Riktigt misslyckat

Inspirerad av först Trygves FB-inlägg om rivningshuset i Kervo som förvandlats till konstgalleri och sen HBLs helsida om detsamma beslöt vi att företa en exkursion dit och på samma gång kolla in Tove Jansson-utställningen i Tusby.

Ren Trygve påpekade i sitt inlägg att man får köa för att komma in så vi tänkte att vi startar tidigt för att slippa köa. Så vi startar klockan tio och efter att ha missat avfarten från Lahtisleden till Kervo och måst köra tillbaka från nästa avfart var vi framme vid Moukaritie (släggvägen) klockan elva – och det första vi ser är en jättelång kö, från rivningshuset ända ner till vägen och en bit längs vägen:

Parlamenterande. Vi har lockat med oss Lala och Liisa och både hustrun, Lala och jag är redo att spola rivningshuset och direkt fortsätta till Tove-utställningen men Liisa insisterar på att köa. Så köa blir det.

Två timmar står vi i kön som rör sig i snigelfart uppåt mot rivningshuset. Folk släpps tydligen in endast i samma takt som folk kommer ut, för att begränsa antalet besökare som samtidigt vistas i huset – coronan igen. Lyckligtvis har jag paraplyer i bilen för det kommer naturligtvis ett par tre regnskurar under den tiden.

Efter två timmar är vi då äntligen uppe vid ingången och biljettkassan och får gå in. Först upp till femte våningen, trappledes, och sen ner en våning i taget, likaledes trappledes. Det är nittiofyra konstnärer som deltar, var och en har fått göra en av de tömda bostäderna till sitt personliga konstverk. Det är mycket graffiti- och till en del anime-influerat och vissa bostäder har gjorts till riktiga äventyrsgrottor.  Men mycket verkar lite pubertalt. Min favorit; en vårtbitare i bilstorlek.

På en knapp timme har vi tröskat oss igenom husets fem våningar och dessutom rundat huset på vars baksida en konstnär håller på att med nåt slags stenskärarverktyg skulptera fram ett kvinnohuvud ur en stor stenbumling.

Under färden till konsthemmet Erkkola i Tusby diskuterar vi våra intryck; inget vidare som konst men intressant som projekt.

Tove-utställningen blir en besvikelse åtminstone såtillvida att den är så purfinsk – inte ett ord på svenska och ingen i personalen förstår svenska. Inget kafé. Och parkeringsplatsen en halv kilometer ifrån.

This entry was posted in Bert, Bloggar. Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.