Lauri Hokkanen avslöjar taistoiternas innersta hemligheter
I Helsingin Sanomats söndagsnummer 25.4.2021 ingick en 4 sidor lång intervju med min gamle stalinistkollega Lauri Hokkanen. Han har under de senaste åren skrivit ihop en 2 500 sidor lång text där allt om våra (eller egentligen mest hans liv alltså) liv som taistoiter avslöjas. Anssi Sinnemäki deltog sedan i egenskap av förlagsredaktör med att redigera texten till en bok omfattande 500 sidor, som nu utkommer kring valborg. Den heter Kenen joukoissa seisoin – taistolaiset ja valtioterrorismi.
Hokkanen kallar den taistoitiska rörelsen på 1970-talet för sekteristisk och han går hårt åt våra ledare Urho Jokinen, Markus Kainulainen och Taisto Sinisalo. Jag har inte läst boken utan bara Hesaris artikel och jag instämmer mycket långt i hans tankegångar. Själv har jag aldrig vågat gå så här långt i mina avslöjanden om vår rörelse, men jag har nog skrivit mycket kritiskt här på bloggen om 1970-talet då jag själv bar medlem i kommunistpartiets innersta kretsar.
Så den här texten är bara en första varning till er alla som kanske känner er berörda av ämnet. Och jag vet att många är berörda för jag bombarderades av mina gamla kommunistvänners telefonsamtal genast på söndagen där Hokkanen förbannades för att han vågar avslöja kommuniströrelsen. Och vännerna blev ju givetvis ännu argare då jag sade att jag nog tänker rätt så lika som denne Hokkanen, som jobbade med mig 1977 på Kirjapaino Kursiivi, han på Tiedonantajasidan där.
Så, kanske vi nu borde göra om den här bloggen till en bokcirkel, sedan då boken kommer ut. Köp den, läs den och kommentera den, och skäll inte ut mig som bara är budbäraren i det här fallet.
Förbannades?
Då är tyvärr de ’gamla kommunistvännerna’ lika oskyldigt illa däran som Hokkanen. Det som rörde mej när jag läste artikeln var hur Hokkanen trillade in i alltihop utan vare sig egentligen egen förskyllan eller någon förberedelse. Det som ju är alldeles klart är att vår rörelse var hård, lika hård och till sin del omänsklig som politiken i vårt land i gemen. När man förs läser Atskis Hassi och sedan Hokkanen får man ju en ganska deprimerande bild av den tiden, men de är inte ensamma. Hokkanen hänvisar till Karjalainenkampanjen som fick honom att backa ur, men jag tänker också på hur Karjalainen bröts ner av sina ’partifränder’. Och Kursiivibranden. Och sånt.
Jag vet inte; för oss som kom in i ’studentlivet’ via Tricont och FNL var det helt klart var fienden står och sedan med Chile ännu tydligare hur fienden låter. Så vi valde sida; obrottslig lojalitet gentemot ’den realexisterande socialismen’ (somliga av oss hade lite tyngre förutsättningar, för min del låg de ca 70 år tillbaka). Sovjet var visserligen bankrutt redan när vi började, men den sidan av saken – trots att vi på många resor dit sett ett och annat – blev egentligen definitiv först 1989. Man kunde ju hoppas på Gorba, men…
Vi upplevde det här på olika sätt och minns det på olika sätt. Det är synd om det man minns i dag används för att bli förbannad på någon som minns annorlunda. Men man kan ju också känna sig lite le på långa och utförliga syndabekännelser, i synnerhet som man ändå på något sätt tycker sig förorsakad att kommentera dem. Men det är väl så att en pensionär inte har så mycket annat att göra.
(fast det var ju väl länge sen Tigern lyckades få mig att muttra i det frånvarande skägget)
Vad är det Hokkanen avslöjar?
Vad finns det i artikeln i Helsingin Sanomat som vi inte redan visste? Rörelsen var sekteristisk och pengarna kom från Moskva. Det tycker jag har kommit fram gång på gång, så någon anledning för tidigare kamrater att bli upprörda ser jag inte. Det kanske är trist att bli påmind om ungdomssynder, dvs sånt som kanske inte var så lyckat, men det är väl bättre att diskutera än att lägga locket på.
