Ifrågasättande av den svenska monarkin

Jag deltog av rent intresse i den svenska Republikanska föreningens webbseminarium om den fortsatta finansiering av svenska kungahuset. Jag har redan länge tänkt läsa den bok som kom ut för några år sedan under titeln “Den kungliga kleptokratin”, en lång exposé kring hovets penninganvändning.

Författaren till boken, Thomas Lyrevik, presenterade nu i veckan sin förkortade version, en pocketupplaga på bara hundra sidor som finns som ljudbok också. Han skrädde inte orden. “Hur kan man vara så genomkorrupt?”, utbrast han och förklarade att det tog honom flera år att utkristallisera systemet. Han var uppbragd i flera år, över det som var uppenbar korruption, otänkbart i alla andra sammanhang då man använder offentliga medel. Ytterligare var det förstås frågan om att det inte var någon mindre än den svenska statschefen som gjorde så och utan att någon klagar högt. Vissa har försökt sig på en kritisk analys av kungahuset, med varierande resultat. Däremot så har ingen av de tidigare avslöjarböckerna åstadkommit någon offentlig redovisning av vad hovet kostar, på vilka grunder det fungerar (politisk ansvarighet för en institution som ska vara opolitisk?), ingen har åberopat kontinuerlig insyn av riksdagen (vad gäller t.ex. den utrikespolitiska funktionen statschefen och hans företrädare, typ kronprinsessan har) utan ibland endast krävt en avbön kring hovets medlemmars etik och moral (i frågan om nazistbindningarna en generation tillbaka på båda sidor av familjen för kungaparet och så historierna kring kungens utsvävningar).

Lyrevik förklarar att kungahuset enligt hans bedömning använder sig av rent totalitära metoder, som inte hör hemma i ett samhälle där myndigheter styrs av lagar och bestämmelser. Däremot förefaller hovet leva i en slags laglöshet som möjliggör en så beräknande maktutövning som endast tjänar ett syfte: egen berikning. Lyreviks gedigna översikt av hovets finanser åskådliggör hur kungahuset gör sig betjänt av sina direktkontakter med riksdag och regering till att skapa en dynamik där man förväxlar en familjs egenintressen med syftet med ämbetet kring kungen, representation, historisk kontinuitet och kulturarv. Intressant nog påpekar Lyrevik att det inte finns någon resonans för den här sortens metoder, helt enkelt ett exempel på en statsvetenskap som man inte tror finns i Sverige.  Han förklarar att han inte fick fram uppgifter kring vilka regler som gäller kring hovstaten som budget, innan det slog honom att hovet i sig inte finns reglerat i rättsordningen överhuvudtaget. Hur kan statschefens verksamhet vara laglös när alla annan verksamhet ska lyda under lag? Den här motsättningen finns inte beskriven i ett enda verk kring den svenska regeringsformen, dvs. hovet existerar som i ett vakuum och framför allt utanför lagar och regler, ren laglöshet, där det också i regeringsformen bara finns ett svart hål! Hur kan man bara godta att statschefens förvaltning är laglös?, undrar han. Om regeringens förvaltning utsträcktes till hovet skulle inte det gå att fortsätta i samma måtta, utan tvärtom skulle alla uppdrag då falla inför de ramar som finns för representation etc. Istället för galaklänningarna kanske Victoria hade rätt till skatteavdrag för en ny jackdräkt om året och bjudningarna kunde bara försiggå enligt reglerna för representation och utgifter.

Genom att utspela ceremonier och ritualer, via olika slags nätverk som kungahuset kontrollerar via olika instanser, så upprätthåller man en auktoritet som också kontrollerar den offentliga debatten. Det främsta målet är att äska på mer medel ur statsbudgeten för det växande kungahuset (där alla ska ha titlar fast de uttryckligen är fråntagna någon som helst funktion) och att aldrig spara in på något utan istället föra ut pengarna för att placeras i de kungliga stiftelserna. Lyrevik tror att det är frågan om dubbelsiffriga miljardbelopp i kronor, dvs. över miljard i euro, som familjen Bernadotte fört över till sina familjestiftelser, helt i enlighet med hur kungahusen i övriga Europa förskansat sig ekonomiskt inflytande. Dessutom så medger hovets självklara förbindelser med andra mäktiga familjer, som mediemagnaterna Bonniers, att inte det blir någon storskalig tidningsdebatt om familjestiftelserna i varje fall.

