Piggar eller inte?

På bilen har jag friktionsdäck och det fungerar relativt bra. Men den lilla uppfarten från tomten till gatan måste jag antingen sanda eller hålla helt isfri för att med mina friktionsdäck komma upp på gatan. På gatan ryms man nämligen inte att parkera på grund av de upplogade snövallarna.

Cykeln går det ju galant att stiga av och leda om det blir för isigt. Skam till sägandes har jag inte cyklat värst många gånger denna vinter, men inga större problem de få gångerna, inte ens på is, åtminstone om den är glatt. Har dubbdäck på framhjulet.

Men problemet är att promenera. Efter de ymniga snöfallen och köldknäpparna är många gator och vägar åtminstone i Västra Kottby täckta av is och hårt packad snö och då brukar jag ta på mig halkskydd. Den heltäckande typen – fem piggar fram och två bak – som man trär över tåhättan och drar upp bakom hälen. Med sju piggar per fot känner jag mig väldigt säker också på is och behöver inte gå och kolla och spänna mig hela tiden.

Men efter några dagars omväxlande plus- och minusgrader och stadens lite hafsiga snöröjning ligger vissa vägavsnitt i det närmaste bara medan andra är täckta av snö och is.

Så vad göra? På asfalt slits piggarna – tror jag åtminstone, trots att de troligen nog är gjorda av hårdmetall – och de knastrar ljudligt mot asfalt och sand. Så efter att en kväll ha gått med knastrande halkskydd på de isfria avsnittena så tänkte jag att nu får det räcka. I morgon går vi utan halkskydd.

Och det går ju bra sen, på de bara avsnitten åtminstone. Och inget störande knaster heller. Men så kommer jag till ett avsnitt med is. Och drattar naturligtvis omkull. Inget allvarligt lyckligtvis, men sen får jag gå resten av promenaden och kolla och spänna mig.

Piggar eller inte – det är frågan. Halkskydden är lite för komliga att ta av och på medan man promenerar, man borde sitta ner. Så nu går jag med knastrande halkskydd, åtminstone till vaccineringen nästa vecka.