Jag var aldrig del av någon som helst rörelse på 70-talet, jag är inte religiös till min läggning, men följde med viss förundran från sidan det som pågick. Och jag tycker det är bra om de, som då lät sig dras med i en massrörelse som de senare kände sig obekväma med, talar om det. Vi som är gamla nog att minnas kan tycka att bekännelseskrifter kan vara litet långtråkiga, men det har fötts människor långt senare som kanske inte så noga vet hur rörelser av det slaget fungerar. Det kan vara nyttig läsning för yngre generationer. I dag, när konspirationsteorier och alternativa sanningar och allt vad det heter sprids på nätet kan det vara bra att ha litet perspektiv på tillvaron och ta reda på vad man själv står för.
Det enda nya och för mig intressanta i artikeln är att HeSas chefredaktör Tikkanen gick emot Erkko och vägrade föra kampanj för Karjalainen. Heder åt en journalist.
Nåja, vi skall vänta tills boken kommer ut och sedan läsa den. Jag har inte något emot bekännelseskrifter. Jag har själv haft stora problem med att förhålla mig till mitt eget djupa engagemang i den Moskvatrogna kommunismen på 1970-talet och också kommit fram att rörelsen hade sekteristiska drag. Alla sekter är ju inte religiösa för den delen.
Men att mina 70-80-åriga gamla partikolleger går upp i limningen nu då Hokkanen ger ut sin bok tycker jag är skenheligt. Jag tycker att de äntligen kunde upphöra med att anse att Putin är socialist och Ryssland nästan socialistiskt.
För mig är boken viktig för jag blev chef för Kursiivi hösten 1977 då nynazisterna tuttade på tryckeriet och lämnade sin bomb intill Tiedonantajas rotationspressar (vilka för övrigt ”simoniterna” – TPSL- fått ”gratis” i gåva från DDR, mitt jobb gick bland annat ut på att försöka få Finlands Bank att vänta ännu litet till på att vi skulle betala för dem – de sitter nog ännu i denna dag där på banken och väntar på denna betalning, till vilket de för övrigt kunde använda litet av Europeiska Centralbankens nytryckta sedlar).
Det där med Putin….det att någon skulle anse honom vara socialist överraskar mej. Om vi lärde oss någonting alls på våra grundkurser, så borde nog den underliga uppfattningen vara utesluten. Det att Vladimir VII Putin gärna tar efter Stalin och saknar sovjetväldet, säger bara att han ser på förra tsaren, som höll makten i järnhand, hellre än förrförra. som misslyckades och störtades. Det är så tsarer fungerar.
Det är nog tyvärr ganska många gamla kommunister som anser att Ryssland fortfarande är nästan sosialistiskt. Jag måste följa något slag av nätetikett här så jag kan inte gå ut men namn på personer som varit i personlig kontakt med mig (en del av dem fanns tidigare med i denna blogg). De utgår från att det imperialistiska USA (fortfarande) är vår ”huvudfiende” som nu tränger in stackars Ryssland i ett hörn och därför är allt som Ryssland gör på något vis etiskt berättigat: jakten på Navalnyij, det hotfulla angreppen på Ukraina, hybridstödet till Vitrysslands politiska ledning, stödet till Syriens sittande diktator. De här personerna säger också att den bästa TV-kanalen är RT (Rysslands stas propagandakanal som visas öppet i de flesta televisioner i Finland). De gav vanligtvis sitt stöd till president Trump också och stödde rätt långt också de diffusa krafterna som anföll USA:s kongresshus i januari.
Att just de här personerna sedan moraliserar Lauri Hokkanen för den kommande boken om vår rörelse är ju intressant men på den punkten påminner deras agerande mer om t.ex. hur personer ur Jehovas vittnen attackerar personer som försöker ta sig ut ur denna kyrkas grepp.
