Sapmi – sorbi, minoritetspråk och -folk

Minnen är viktiga, även roliga, intressanta och dyker upp vid behov eller tillfälle. Höll på att tredje gången läsa senaste numret av Ny Tid, om Sapmi. Vår sak här i Norden är naturligtvis de samiska folkens, med alla de frågor som ordet rättighet väcker. Hur som helst, en kort notis om vad som dök upp när jag läste i numret.

Ett par år efter att jag hade blivit kallad till skolnämnden i Vanda fick vi, min fru och jag, ett speciellt problem. Sonen hade utan problem klarat sig till andra klassen. Under mars månad måste han flytta från skolan han hade börjat i. Våren, pollen, heltäckande mattor i en nybyggd skola. Nu till en en annan, en gammal folkskola i sten. Orsaken var astma. De första dagarna i den nya skolan var mardrömslika. Den alltid glade och leende pojken kom varje dag från skolan nästan dyster. Han började få hemläxor med tråkiga uppgifter. Läraren var om inte lika gammal som skolan åtminstone lika metodgammal som huset. På tredje klassen trodde vi, en räddning. Han klarade sig till musikklassen. En ny lärare. Men. I november märkte vi att han inte hade lärt sig att läsa. Vi frågade släkt, lärare, undervisningschef, psykologer. Den enda som kunde trösta var Muori, min mamma. Hon berättade att en bror, en syster till mig – sammanlagt var vi nio – hade liknande problem i skolan. Dessutom, berättade hon att två av mina farbröder hade varit alldeles hopplösa i skolan. De hade dock klarat sig helt ok. Den trösten var ganska klen.

Vi fortsatte med att trakassera olika lärare, organisationer och forskare. Alla bara skakade på huvudet och försökte trösta oss. En höst två år senare träffade jag på ett möte om kommunalvalet (SKDL) en nybliven professor vid universitetet i Joensuu. Jag själv skulle genast efter mötet åka i en fin volvofarmare (lånad) till Kesälahti samma kväll. Professorn blev pga mötet vi höll försenad från tåget. Får han åka med mig? Jo. Vi skulle kunna åka med volvon först till Joensuu, sedan skulle jag ensam fortsätta till Kesälahti.

Det fanns i tiden bensinstationer som hette Esso. Någonstans mellan Heinola och St Mickels låg den. Där skulle jag tanka. Alldeles innan vi kom fram hade han fått höra om våra läskunninghetsproblem hemmavid som just inte hade blivit lättare med åren. Blinken till vänster, sväng in till pumpen, så sade han: ”Jag känner förresten en professor i Greifswald som håller på med sådant. Han meddelade ytterligare att de har samarbete universiteten emellan. Han blev i Joensuu, jag åkte till Kesälahti.

Några år senare var jag tredje gången i Greifswald på ett seminarium som behandlade samverkan mellan rådgivningsliknande verksamhet, barnträdgård och skola. Målet var att utveckla samarbetet – obefintligt tillsvidare i Finland. Vi var några finländare från Kotka, Joensuu, Tammerfors och Vanda. Vid en paus kom en lokal studerande till mig och frågade om jag vet någonting om de finska minoritetsfolken. Hon var medborgare i DDR och sade sig veta att i norra Finland bor ursprungsfolk. Vi kom överens om att träffas senare, efter föreläsningarna.

Vid Ernst-Thälmannstrasse samlades vi, hon och ett par andra studenter som var intresserade av kontakt till det finska minoritetsfolket eller -folken. Jag hörde att de själva var hemma ifrån ett område som hette Lausitz eller åt det hållet. (Mina anteckningar är mycket få, läs- och skrivproblem var det viktigaste. Så är det även idag. Ingenting har gjorts med den saken ännu heller. Rådgivning är vad den är, håller sig till sitt, förskoleuppfostran håller sig till sitt. Skolan håller sig till sitt. Nå, jag berättade att jag tidigare några år var studentpräst vid Uleåborg universitet. Där höll studentkåren olika aktiviteter med romer och med samer. En vän fick jag, han var den första i sin familj, i hela släkten, som hade skrivit studenten. Våren 1968 höll vi på mer romer. Vid ett tillfälle berättade han om sina skolår, gymnasieår och studieår. Han sade att en av de få vänner han fått var jag och han tyckte att det var fint med en präst som inte alls var misstänksam fast han var same. Ojdå, det visste jag inte, sade jag. Ingen skillnad, vi är vänner fast jag inte har sett honom sedan åren där.

I Greifswald fick jag använda universitetets telefon. Jag ringde till Uleåborg. Sist och slutligen fick jag veta hans dåvarande kontaktuppgifter och gav dem till de sorbiska/wendiska studenterna. De meddelade senare under veckan att de hade fått tag i honom. Vad det blev av detta vet jag inte. Under en kväll i en studentbostad lärde jag mig att varken socialism eller kapitalism var speciellt intresserade av sina minoriteter.

Det är sorgligt att så lite har hänt i saken i vår värld. Från och med numret om sapmi strävar jag till att kunna vara med om kampen för fulla rättigheter även för dessa minoriteter.