Vad händer nu?
Man har misstänkt det länge. Mer än misstänkt. Man har sett och hört att den mannen inte fungerar helt på samma sätt som alla andra. Vi vanliga dödliga tycker att de lögner vi serverar behöver vara trovärdiga. Ska åtminstone inte kunna avslöjas direkt när de framförs. Att bli avslöjad som lögnare är skämmigt.
Inte har vi tidigare sett och hört en högt uppsatt person, en mycket högt uppsatt, bara skaka av sig när någon påstår att det han säger inte stämmer och sen säga att ifrågasättaren kommer med ”fake news”.
När så presidenten för några nätter sen – natt vår tid – stod i Vita Huset och anklagade allt och alla för korruption, valfusk och för att stjäla valet från honom – han skulle redan ha vunnit om man räknat bara de lagliga rösterna – så satt maken och väntade på att män i vita rockar skulle dyka upp och sätta tvångströja på presidenten. Det var väl att hoppas (?) på för mycket.
Så beslöt nyhetskanalerna i går att Biden har vunnit. Hans försprång var ointagligt och firandet inleddes. Presidenten spelade golf och trodde inte på resultatet. Donald Trump är inte den som erkänner sig besegrad. Och så i natt – återigen vår tid – har han kommit med en lång tweet, skriven med versaler. Det är vad nyheterna har rapporterat. Inte vad den långa tweeten innehåller men att den är skriven med versaler.
Har andra journalister samma erfarenhet som jag? Att folk som mår dåligt mentalt, som tycker att världen inte förstår eller vill förstå dem, de skriver insändare med versaler. Det var så uppenbart på den tiden vi inte hade e-post och andra finesser. Insändare skrevs för hand på papper, som postades till redaktionen. Och där satt vi och skrev in dem, så vi kom på sätt och vis rätt nära de flitiga versalskribenterna. Sen dess reagerar jag ALLTID (!) när jag ser någon skriva med versaler.
Men man kan ta miste. Enligt Fox News kan Trump vara redo att erkänna sig besegrad – om han inte lyckas med sina juridiska processer.
Men i alla fall. När nyhetsreportrarna betonar att tweeten är skriven med versaler så tror jag att de vill signalera någonting.
När firandet startade i går kväll mejlade vi till vår kompis i Nashville och berättade att vi hade korkat upp en cava.
”…dessvarre betyder det inte att allt ar fred och frojd i det har landet – men det gar at ratt hall nu!” löd svaret.
Kan någon förklara hur det kommer sig att ett land, där man gör allt för att försvåra för folk att rösta, betraktas som det främsta bland demokratier och en ledare för den fria världen?
USA är ju inte ett särskilt demokratiskt land. När det sägs så, liksom när det talas om den fria världen, är vinklingen rätt tydlig. Detta är den angloamerikanska propagandan, som ganska många miljoner invånare i USA inte har haft något stöd för. USA är en plutokrati, där makten alltid har varit hos de stora ägarna – förr slavägare, nu kapitalägare – och resten har fått klara sej på egen hand.
Även de stora partierna är mera maskiner för ordnande av makten än folkrepresentationer. Valsystemet skapades i en tid när endast egendom räknades som människovärde, sen har det sakta lappats så att så småningom tom kvinnor fått rösta (1920).
När staten grundades var den ju på sitt sätt enastående; klotets största demokrati – om än hur inskränkt – sedan atenarna. Republiker fanns ju då inte heller särskilt många, och den frnaska var då snart förbi.
Det att USA räddade Europa från nassarna gäller bara till hälften – Stalin hade en hel del med det att göra, vilket ju inte är så pop att hänvisa till numera.
USA må inte vara lika demokratiskt som anske Finland, men Biden lyckades ju klå Trump i presidentvalet med helt demokratiska metoder (fast valets slut har vi inte sett ännu, Trump hittar säkert på ännu många saker).
Det viktiga är i alla fall att folket kunde välja fritt en demokratisk president. Något som inte är möjligt i Turkiet eller i Ryssland, för att nu nämna några exempel. Så demokratin är inte helt förlorad i USA. grundlagarna borde ju ännu ändras såklart och allt går sakta framåt.