Lyrevik förklarar att hovet är ofantligt mycket mäktigare än vad gemene svensk kan föreställa sig. Därvidlag är inte folket av någon intresse, utan hovets engagemang är ett rent spel för gallerierna och hela avsikten är att hålla sig väl med eliten. Det paradoxala är att det är det demokratiska systemet som blivit hovets bästa vän, då man inte riskerar avsättas genom att göra sig impopulära ifall man hade en politisk roll. Men i och med att de är fråntagna den politiska rollen är de alltmer förskansade i makten utan insyn eller politisk ansvarighet. Som författaren påpekar, man måste tala om laglösheten och dess korrupta konsekvenser, eftersom korruption leder till system med fattigdom och dålig hälsa som följd (det vet man i internationell jämförelse). Men det paradoxala är att det inte ingår i svenskarnas självbild att medge att detta är läget. Det finns så gott som ingen akademisk forskning om den moderna monarkin och dess effekter, fast de ekonomiska intressena är påfallande; det är en avancerad vänskapskorruption, på en moraliskt oerhört låg nivå, enligt Lyrevik.

Hur kommer det sig att systemet lever kvar då det borde ha försvunnit för länge sedan? Det undrar också Republikanska föreningen, som har mycket tankeväckande material kring ämnet. Bland annat uttrycker de det så här:

“Den svenska monarkin hör hemma på museum. Där kan dess historia användas för att beskriva Sveriges demokratiska utveckling, från Gustav Vasas avskaffande av statschefsval hela vägen till det oundvikliga införandet av republik som många nu levande svenskar kommer att få uppleva. Allt fler inser det orimliga i att en utvald men inte vald familj abonnerar på statschefsposten och lever på mångmiljonbidrag från staten, trots sin egna förmögenhet. Republikaner är, precis som många andra, intresserade av historia och vår gemensamma kultur. Den dagen Sverige blir en republik bör arbetet med att grundlägga ett monarkins museum påbörjas.”

This entry was posted in Anna-Karin, Bloggar. Bookmark the permalink.

3 Responses to Ifrågasättande av den svenska monarkin

  1. Christian Blom says:

    Intressant inlägg om det svenska kungahuset. Hbl hade också en lång insändare om temat för några dagar sen där Finland höjdes i skyarna som demokratiskt land. Den insändaren innehöll många fel: Bland annat så fick kvinnorna rösträtt i Finland under den sk. ryska tiden, dvs drygt 10 år innan Finland blev självständigt och dessutom inte bara det utan dessutom närapå blev ett kungarike.

    Finland hörde ju de facto till två olika kungariken innan självständigheten.
    Den ekonomiska biten i blogginlägget, om hur mycket pengar kungahuset disponerar över, var intressant. Men på en punkt tycker jag att den här sortens diskussion inte tar upp de viktigaste frågorna. Kungahuset är trots allt en del av Sveriges politiska system och historia. Och har en mycket större betydelse i offentligheten än vad som här förs fram. Att man inte forskat kring kungahuset eller vågat angripa det så mycket i den offentliga debatten beror ju nog inte på att kungen och drottningen hade förhindrat det utan mycket mer på att hela den politiska kulturen är uppbyggd så att man inte gör det så myclet. Kungen är litet som Kekkonen var hos oss i tiden. Inte är ju Erdogan eller Putin m.fl. heller kungar utan presidenter i ett ganska totalitärt system.

    Det svenska politiska systemet är på många sätt intressant och “dubbelt”, med regering och riksdag å ena sidan och sen kungen och kungahuset å andra, Bägge inverkar på varann och har nytta av varann. För att inte tala om Svenska Akademin som är något mitt emellan kungahuset och det civila, “republikanska” Sverige. Meetoo-krisen i Akademin avslöjade ju på många sätt hur urgamla och nyare organisationer är inflätade i varandra på ett politiskt och kulturellt intressant vis.

    På 70-talet älskade jag att forska i storkapitalets maktstruktur i Finland, de olika storbolagens ägostruktur mm.

    Man borde forska i Sveriges politiska och ekonomiska makt- och ägostrukturer nu på samma vis som vi gjorde i tiden, eller Thomas Picketty gör idag.

    Månne inte det är så att kungahuset är en del av borgarskapets makt i Sverige, eller ännu mer: En del av den gamla adelns makt innan borgarskapet tog över all makt.
    Antagligen är det så att den borgerliga revolutionen aldrig slutförts i Sverige efter ståndsamhällstiden. Adeln finns kvar och utövar makt ännu. Jag har läst politiska analyser över utvecklingen i Ungern t.ex. där samma fenomen i tiden skedde. Detta enligt nobeisten Imre Kertez. Småadelns makt fanns kvar länge och borgerskapet lyckades aldrig instifta den totala makt som kapitalismen egentligen kräver. Så det som borde ske nu i Sverige vore ju då främst att borgerskapet nu äntligen skulle ta över makten av adeln, så att vänsterpartiet och arbetarklassen sedan äntligen skulle kunna ta makten av borgerskapet. Meetoo-händelserna i Svenska Akademin var kanske det första steget i detta maktövertagande från borgerskapets sida mot adeln, eller ……Allt sker bara så sofistikerat i Sverige.Så det vi väntar på är borgerskapets revolution i Sverige. Inte arbetarklassens ännu.

