Minnen i coronatider

Vad gör man när man ingenting kan göra? Tittar igenom skåp och lådor, sorterar ut eller kommer på något man hade glömt. Som att tvätta tygservetter som väcker minnen.

Tygservetter används i vårt hushåll bara när det är gäster och det har lett till att servetter, mest arvegods, längst ner i traven med åren blir gula i kanten. Alltså ska de tvättas. Och strykas. Det var medan jag stod och strök som jag plötsligt kom på ”Hemingway was never here”.

Det är möjligen inte allmänt känt, men jag är gift med en kleptoman, servettkleptoman. Det har hänt mer än ofta att han har varit på god middag på trevlig restaurang och gått hem med servetten i fickan. Många i vår samling tygservetter bär på en historia. Den om Hemingway hänger ihop med världens äldsta restaurang – enligt hemsidan, som hänvisar till Guinness rekordbok. Botin i Madrid. Den är från 1725 och specialiteten är helstekt spädgris. Så dit måste man om man är i Madrid, vilket man har varit. Granne till Botin finns en annan restaurang, som har lämnat ett lika starkt minne. Utanför den restaurangen finns en skylt där det står just det, Hemingway var aldrig där – vilket han alltså var på Botin. I makens samling finns en fin vit servett med Botins märke – en helstekt gris antar jag det ska föreställa – och namnet invävt i tyget.

En annan, som mest liknar en näsduk, dvs inte alls stor och dessutom smutsgul, har också namnet invävt. La Taverne du Passage. Den ligger i Passagen mitt i Bryssel och är ett ställe som lockar inte bara turister utan helt vanliga belgare. Första gången vi var där var i början av 90-talet. Låt mig ge en bakgrund.
A-pressen i Sverige gick i konkurs 1992 och det ledde till att socialdemokraterna sparkade sin partisekreterare Bo Toresson och partikassören Björn Wall. De förvisades till Bryssel. Maken, nordist och europé, ville öka det finsk-svenska samarbetet i Bryssel och fick dåvarande ambassadören Erkki Liikanen att bjuda hem de två svenskarna på middag när vi var i Bryssel. Det sågs uppenbarligen som en trevlig grej, för Björn Wall tog ut oss på en heldags biltur i Belgien. Vi inledde i Waterloo och så blev det en tur längs floden Maas/Meuse mot Ardennerna. Som avslutning tog han oss till Passagen på middag. Det jag minns bäst av middagen är att gossarna beställde var sin liten calvados till kaffet. Den kom i dricksglas! Liten, minsann. Efter det har vi varit till tavernan i Passagen många gånger, den är folklig, den är inte alls dyr fast den finns mitt i smeten och den har god mat. Hade. Har ju inte varit dit på länge.

På en servett som är fransig i kanten står det Savoy. Fanns i fickan efter en 60-årsmiddag – makens. På en annan finns Ungerns parlamentsbyggnad invävd i tyget. Finnairservetter har följt med hem för de hade ett knapphål i ena hörnet så man kan fästa servetten i skjortknappen.

Det har kommit hem annat också. En liten glaskaraff med rum för 300 g vodka. Vi var i Leningrad, bör ha varit 80-tal, och snapsen beställdes kilovis! Maken gillade karaffen och betalade servitören litet extra så jag kunde sätta den i väskan. Från Dubrovnik kom vi hem med ett par calvadosglas – inte dricksglas som i Bryssel utan glas på hög fot. Det var från en mottagning i stadshuset (?) för EDFs (European Disability Forum) ledning som glasen promenerade ut.

Inte mycket granskning av samhället i den texten, kanske någon tänker. Men vad gör man när inget händer? En lokal minister firar jul i Sverige och håller sig inte i karantän efter hemkomsten Folket rasar. En lokal politiker och jurist försöker hjälpa en klient att kringgå jordförvärvslagen – klienten vill köpa mark men saknar hembygdsrätt så man försöker få till en bulvanaffär – den politikern väljs till talman i vårt lagting. Folket tiger! Man blir stum, tro mig.

Det är bättre för sinnesfriden att stryka servetter.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.