Först får jag väl presentera mig litet. Jag är en gammal bondgubbe och får väl citera salig Cornelis i en av sina visor: ”Jag besitter ingenting av visdom och kultur.” Detta med ”avslöjanden” om kommunismens ondska är inget nytt. Så har det varit hela tiden. Därför skulle det vara på sin plats att skriva litet om hur gamla tiders kommunister hoppades att det skulle gå. Alltså : ”Deklarationen om det arbetande och exploaterade folkets rättigheter. Vladimir Lenin 1918. Konstituerande församlingen beslutar: 1. Ryssland förklaras för en republik av arbetar-, soldat- och bondedeputerades sovjeter. Hela den centrala och lokala makten tillhör dessa sovjeter. 2. Sovjetrepubliken Ryssland upprättas på grundval av ett fritt förbund mellan fria nationer, som en federation av nationella sovjetrepubliker.
II
Konstituerande församlingen ställer som sin huvuduppgift att avskaffa varje människas exploatering av en annan människa, fullständigt avskaffa samhällets uppdelning i klasser, upprätta en socialistisk organisation av samhället och socialismens seger i alla länder och beslutar vidare:
1. Privatäganderätten till jorden upphäves. All jord med samtliga byggnader, inventarier och alla övriga tillbehör till lantbruksproduktionen förklaras vara hela det arbetande folkets egendom.
2. För att säkerställa det arbetande folkets makt över exploatörerna och som det första steget till fabrikernas, verkens, gruvornas, järnvägarnas och de övriga produktions- och transportmedlens fullständiga övergång i arbetar-och bondestatens ägo bekräftas sovjetlagen om arbetarkontroll och om Högsta folkhushållningsrådet.
3. Alla bakers övergång i arbetar- och bondestatens ägo som ett av villkoren för de arbetande massornas befrielse från kapitalets ok bekräftas.
4. För att tillintetgöra samhällets parasitära skikt införes allmän arbetsplikt.
5. För att trygga åt de arbetande massorna all makt och för att avlägsna varje möjlighet att återupprätta exploatörernas makt dekreteras de arbetandes beväpning, bildandet av arbetarnas och böndernas socialistiska röda armé samt de besuttna klassernas fullständiga avväpning.
III
1. Samtidigt som konstituerade församlingen uttalar sin orubbliga beslutsamhet att rycka mänskligheten ur klorna på finanskapitalet och imperialismen, vilka dränkt jorden i blod i detta det brottsligaste av alla krig, ansluter den sig fullständigt till den politik,som sovjetmakten för och som går ut på att bryta de hemliga fördragen, organisera den mest omfattande förbrödring med arbetarna och bönderna i de nu sinsemellan stridande arméerna samt till varje pris, medelst revolutionära åtgärder, uppnå en demokratisk fred mellan folken, en fred utan annexioner och kontributioner, på grund av nationernas fria självbestämmande.
2. I samma syfte kräver konstituerande församlingen fullständig brytning med den barbariska politik som bedrivs av den borgerliga civilisationen, vilken bygger välståndet för några få utvalda nationers exploatörer på förslavande av hundratals miljoner av den arbetande befolkningen i Asien, i kolonierna i allmänhet och i de små länderna.
Konstituerande församlingen hälsar med tillfredställelse den politik som bedrives av folkkommissariernas råd, vilket proklamerat Finlands fullständiga oavhängighet, börjat dra tillbaka trupperna från Persien och deklarerat Armeniens frihet till självbestämmande.
3. Som det första slaget mot det internationella bank- och finanskapitalet betraktar konstituerande församlingen sovjetlagen om annullering (upphävande) av de lån, som upptagits av tsarens, godsägarnas och bourgeosins regeringar, och uttalar övertygelsen, att sovjetmakten fast och säkert skall fortsätta på denna väg till dess det internationella arbetarupproret mot kapitalets ok vunnit fullständig seger.
IV
Med hänsyn till att konstituerade församlingen valts enligt partilistor, som uppställts före oktoberrevolutionen, när folket ännu inte i hela sin massa kunde resa sig mot exploatörerna, ännu inte kände hela styrkan i exploatörernas motstånd vid dessas försvar av sina klassprivilegier och ännu inte i praktiken tagit itu med att skapandet socialistiska samhället,anser den det vara i grunden oriktigt, t.o. m. ur formell synpunkt, att sätta sig emot sovjetmakten.