  2. A-k says:

    Jo, tack för kommentar. Visst och sant. Vad gäller adelns inflytande och andra bindningar till kungahuset så är det just dessa strukturer som boken jag hänvisar till benar i. Exakt, alla de här strukturerna är mycket långt ifrån den egalitära offentlighetsbild vi har av Sverige. Och ärvda privilegier är inte något som man inte kan förutsätta att det finns allmän acceptans för.

  3. Christian Blom says:

    Den här diskussionen är relevant och viktig, men det handlar som sagt om att kunna göra en ordentlig analys av den moderna kapitalismen idag, och speciellt då i de länder som har kvar monarki ännu. Monarki handlar förvisso om ärvda privilegier men det gör ju hela kapitalismen också – kapitalet ärvs ju för det mesta. Här hänvisar jag igen till Pickettys strålande nya böcker på området.Och dessutom finns det i dagens samhällen många andra mekanismer också som fördelar tillångarna och makten mycket ojämnt – alla sorters “bästa broder”-system. Och den polirtiska makten fördelar resurserna också för det mesta på ett ojämlikt vis. Privatiseringarna överför gemensamma offentliga medel till den privata sfären och därifrån vidare till utländska investerare.
    Man kunde kanske jämföra manarkerna och deras egendom och sätt att tillskansa sig offentliga medel med oligarkerna i Ryssland och det forna Öst-Europa. Oligarkerna är verkliga adelspersoner och monarker. Fast måhända utan den glansbildsaktiga glamour som medierna ofta ger monarkerna.
    Kulturellt för monarkierna nog också med sig en del positivt. Jag tänker då på kulturproduktionen i samhället i stort. Hoven är alltid de största beställarna av design och konst. Jag har under flera decennier följt med och njutit av den nya konsten som presenteras vid Nobelfestligheterna i Stockholm som ju i princip är en kunglig fest.
    Men det är klart: Hovet i Sverige beställer inte mera teater eller klassisk musik som förut.men i de gamla monarikerna i Europa finns mycket intressanta historiska skikt inom t.e.x. teaterhistorien och musikhistorien, som fortfarande påverkar utformningen av kulturindustrin och den “fina konsten”. I Sverige var teatrarna först hovteatrar och vid sekelskiftet förvandlades samtliga teatrar i Sverige till privata teatrar som ägdes av kulturkapitalister och aktiebolag. Sedermera kommunaliserades de eller förstatligades de till t.ex. Kungliga Dramatiska teatern (hos oss Nationalteatern) och till stads- och länsteatrar som alla verkade på nonprtofitbas, utom de privatteatrar som fortfarande existerar i Sverige och mår bra (motsvarar Westendteatrar i England, Broadway i USA osv.).
    Finland som aldrig hade ett riktigt eget hov (ryska hovet var till låns) hann inte få en egen hovteatertradition. det innebar att havteararna inte beövde privatiseras hos oss utan teatrana i Finland föddes direkt som kommunala teatrar eller i de äldsta fallen som aktiebolag (Björneborg, Svenska Teatern. ÅST) som snabbt förvandlades till nonprofitsammanslutningar.

    Men nog har vi ju ett slags hov i Finland också: Slottsbalen 6.12. med alla utmärkelseordnar och hela serveringen och utformningen. Fortfarande följer vi här ganska exakt det gamla ryska hovets etikett till synes, fast mer demokratiskt vad beträffar vem som får komma till balen.
    Den stora frågan är alltså varför den borgerliga revolutionen som skedde i Euopa under 1800-talet i många fall lämnade kvar monarkierna. Det betyder att Karl Marx gamla schematiska historiebeskrivning: Slavsamhälle, ståndssamhälle (adeln vid makten), kapitalism (borgarna vid makten), socialism inte förverkligades så enkelriktat. De historiska skikten och epokerna förblev i viss mån alltid kvar och blandades upp med nya historiska skikt. I dag har vi ju i allt högre grad kvar ett slavsamhälle ännu, liksom ståndssamhälle, för att inte tala om det kapitalistiska samhället. Jag förhåller mig till den svenska monarkin som en sociolog eller kulturarkeolog och njuter av att se på nobelfesterna i Tv eller på the Crown som berättar om england i tv. Dagens invecklade klassamhälle öppnas upp fint via dessa tv-dokument och skildringar.
    Skulle monarkin idag avskaffas i Sverige skulle svenskarna antagligen välja Anders Tegnell till landets första president. Eller Jimmie Åkesson. Eller varför inte prinsessan Victoria, ifall hon ställde upp.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.