Anekdot som ändå tål berättas

I mitten av 1970-talet blev jag uppringd av en dotter (ålder 56 år) som ville ha sin mamma jordfäst vid Östersundom kapell. I dag näms kapellet som den äldsta kyrkan i Helsingfors. Byggnaden var en av de få kyrkbyggnader i riket som länge ägdes och upprätthölls av bosättarna i området. Rätten till gravplats bestämdes då av några få som skötte kapellet och begravningsplatsen omkring. Vad jag visste var dessa personer, en pensionerad handlande, en gårdsägare och en som jag inte riktigt visste hur han hörde ihop med kapellet. Alla män. Tre vise män.

Bokföring och beslutsprotokoll fanns, fick jag veta, ej mera, de var alla hedersmän. Dock fick jag veta att saken inte hörde, bodde inte inom området. Hur som helst visade det sig att en av dessa tre kom ihåg familjen i fråga som länge, från 1700-talets början hade varit bosatta inom kapellets område. De hade sålt sitt ställe under 1960-talet och flyttat bort. Så, efter överläggning fick personen rätten att bli begravd vid kapellet.

Sedan hade vi ett par samtal, dottern som skötte det praktiska och jag och kantorn. Jo, kantorn ville vara med eftersom han tyckte att han vill veta om vem och för vilka han skall svara för musiken. Den avlidna hade massor av önskemål om förrättningen och musik. Preludiet skulle vara ett stycke av självaste Johann Sebastian. Postludiet skulle heta Spegling av tandläkaren Oscar Palmgren. Musiken, ingen skulle sjunga sången till Jarl Hemmers ord, endast en version på orgel.

Ytterligare ett önskemål hade den framlidne. Om det skulle jag och kantorn få höra först efter gravläggningen. Vi kom överens om resten av programmet. Jag fick helt själv bestämma vad jag sade eller bad. Dottern sade att det ville inte mamman bestämma.
Väl tillbaka på kansliet tog kantorn vid. Orgeln vid kapellet är ingen orgel. Den var byggd av ett företag som inte just var känd för hög klangkvalitet. Instrumentet var litet. Barock överhuvudtaget, speciellt Bach på den skulle bli löjeväckande prestation. Spegling igen var inte riktigt musik, en amatörlåt, romantiserande och hm, tom. Han medgav dock att vi brukar lyssna och förverkliga människors önskemål. Ok.

Dagen kom. Kantorn hade stämt skrället – som han sade – tre gånger. Finslipningen skulle han göra på morgonen av förrättningsdagen. När jag kom till kapellet verkade han vara optimistisk. Han önskade att eftersom vädret var vackert och dessutom inte kallt, skulle församlingen kliva in i kapellet så sent som möjligt. Då kunde instrumentet vara i så gott skick som möjligt när mästarens preludium skulle spelas.

Johann hade gjort sitt bästa i början av 1700-talet, kantorn gjorde sitt bästa på 1970-talet, och resultatet var inte alls illa. Förrättningen löpte väl fram. Den framlidne hade önskat att postludiet skulle spelas helt innan kistan skulle bäras ut. Kistan skulle bäras ut av byns frivilliga brandkår, antalet anhöriga var mycket litet, närvarande församligens åldermedeltal var högt.

Kantorn överraskade igen. Speglingen blev något stort, och havet, himmeln, fågellåtet en helhet som väl passade till det som han hade hört om henne som nu fick sin plats i jorden vid Östersundom kapell. Psalm vid graven, dottern meddelade till följet var minnesstunden skulle firas och önskade att hon, prästen och kantorn skulle bli för en kort tid vid graven sinsemellan.

Vi blev så småningom ensamma. Dottern meddelade att hon har en aning svårt att säga det som mamman ytterligare hade begärt. Vi som förrättat sade genast att knappast kan det vara övermäktigt. Kantorn sade att naturligtvis har vår ekonomi sina gränser. Dottern smålog och sade att kosta gör detta inte. Mamman ville bara att vi skulle sjunga en vårsång exakt när solens strålar når talltopparna på holmen mitt emot gravplatsen. Sången hade mamman lärt sig i skolan.

Sången kände vi inte, kantorn eller jag. Ord och noter fick vi med oss. Inkommande söndagmorgon skulle vi vara på plats tidigt. Sången kanske skulle sjungas vid pass klockan fem på morgonen. Vi tittade på varandra. Sedan sade hon hastigt att naturligvis ersätter hon våra omkostnader. Vi började samtidigt småskratta, nej, nej, det var inte frågan om pengar. Bägge vi var bara dåliga att stiga upp så tidigt. Klockan 8 är helt normalt, men klockan 4 känns ovanligt.

Första och tillsvidare enda gången i mitt liv stod jag vid en grav och väntade på vårsolens uppgång. Vi hade kommit överens att när den högsta tallens topp skulle färgas av solstrålen, då skulle kantorn börja sången. Känslan, stunden kan jag fortfarande komma ihåg. Den upplevde jag i natt igen. Drömmen återgav. Jag kommer ihåg kantorn, gråa håret hos dottern och känslan om hur värmen slog ut morgonkylan.

Till kantorn sade dottern ett ord som väl stannat i minnet: Tack, käre broder. Vid preludiet lät instrumentet precis som en orgel. Spegling, spegling kändes som musik.

1 kommentar på “Anekdot som ändå tål berättas

  1. Det var en tankvärd berättelse.
    Flere av mina äldre släktingar är begravda just där och jag har varit i kapellet på jordfästningar..

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.