Regeringsprogram

Ordet regeringsprogram blev mig bekant under slutet av min långa studietid, på 1960-talet. Sedan den tiden har varje regering med mindre eller starkare pondus meddelat att samverkan mellan olika byråkratiska delar av förvaltningen i landet är ett viktigt mål inom regeringsprogrammet. Jo. Mål som ingen regering vad jag vet tillsvidare har tagit på allvar.

Själv var jag med om ett tafatt och fåfängt försök under Vanhanen I. Min son Ville och jag hade i augusti 1996 börjat verkställa ett helt nytt sätt att motverka utslagning. Vi samlade först sjutton sexåringar sedan med tiden 25-30, pojkar. Vi lovade dem en tolvårsresa med ishockey helt gratis. Vi skulle svara äver för skjuts och utrustning. (I detta nu lär det finnas över 60 sådana grupper i landet med olika lagidrottsgrenar.) Vi blev helt oväntat kontaktade av tre överinspektörer från kulturministeriets idrottsavdelning. De lovade oss ca trettiotiotusen euro per år för mödan att få ministerier, län och kommunala förvaltningsverk att samarbeta. Jo, tack, det skall vi göra.

Vi var optimister. Ville som redan då hade lärt känna en hel del både ministrar, deras medarbetare och riksdagledamöter talade med dem om saken. Jag igen skrev promemorialiknande sammandrag om samarbetsbehovet inom och kring vår verksamhet. Skola, socialverk, idrott, arbetsförmedlig, trafik alla dessa skulle tillsammans få våra utslagninshotade pojkar och deras familjer att må bättre. Vi besökte skolor, socialarbetare, vi var medlemmar i idrottsorganisationer.

Måhända var mina ord inte tillräckligt positiva, måhända skrev eller talade jag ilsket när någon person inte ville förstå att varje pojke i vår grupp var en människa med alla mänskliga rättigheter. Vi hade ett par ester, ett par ryssar, tre kongoleser, en kenyan, två kineser, förutom inhemska individer, en finlandssvensk. Inom idrotten som, vad jag vet, skall förena folk, var det värst. Rasistiskt tänkande och agerande lagledare, tränare, domare, frivilliga medhjälpare visade sig att ha en betydande majoritet inom ishockeyförbundets aktiva. Själva förbundet hjälpte oss hela vägen ut, berömligt. Inom kommunens skolor träffade vi på misstänksamhet mot vår verksamhet. Några skolor ville inte se oss, ville absolut inte att vi blandar oss i pojkarnas skolgång. Barnträdgårdarna var ett lysande exempel på samarbetsvilja och -förmåga. Fortfarande har jag bud från personalen som jobbade i östra Vanda i slutet av 1990-talet, hur är det med Naska, Jani, Mika, Yassin mm.

Vi fick träffa många ministrar, Stefan Wallin kom till och med till Håkansböle och Hfors för att träffa både fostrare och pojkar. Ingenting hände. Jag skrev en ganska bitter och hoppundvikande rapport till ministeriet. Inget svar, inget tack, inga resultat. Pengar behövdes, vi slet absolut för varje euro.

Så ett nytt försök nu: Bästa regering. Skulle ni kunna komma överens om att tillsätta en kommitte för ärendet. En kommitte som skulle tillsättas mitt i den här regeringsperioden och ha en verksamhetsperiod på 25 år. Vart tredje år skulle en tredjedel av medlemmarna bytas ut så att var och en ny medlem skulle medföra något helt nytt. Innan ett nytt regeringsprogram godkänns bör kommitten tillsammans med regeringen i vardande tillsätta en arbetsgrupp som går igenom det som har gjorts och uppnåtts. Därefter fortsätter både regeringen och kommitten sitt arbete, koordinerat.

Någon gång i början av 2100-talet firas en stor fest med namnet Tillsammans kunde vi.