I Europa är EU inte ännu inte en federal stat utan de nationella staterna har trots allt ännu lika mycket att säga till om som EU:s ledande organ, i det stora hela i varje fall. Om 50 år ser det kanske värre ut i Europa, liksom i USA idag. Så vi skall kämpa för den finska nationens självständighet och nationella suveränitet. Men jag vet att vi är ute på gungfly i den frågan.
Det som Anders säger om Rysslands roll i kriget är rena nonsens. Ryssland kämpade mot Nazi-Tyskland, det vet vi ju alla, men då kriget var slut avslöjades det att Ryssland inte allas varit ute i goda avsikter. Titta hur det gick i de baltiska staterna och i alla andra ”Sovjetstater”. Just nu har på Teema visats en skrämmande tv-serie om Rysslands fångläger. Ryssland var nog inte på något vis ”bättre” än Nazi-Tyskland. Lika många människor tog man livet av där. Om Tyskland vbar ute för att erövra Ryssland under kriget så var Ryssland ute för att erövra Tyskland och största delen av Europa.
Att jag och alla mina kommunistvänner ännu under 1970-talet blint trodde och lyssnade på Sovjetunionen är något jag kommer att skämmas över under resten av mitt liv. Våra strävanden här hemma i Finland var helt ok under 70-talet men att vi använde oss av Sovjetunionens socialism som ”draghjälp” för vår egen politik här hos oss var ofattbart. Vi grundlurades hela bunten.
En liten kommentar till det där med Ryssland: det var just det jag menade med Sascha Vissarionovitch – motivet var det det var, men resultatet var bland annat det att nassarna klobbades, för vilket vi ju trots allt vad Stalin strävade till bör vara rätt tacksamma. Samtidigt bör man ju vara rätt bekymrad för hur dagens nassar får härja fritt.
Vad och varför vi sedan gjorde något på 70-talet är en annan femma. Historiens ironi i viss grad kan jag inte låta bli – De vita lyckades inte med det fast dom gärna ville, men Stalin lät skjuta min morfar och internera min mormor och moster, men Kuusinen hann skicka iväg min mamma – som Kominternagent… annars funnes jag knappast till och annars kunde jag knappast ha varit med och jobbat med tidningen Enhets stödförening…. Att i dag slita sig i håret och dra på sig tagelskjortan för det som skedde i går är inte alltid nyttigt.
Det är nog nyttigt att idag vara självkritisk för det vi gjorde på 1970-talet. Vi måste lära oss något av det. Så att vi inte alltid går i fällan och hamnar med i nya sekter hela tiden.Det finns gott om sekter i dagens värld. Speciellt på Facebook.
Det finns ingen vi kan gå ut och be om förlåtelse av för vad vi gjorde på 1970-talet men vi kan reflektera själv alltså.
Mycket av det som sker i politiken idag händer i form av sektbildning igen. T.ex. Trumps makt i USA. Sannfinländarnas makt hos oss bygger rätt långt också på sektbildning.
De kyrkliga samfunden idkar sekteristisk makt på det mest oika områdena både i vårt land och i andra länder. Och speciellt de frikyrkliga grupperna.
T.ex. vi elöverkänsliga i Finland har en nationell förening, som i början av 2000-talet kapades av en religiös gruppering, som efter det mer eller mindre hela tiden hållit sig kvar vid makten(trots att ingen av de reliösa varit elöverkänslig). Det har gjort att föreningen aldrig kunnat utvecklas ordentligt och föra ut sitt viktiga budskap till allmänheten. Makten i föreningen hålls ihop fortfarande av personer som ingår i denna religiösa sekt. Orsaken till det här ligger kanske i den desperation som de flesta elöverkänsliga hamnat i då samhället inte godtar deras symtom och sjukdom: Då läkarna inte kan ”frälsa” dem så tror de att en religion kan göra det.
Tack vare mina erfarenheter i den kommunistiska rörelsen i Finland (som var rent sekteristiska med straff-, belönings-m.fl. system) fick jag upp ögonen för vad som skedde i vår patientförening. Jag har inte kunnat förändra situationen i föreningen men jag har lärt mig mycket om människornas beteende och frustration och om hemska metoder att manipulera varann med.
Många helt vanliga företag och speceillt storbolag är rena sekterna de också och de binder upp sina anställda till bolaget med sekteristiska metoder.