jord togs upp 1766. Cirka 1/3 av alla bruten malm från Utö skeppades under slutet av 1700-talet tid till Finland, det mesta till de bruk som ägdes av den så kallade kopparkungen Bengt Magnus Björkman (1745-1824). De bruk han ägde var Fiskars, Antskog, Koskis, Kimo och Orisberg som samtliga hade masugnar vilka han övertagit genom firman Hasselgren & Björkman som ombud för det stora Hasselgreenska handelshuset i Amsterdam som grundades av några bröder från Uddevalla på Sveriges västkust. Fram till slutet av 1780-talet försörjdes de finska bruken främst med järnmalm från Herräng i Uppland men från 1790-talet levererades malmen i huvudsak från Utö. 1815 överlät Bengt Magnus Björkman de finska bruken på äldste sonen Bengt Ludvig Björkman som en följd av Finland blivit ryskt år 1809. 1818 sålde Bengt Ludvig Björkman dock Orisberg, Oravais och Kimo bruk samt Keppo sågverk till brodern, Lars Magnus Björkman (1793-1869). Den sistnämnde adlades år 1834 med namnet Björkenheim och fick 1864 bergsråds titel.

Driften av gruvorna på Utö fördelades en mängd olika arrendatorer och var inte särskilt effektiv och det var ständiga konflikter mellan de arrendatorer som drev gruvorna och bruksägarna som köpte malmen.

1804 övertogs därför ägandet och driften av Utö Gruvbolag som bildades av ett konsortium av 19 järnbruk som köpte hela Utö med gårdar och allt. Totalt fanns 25 lotter i bolaget varav Björkman ägde 2 och andra finska bruksägare 1. Vid mitten av 1800-talet hade de finska bruksägarna ökat sitt ägande till 6,5 andelar. 1822 övertogs Fiskars brukskomplex av John Jakob Julin. På 1840-talet bröts cirka 16 000 ton malm per år.

Gruvbrytningen på Utö lades ned 1879. De flesta gruvarbetarna lämnade ön. Utö gruvbolags egendomar såldes till en värmländsk brukspatron, Magnus Andersson, som lät kalhugga ön för att sälja virke och allt annat värdefullt på ön. Därefter köptes egendomen 1888 av E. W. Lewin som planerade att göra Utö till en modern badort. Flera kända personer kom under slutet av 1800- och början av 1900-talet att vistas som sommargäster på ön. 1942 såldes dock större delen av Utö till staten som skjutfält medan den norra delen såldes till Ställbergs Gruv AB som hade planer att återuppta gruvbrytning av bland annat bly och zink. Bolaget genomförde omfattande provborrningar och planerade även under 1950-talet anläggandet av en stor hamn. Av planerna blev dock intet och 1973 sålde bolaget området till Skärgårdsstiftelsen.

I samband med att de södra delarna av Utö blev skjutfält avhystes bebyggelsen på södra delen av ön, varvid Söderby, där min släktingar bodde, och Storbyn tömdes på folk. Om jag har nån släkt kvar på Utö vet jag inte då min mamma var fosterbarn under hela sin uppväxt och vi aldrig haft någon egentlig kontakt med några från min biologiska mormors släkt förutom henne själv och mammas halvsyskon.

Andra källor: Klas Nyberg (red), Kopparkungen, Handelshuset Björkman i Stockholm 1782-1824, Stockholmia förlag 2006