I själva verket anser konstituerande församlingen att det nu, under folkets sista kamp mot dessa exploatörer, ej kan finnas plats exploatörerna i något enda av statsmaktens organ. Makten måste helt och uteslutande tillhöra de arbetande massorna och deras befullmäktigade representation – arbetar-, soldat- och bondedeputerades sovjeter. Konstituerande församlingen understödjer sovjetmakten och de dekret , som folkkommissariernas råd utfärdat , samt anser sin uppgift vara avslutad med fastställandet av grundprinciperna för samhällets socialistiska omdaning .
Samtidigt som man eftersträvar att skapa ett verkligt fritt och frivilligt, och följaktligen desto närmare och fastare förbund mellan de arbetande klasserna i Rysslands alla nationer, begränsar konstituerande församlingen sin uppgift till att fastställa grundprinciperna för Rysslands sovjetrepublikers federation samt överlämnar åt arbetarna och bönderna i varje nation att självständigt, på sin egen befullmäktigade sovjetkongress besluta om och på vilka grunder de önskar delta i den federativa regeringen och i de övriga federativa sovjetinstitutionerna.”
Jag tycker detta var en demokratisk deklaration.
Boken presenteras idag klo 15-16 i Yle radio 1, kulttuuritunti
Boken presenteras i radio Yle 1 kl 15-16idag
Till Jack:
Vi vet ju hur det sedan gick med det där ”fria förbundet mellan fria nationer” som Lenin proklamerade vid Sovjetunionens konstituerande möte 1918. Ordet ”fria” avskaffades rätt snart och det blev ett tvångsförbund mellan Sovjetunionen och de där mer eller mindre annekterade staterna och fortfarande i dag i april 2021 kämpar de där fd. fria folken för att bli fria från Sovjetunionens makt, eller i dag Rysslands motsvarande: Ukraina, Belarus och många andra stater där Ryssland under de senaste decennierna intagit stora territorier och ”frusit ner” läget i dem samtidigt som de i praktiken införlivats med Ryssland. Också många andra östeuropeiska stater, som formellt var självständiga socialistiska republiker kämpar ännu idag med att befria sig från gamla sovjetväldets inflytande.
Och vi här i det självständiga Finland införlivar oss själva varje dag allt mer i EU, på gott och ont. Just nu handlar det om EU:s stora lån som skall tas för att återuppliva medlemsländernas ekonomi efter pandemin. Det nya med det här lånet är att det innebär ett stort steg för EU igen i riktning mot federation. Grundlagsutskottet poängterar det här och manar därför till försiktighet. Men man får inte vara av olika åsikt inom EU i såna frågor. En synnerligen svår fråga. Kritiserar man nu EU så anses man gå i Sannfinländarnas fållor och spår. Kritiserar man inte EU så kommer Sannfinländarn i varje fall att dra nytta igen av den här nya mekanismen. Titta nu på partistödsgalluparna hur Sannfinländarna hela tiden ökat sitt stöd utan att göra något, nu är de största partiet. Det är skrämmande hur logiken i dagens samhälle och politik är sån att Sannfinländarna ökar sitt stöd vad än som görs. Var det så här som Tyskland såg ut på 1930-talet då Hitler lyckades öka sin makt hela tiden.Ända till de kom till den punkten då de förbjöd alla andra partier och upprättade fullständig diktatur, såsom läget nu snart är i Ungern och rätt långt i Polen.
Jaha nu har Christian Blom vänt kommunisterna ryggen och blivit borgare. Det har han rätt att göra. Kanske har han rentav blivit antikommunist. Det har han också rätt att vara. Undrar om han lagt märke till i vilket sällskap han hamnar i då? Har han då samma åsikter som de gamla antikommunisterna hade? Jag tänker på Hitler, Mussolini, Franco, Woerwood, Svinhuvud, Orban, Quisling, Reagan mfl. Försvarar han då deras gärningar? Fast förstås har det visat sig att många av de som lämnat taistoiterna gjort strålande karriär, tex Nils Torvalds och Björn Walros som blivit kapitalist och allt. Fast då hamnar Christian Blom att försvara startandet av andra världskriget, koncentrationslägren i Europa och Karelen, bombningen av Jugoslavien, Irak, Libyen, Vietnam mfl stater. Fast det är väl lätt för en så begåvad person.
