Tjuven som tackade med blomma?

Något litet har det hänt i världen sen vi 70+are var unga. Jag brukar läsa spalten i Helsingin Sanomat om sådant som hände för 50 år sen, för att liva upp minnet och kanske ännu mer för att förvånas.

Nu läste jag att de kvinnliga journalisterna i Hollywood hade gett citronpriset till Jane Fonda för att hon hade dragit stadens rykte i smutsen. Fonda hade gripits av polisen när hon demonstrerade – för indianers (det står så) och andra minoriteters rättigheter.
Man förvånas möjligen inte av att polisen i USA griper folk som demonstrerar, det här var ju faktiskt 50 år sen och Fonda hade gjort sig politiskt obekväm, men skulle en grupp kvinnliga journalister i dag verkligen ge citronpriset (det sura äpplet på originalspråk) för att en känd filmstjärna stöder minoriteter? Ok, jag vågar definitivt inte svära på motsatsen, inte som det står i drömlandet just nu.

Det finns mycket att förundras över i världen, men de senaste månadernas spektakel i USA har överskuggat mycket annat. När det i någon/ några delstater för många år sen blev möjligt att undervisa i kreationism istället för evolution trodde jag inte mina öron. Och tänkte ”stackars barn”. Dom skulle ju bli utsatta för spott och spe på grund av sina bristande insikter. Vad fel jag hade. Vi har länge nu väntat på, om inte män i vita rockar med tvångströja så åtminstone på att de ledande republikanerna skulle tysta ner sin president. Men icke.

Inte vet jag om det var bättre förr, men man visste åtminstone inte om allt elände..
Så låt mig berätta en liten historia från vår idylliska småstad.

Det var i fredags. Vi hade bestämt oss för bastu på förmiddagen efter att maken hade varit på sin morgonrunda. Efter bastubad och stämningsfull brasa var det dags för en kopp te respektive kaffe, så jag gick till köket. Och såg att ytterdörren i hallen stod på glänt och innanför dörren fanns ett blompaket. En inbrottstjuv som tackar med en blomma?

Det var inte så svårt att fundera ut vad som hänt. Maken hade lämnat nyckeln i dörren när han kom hem från promenaden. Vi brukar göra så. Bastun finns i andra ändan av huset, så vi hörde inte dörrklockan när blombudet ringde på. Blombudet hade många blommor att leverera, ville inte komma på nytt, insåg att vi fanns i närheten eftersom nyckeln satt i dörren, så hen öppnade och ställde in blompaketet så orkidén (vacker vit) inte skulle få kallt. Så puffade hen fast dörren och for sin väg. Att dörren stod på glänt beror på att låset kanske borde oljas, nu krävs en extra knyck för att det ska slå igen.

Håll med om att det är en ganska söt historia. Visserligen skulle det varit ännu mer småstadsidyll om tjuven tackat med blomma, men jag tror det finns fler blombud än tjuvar i stan (peppar, peppar), åtminstone just nu.

Och i morgon vänder det så allt blir ljusare igen. Det är på tiden. De senaste veckorna har smittspridningen tagit fart också här på Åland. Vi låg länge på under 10 fall och nu är vi plötsligt uppe i över 60. De flesta har smittats utomlands, låter som Sverige, och har i sin tur smittat ner någon här hemma, men det finns också några som inte kan spåras. Så plötsligt ser man nästan ingen alls utan munskydd på stan, de kan räknas på ena handens fingrar. För mindre än en vecka sen var det tvärtom.

Jul firas på tumanhand med gravad lax, vild från Östersjön, rökt vildsvin från Eckerö, grisfötter och oxtunga från vårt lokala slakteri och tillbehör av olika slag. Har någon prövat på brysselkål stuvad i grädde med rödlök och senap? Perfekt på julbordet. Ålänningarna, rätt många av dem, vill ha köttbullar och prinskorv. Låter litet tråkigt, men tradition är tradition. I min mycket tidiga barndom minns jag att vi hade leverlåda på julen. Kanske en eftergift för oss barn som inte tyckte om lutfisk. Och efter skinkan och potatislådan skulle min pappa alltid ha risgrynsgröt med sviskonkräm. Var det så att man orkade äta mera förr?

Mitt första besök på Åland var trettondagshelgen 1965. Gräsmattorna var gröna och jag var både förundrad och förtjust. Vilken fantastisk plats med grön vinter! Så vi har haft milda vintrar förr. Vi har också haft väldigt kalla vintrar efter det. Jag sparar domedagsfunderingarna till efter jul. Ska istället klura ut vad Eus facilitet för återhämtning och relisiens kan heta på svenska.
Ha det gott!

This entry was posted in Bloggar, Harriet. Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.