Mera om coronatidens kulturpolitik

Jag skrev ett långt inlägg i slutet av april i år på den här bloggen om aktuell kulturpolitik. Ni hittar den ännu här på bloggen bland de gamla inläggen. I mitt inlägg tog jag upp vissa åsikter som påminner om dem som Trygve Söderling tog upp i sina insändare på Hufvudstadsbladets  kultursida i början av september i år.

Det handlade kanske främst om den kritik mot regeringen som speciellt teaterområdets representanter kommit med i pressen under hela sommaren och hösten. Problemet med de här inläggen har varit att man inte egentligen alls har politiserat diskussionen. Partipolitiserat. Under Juha Sipiläs högerregering gick kulturfolket öppet ut på torg och gator och kritiserade Sipiläs regerings kulturpolitik. Nu har man nog också kritiserat regeringen för att speciellt teaterområdets coronaregler varit så strikta. Men kritiken har liksom blivit på hälft för man har inte riktigt vågat gå hårt åt Sanna Marin. Vilket också har varit klokt, för all sakkritik mot regeringen har lett till att högeroppositionen stärkt sina ställningar. Marins socialdemokrater har fölorat många procents väljarunderstöd under våren och sommaren och Samlingspartiet har gått starkt framåt.

Situationen är ganska absurd: högern går hela tiden framåt fast den egentligen inte har kunnat komma med något konkret alternativ till vår nuvarande regerings politik.

Faktum är att teaterbranschen trots allt klarat sig ganska bra under coronakrisen. Kulturministeriet har gett extra understöd hela tiden till branschen och sist och slutligen har det också hela tiden handlat om att publiken inte ens skulle ha vågat gå på teater mer än vad som varit möjligt. Det är litet som med Finnairs flygresor: Hela tiden säljer Finnair nu enkla resor till hela Europa och Lappland för kring 50 euro eller billigare. Folk vågar helt enkelt inte ännu flyga. Och inte just heller gå på teater.

Regeringen har alltså räddat teaterbranschen flera gånger om under coronakrisen. Det stora problemet i dagens kulturpolitik handlar ändå om de understöd som STEA (social och hälsovårsområdets staliga understöd) borde dela ut till representanter för tredje sektorn och t.e.x vetenskapsområdet. Tips- och Lottomedlen som ligger som grund för STEAs utdelningar har minskat radikalt av många orsaker och nu är huvudfrågan inom kulturpolitiken den huruvida de här pengarna i framtiden borde delas ut via statsbudgeten som alla andra kulturpengar. Det här är en stor och svår fråga som måste lösas. Regeringens budgetförslag nu i september innehåller en tillfällig lösning för vetenskapens del: Vetenskapsområdet får hålla sina gamla anslag – nu via statsbudgeten. Men många andra klulturaktörer förlorar sina STEA-pengar. Bland dem DuvTeatern, som ännu inte kommit in under den nya teaterlagens bidragssystem. Den här frågan är av enormt stor betydelse. Det handlar om att ena hälften av kulturområdets aktörer helt förlorar sina understöd utan att staten ens skulle ha fattat några kulturpolitiska beslut i frågan.

Regeringen och de politiska partierna borde nu genast ta ställning i  den här frågan. Tänker man låta tredje sektorns understöd försvinna så där bara utan att man ens dryftar frågan politiskt i regeringen eller medierna.