Lgun, bara lugn.
Man behöver inte överdriva åt alla håll som helst. Björn Wahlroos var faktiskt bara på snabbvisit i Leif Salméns släptåg – ingen av oss som jobbade med honom tog honom på allvar (Nalle knyckte en anti-eecutställning av mej…). Nils Torvalds är en annan typ, han arbetade länge, hårt och allvarligt med Arbetartidningen Enhet, och, väl liksom Lefa, slet ut sig på den kuppen. Som sfupp-mepp är han fortfarande oerhört samvetsgrann, mänsklig och sympatisk; som fd medlem i tidningens understödsförening och – sedan bottnen föll ur 1989 – friflytande kommunist högaktar jag honom än.
Christian Blom har mången gång gjort klart för oss var han nu står och varför. Och inget av det han sagt ger oss rätt att placera honom i den rad som här ovan slutar med Reagan mfl. Även hans skepsis mot EU har ju helt reella grunder. EU har varit och är, hoppas jag, ett slags garanti för fred i Europa, men den garantin har satts upp av de kapitalister och imperialister som sedan något århundrade tillbaka härskat här – det får vi inte glömma. Federalt Europa eller nationernas Europa är egentligen en pipa snus så länge makten är där den är. Sedan är ju även EU-systemet en verkligen komplicerad härva, med både allvarligt menande fascister och diktatorer och verkligen tuffa demokrater och fritänkare (och en och annan storhetsgalen fransman) i samma paket. Exvis Marianne Vestager går inte av för hackor – och står långt borta ifrån sitt hemlands kallsinniga högersossar.
Men det där med sannfinnarna – de lever ju på att komma åt att hugga ner på allt vi har, är och vill med diverse lömska argument. Vill man inte hamna i deras sällskap så blir man ju i EU-fallet tvungen att i stället för den där ’kritiska’ synen (jfr ’vaccinkritisk’) komma fram med ordentliga, allvarligt menade alternativ. Jag tror nu inte riktigt att ’fixit’ är det. De arbetande massornas Europeiska Union?
Idag fanns i Hesari recensionen av Lauri Hokkanens bok, som jag nu redan läst rätt mycket i. Jag håller med recensentens tankar – boken handlar främst av allt om att avslöja de miljoner med bindningar på alla tänkbara plan som vår taistoitiska rörelse på 1970-talet hade med Sovjetunionen och dess kommunistiska parti. Hokkanen kunde verkligen ha skrivit litet mer om sitt eget konkreta arbete inom rörelsen, om sin egen ”berättelse”. Boken är i varje fall inte antikommunistisk, såsom bonden Jack skriver, utan den avslöjar hur vi lät oss ledas av Sovjetkommunisterna, dagligen !!! Boken tar inte ställning till själva ”kommunismen” som ideologi eller verklighet utan den handlar om makten och om försök till statskupp också i Finland efter andra världskriget och sedan senare under upprepade tillfällen – senast omkring 1972-73. Och uttryckligen en kupp där Sovjet hade tagit över styret, i stil med i de östeuropeiska socialistiska länderna.
Boken känns mycket befriande och jag plötsligt helt ny syn på händelserna under 1970-talet. Då var vi ju så mitt uppe i klaskampen att vi sällan hann reflektera över allt.Det känns bra att det äntligen reflekteras nu. Professor Henrik Meinander har ju skrivit en del om studentrörelsen på 1960-70-talen i sin bok 1968 också men bara ytlifgt och kortfattat. Synd, jag hoppas att Meinander nån gång fortsätter med sina egna analyser av den tiden.
Och ja, spelar just nu Agit Props gamla kampsånger här hemma och känner efter – jo det känns bra. Och jag får tillbaka en gnutta gamla nostalgiska känslor från 70-talets kommuntider.
Jack, du kunde kanske presentera dig med efternamn. Vi är ju så få som skriver här på den här bloggen att man nog kan uppträda öppet och med hela namnet.
Jag vill inte kritisera eller ifrågasätta människors rätt att göra karriär eller ändra åsikt. Säkert är människorna jag nämnt goda medborgare. Men jag tror inte att SFP skulle satsa på någon ”friflytande kommunist” om han inte gjort en grundlig avbön från allt som hade med kommunism att skaffa. Förresten vad är åsikten om klasskampen idag?
Sedan tror jag att de utbildade människorna som kom med vänsterrörelsen kom inte med för att arbeta i den utan för att styra. Detta med Enhet var ett fyndigt namn för den tidningen användes nog för att splittra partiet.
1
Det är jag som är den friflytande, inte Nicke. Jag har faktiskt någon gång röstat på Yrjö Hakanen; det torde han inte ha gjort…
2
Vad man tror är kanske inte alltid det som gäller; den ’vänsterrörelse’ här talas om var faktiskt en arbetarrörelse och om någon av oss ’utbildade’ trodde sig styra så fick den idén ett ganska snabbt slut – åtminstone om man umgicks med Markus Kainulainen eller Aarno Virtanen, Peki Wickström eller Rulle Johansson. En viss skolning gjorde förstås det lättare att jobba som chefredaktör för Arbetartidningen Enhet.
3
Ja, man påstod att vi splittrade, men det var ju vi som blev utkastade, så vem splittrade vad? (den historien är förstås helt garanterad att ha minst två bergfasta motsatta övertygelser, kanske fler, så där kan man hålla på – om man ids)
Nu vill jag inte på något sätt motsätta mig utbildning, tvärtom. Vem skulle vilja ha något att göra med tex en amatörkirurg?
Arbetarrörelsen i Finland var stark i Finland och uträttade en hel del efter kriget. Tex kulturhuset byggdes på talko och koppartaket finansierades av arbetarna i Tammerfors har jag hört. Vad som sedan skedde vet jag inte men kulturhuset intecknades och gick i konkurs. Det spekulerades och köptes travhästar och och aktier och allt möjligt. Men det reddes aldrig ut vem som gjort vad och ingen ställdes någonsin till något ansvar vad jag vet. Men det uppstod en präktig träta inom partiet, ja rentav fiendskap och det som partiet var tillför att bekämpa nämligen kapitalet glömdes bort. Kanske blev ledningen en förening för inbördes beundran vad vet jag? Att Nicke blev en klart lysande stjärna hos SFP förvånade nog mej. Naturligtvis har han all rätt att bli det. Han hade ju studerat flera år vid partiskolan i Moskva och hade varit chefredaktör för Enhet. Det är inte så enkelt att veta var man har denna gentleman. En sak som förvånar mig är hur milt Boris Jeltsin behandlades i media. Han behandlades med ett milt förakt men kritiserades inte skarpt. Han släppte lös alla inhemska och utländska rövare i Ryssland och på några år förvandlades Ryssland från en supermakt till ett uland. Han beordrade militären att skjuta på parlamentet med tunga stridsvagnar siffran 500 har nämts om dödsoffren. Han startade ett om inte två krig i Tjetjenien. Vartefter Ryssland lånade pengar i utlandet så stal oligarkerna bort dem. Rysslands största bolag Gazprom blev ägt av en person tror han heter Chodorkovski (ursäkta stavningen). En del pensionärer sökte mat på soptipparna. Jag har läst någonstans att inför presidentvalet 1996 gjordes det en opinionsundersökning och enligt den höll 8 % på Jeltsin och 40 % på Zuganov. Men då satsades det 10 miljarder dollar på valreklamen och då vann Jeltsin.
Det finns ju mycket av relevans i den här diskussionen, som Bertil A., alias Jack, tar upp. Te.x detta om hur kommunisternas ekonomiska kapital försvann på något år före och i samband med den stora ekonomiska krisen i början av 1990-talet. Man visste nog exakt vem som gjorde av med pengarna, bäste Bertil, det var ekonomen vid FKP tillsammans med dåtida partiledningen. De investerade i hotell på öar i Stilla Havet och som sagt också på travhästar. Allt försvann: Koitto, Kulturhuset, alla fackliga byggnader i Hagnäs och den kooperativa rörelsens egendomar. Bara Elanto räddade en del men det fusionerades i stället med centerns andelslagsaffärer (S-butikerna). Också arbetarrörelsens banker, såsom t.ex. Arbetarsparbanken (STS) försvann och några stackars bankdirektörer fick sina straff för det och förlorade sin personliga egendom. Också SDP-chefen Ulf Sundqvist konstaterades skyldig då han vid tidpunkten var chef för STS. Den som då tog hem hela potten var Nalle Wahlroos.
Såsom jag skrev i HBL förra veckan så lyckades det finlandssvenska kapitalet rädda allt de ägde och erövra ännu mer och idag är detta kapital synnerligen rikt och kan dela ut stöd till kultur och friivilligarbete.
Det som jag inte tycker om i din ton, Bertil, är att du säger att ”man får byta åsikt” på ett ganska moraliserande vis. Vi som levat ett långt liv har säkert flera gånger ”bytt åsikt” både politiskt och i andra frågor, fram och tillbaka. Nicke Torvalds karriär som journalist har varit ett fint exempel: Yle-korrespondent i Washington och i Moskva, politker i flera decennier – bland annat var han åratal DFFF:s representant i Esbos stadsstyrelse. Han och jag hoppade kring 1990 över till SFP. Jag var aktiv SFP-medlem i 10 år och medlem i många nämnder och jobbade hårt för att försvara de finlandssvenska vinningarna (skolor, kultur mm). Jag var uppställd i flera val. Men jag lämnade partimedlemsskapet senare och har sen dess varit obunden vänsterdemokrat. Orsaken till att jag lämnade SFP var för övrigt partiets alltför positiva förhållningssätt till Nato, redan då alltså för 20 år sen.
Tvärtom tycker jag att de gamla kommunister och vänstermänniskor som inte alls bytt åsikt sen början av 1970-talet är inne på fel spår. Jag spårar kanske en gnutta av sådant stagnerade i dina inlägg Bertil. Men korrigera mig om jag har fel.
Naturligtvis får man ändra sina åsikter det har jag sagt hela tiden när man inser att man blivit lurad. Jag vet att tex efter kriget kom några Jehovas vittnen och talade om Jehova förstås i ett hus, men far i huset pekade på ett porträtt av Stalin och sade ”där är min Gud.” Inte visste ju han om alla Stalins gärningar heller förstås. Men vad skall man tro om en betydande person som sagt sig vara för arbetarna och emot kapitalet plötsligt är för kapitalet? Många gånger brukar det gå illa när någon får för mycket makt. Men nog tycker jag att Stalin var mild mot Finland om man tänkte vilken smärta finnarna tillfogade ryssarna i deras svåra stund. Stalin fodrade väl 2700 kvadratkilometer utanför Leningrad men var beredd att ersätta detta med 5500 kvadratkilometer i Karelen. Så ville han köpa några holmar i västra Finska viken, men finnarna sade nej och då anföll han Finland militärt. Finnarna skyllde på att de var så neutrala, men det var nog en sanning med modifikation. Finnarna hade byggt två stora örlogsfartyg Väinömöjnen och Ilmarinen som var 93 meter långa och var på 3500 ton var. Någon nytta hade de väl inte med dessa för det ena körde på en mina och sjönk och tog 270 sjömän med sig i djupet och det andra tog ryssarna efter kriget. Finnarna hade också byggt 4 större ubåtar och en mindre som de planerade ha i Ladoga. Finnarna råkade nog ut för ett fullständigt fiasko med fortsättningskriget. Fortsättningskriget började vid 1940 års gräns och slutade vid 1940 års gräns. De trängde ner ända till Svir och stängde av järnvägen till Leningrad. Det går att lyssna på gamla inspelningar från krigstiden från Yle tex Staden Aunus återerövrad och Petersburg brinner. De inrättade koncentrationsläger i Karelen för personer av rysk ras och där dog över 3000 människor mest åldringar och barn. Men om vi skulle titta litet på dekretet som Lenin och andra skickade ut vad tycker ni om det?
Vart har vi hamnat nudå? Min syster förorsakade en viss uppståndelse när hon år 1951 i spårvagnen i Helsingfors utropade ”men jag tycker farbror Stalin är snäll”. Jag tycker däremot, nu, att vi kunde låta bli att ursäkta farbrorn som bla såg till att min morbror – en av FKPs grundare – sköts i skogen utanför Petroskoi järnvägsstation 1937. Farbrorn var en av de huvudskyldiga till Leningrads mfl städers lidande – han hade satsat så hårt på sina offensivplaner och tagit livet av så många kunniga militärer att den tyska attacken fick en alldeles oerhörd genomslagskraft.
edit till ovanstående: morfar
Jag är ju inte så bra att uttrycka mig i skriven text det ber jag om ursäkt för. Nog vet jag att Stalin gjort hemska saker också. Ett stort misstag var ju att när han försökte bilda en allians med västmakterna som sände bara personer utan fullmakter så vände han sig till Hitler och fick någonslags pakt med honom. Han trodde att om han inte gör något som kan förarga honom så anfaller kanske inte Hitler. Så fastän spänningen steg så utlöstes inte alarmtillstånd i Röda armén. Detta stod ryssarna dyrt, tex många flygplan sköts sönder på marken av tyskarna när de angrep. Nog vet jag att han tagit livet av oskyldiga människor också. Men inte anser jag att sådant hör de kommunistiska idéerna till. Inte tycker jag heller att Finlands ledning skötte sig så bra heller. De kunde ha godtagit ryssarnas erbjudande om vapenstillestånd våren 1944 med 1939 års gränser men de sa nej. Den 9 maj 1944 satte ryssarna igång ett sort anfall på karelska näset och jag har sett uppgifter om att 44000 finska soldater stupade då. Finnarna lyckades ta ca 60000 ryska krigsfångar i början av kriget och av dessa dog 19000. Jag vet inte om det är ryssarnas fel att Hitler med hjälp av finnarna försökte inta Leningrad, kan du vänligen förklara?
Kort not om Leningrad: det att Hitler lyckades tränga så snabbt in i landet och bla kom åt att omringa Leningrad i september var delvis ett resultat av att Stalin ställt upp sina trupper i angrepps- och inte försvarsordning. (har tyvärr inte källan med mig här)
Enligt Georgi Zjukov marskalk av Sovjetunionen hade inte Ryssland mobiliserat krigsmakten när Hitler anföll.
Vi har småningom kommit allt längre från denna diskussions ursprungliga syfte: Att diskutera den nyligen utkomna boken Kenen joukoissa seisoit av Lauri Hokkanen. Dessutom har det visat sig att ingen annan än jag tycks ha skaffat boken eller läst den, vilket är synd. I Viss mån har ju diskussionen handlat om frågan att ”ändra åsikt” politiskt, vilket Hokkanen gjorde på 80-talet då han till sist insåg att han blivit lurad.
Alla människor ändrar ju ofta åsikt under livet så det är inget nytt eller speciellt med det. Det speciella med Hokkanens bok var att han avslöjade hur mycket Sovjet var inblandad i kommunisternas verksamhet i Finland bl.a. på 1970-talet då Hokkanen och t.ex. jag var med. Liksom Ryssland nu blandat sig i USA:s inrikespolitik bl.a. via intrång på nätsidor.
Signaturen Jack, alias Bertil A. alias KG O. har tagit fram en del ”nya” sidor i diskussionen, men diskussionen har nu förgrenats i så många diffusa riktningar att det inte är värt att föra den vidare nu. Läs dock den nya boken och återkom sen. Dessutom tycker jag inte om att gå i djupare diskussion med anonyma personer som inte vill öppna upp sin bakgrund eller motiven för sina åsikter. För min del är diskussionen avslutad kring detta tema.
Nåja om det nu är så viktigt att veta namnet så kan jag säga att jag heter Bertil Andersson alias Jack. Annars tycker jag att det är fel att skylla Stalins verkliga eller påstådda illgärningar på dem som kallar sig kommunister. Inte skyller man ju antikommunister för de illgärningar som en del antikommunister gjort. Jag ville bara visa hur det var tänkt en gång. Något kommunistiskt samhälle har aldrig funnits och kommer sannolikt aldrig att finnas. En gång drömde vi gamla kommunister om ett samhälle där människan skulle vara människan till hjälp. Men som det är nu är det mera som Brecht skrev en gång: De starka slåss och den svage dör och det är bra så.